Är det hög tid för ett demokrati- och samhällslyft i skolan?

The Bonerowskis Palace i Krakow, lördagen den 29 februari 2020.

Lärare och elever från sju skolor i Malmö befinner sig i en festligt uppdukad sal i ett gammalt ”palats” med anor från 1400-talet, för att äta en festligare middag tillsammans. Det är dags att börja att runda av en veckas utbildningsresa tillsammans med Svenska kommittén mot antisemitism ”I Förintelsens spår”.

Sista kvällen med gänget.

Det känns i luften att det är den sista kvällen tillsammans. Några elever har samlats vid flygeln för att leverera toner, det samtalas, fnissas och filmas. Flera gånger under kvällen klirrar skeden mot glaset. Så tystnar sorlet och det är dags för en elev att läsa upp ännu en av flera hälsningar som har skickats till oss.

”Jag var själv och besökte Auschwitz för ett par år sedan och det är en upplevelse jag aldrig glömmer det är hissnande att föreställa sig den ondska som legat bakom förintelselägren. Att människor kan vara kapabla till att ens utföra något så fruktansvärt. Detta får aldrig glömmas. Just därför är det så viktigt det ni gör nu, att vara där och själva uppleva vad som hänt. När ni kommer hem, prata och om det ni har sett och upplevt. Och hör ni klasskompisar eller andra som säger något taskigt om judar eller annat rasistiskt, så reagera! Säg ifrån. Ni vet vad ni har sett och upplevt, nu kan ni aldrig mer tiga. Jag ser fram emot att höra era berättelser på Johannesskolan om ett par veckor.

Varma hälsningar till er alla från Sara Wettergren, skolkommunalråd.”

Hälsningen har ett budskap, vi tittar på varandra. Ja, det är uppfattat: Det vi har lärt och det vi upplever är viktigt, och vi har ett uppdrag att stå upp mot rasism och antisemitism och sprida kunskaperna vidare.

Eleverna skrev loggbok under utbildningsresan.

Utbildningen som vi fått vara med om vänder sig till elever som är intresserade av frågor som rör antisemitism och rasism, som kan följa vanliga trivselregler, som tycker om att samarbeta och är öppen till att dela rum med en elev från en annan skola. Utbildningen ställer krav och har höga förväntningar på deltagarna, men syftet är också att utbildningen ska få effekt, skapa mod och engagemang till att sprida kunskaperna vidare.

En av de boskapsvagnar som transporterade människor till Auschwitz.

”En hälsning till alla er som är på studieresa i Polen. Jag hoppas ni har det bra tillsammans och att resan fungerar bra. Min förhoppning är också att ni har lärorika studiebesök och upplevelser som ni kan berätta om för era skolkamrater när ni kommer tillbaka. Vi får aldrig glömma bort vad rasism och främlingsfientlighet kan leda till om vi inte tillsammans står upp för alla människors lika värde.  Med vänliga hälsningar, Anders Malmquist, grundskoledirektör. ”

Skolan ska ge eleverna kunskaper och utveckla demokratiska kompetenser. I skolan möts elever med olika erfarenheter och värderingar, värderingar som ständigt prövas mot varandra. Det sker bland annat i organiserade gruppdiskussioner, oorganiserat i uppehållsrum och på sociala medier. Elever vittnar om att det sker rasistiska kränkningar och uttrycks antisemitiska fördomar. Våra elever rör sig i dessa miljöer och vi vet att de har möjlighet att påverka varandra.  Ungdomar påverkas mer av sina jämnåriga kamrater, än av sina lärare och föräldrar när de är i högstadieåldern. Därför är det så viktigt att stärka de goda krafterna.

Det upprättades listor över de fångarna som anlände med tågen.

”Medan ni befinner er i Auschwitz, det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger är det viktigt att minnas alla:

Cirka 1, 1 miljoner människor som dödades i Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945.

Alla dessa familjer som splittrades

Alla barn som gjordes föräldralösa

Alla kvinnor som gjordes till änkor

Alla som utsattes för rasism och nazistiskt hat bara på grund av sin bakgrund.

 

Samtidigt är det viktigt att minnas

Alla som visade motstånd

Alla som kämpade emot

Alla som gav sina liv

Alla som stred och offrade sin frihet för att vi ska vara fria från rasism och nazismens logic

Alla antirasister då som nu

Alla er som stå här idag.

Vår mänsklighet bygger helt och hållet på vår förmåga att se, erkänna och respektera andras mänsklighet. Och det är grunden till vår medmänsklighet och existens.

Vi minns förintelsen för att den aldrig ska upprepas och vi minns för att aldrig glömma vår förmåga att se oss själva hos andra och varandra. Vi minns för att inspireras av motståndet och den ska vi fortsätta att bygga och stärkas tillsammans.  Vi står enade med alla som har utsatts och fortsätter att bli utsatta för förtryck, rasism, antiziganism, homofobi, islamofobi, antisemitism, sexism och andra former av förtryck. Vi står i solidaritet med varandra och ska fortsätta föra kampen mot rasism och förtryck tillsammans.

Med kärlek, styrka och solidaritet.

Momodou Malcolm Jallow, riksdagsledamot och ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa. ”

Vid baracker i Auschwitz II samlas elever för att lyssna till ett vittnesmål. 

Ur elevperspektiv är en vecka ”I Förintelsens spår” något alldeles speciellt. Ett syfte är att få möta andra elever och utveckla nya gemenskaper, att lära känna elever från andra stadsdelar. Det syftet innebär att varje elev får möjlighet att byta roll och slippa de förväntningar eleven vanligtvis möter. Under veckan utsätts eleven för känslomässiga prövningar och höga förväntningar. Samtal med nya kamrater och nya vuxna prövar och stärker mod och värderingar, det utgör en grogrund till förändring. Under hemresan hörde jag en tjej berätta för en ny ny kamrat: ”Alla har varit så snälla, det är jag inte van vid. Jag är ofta arg och bitchig. När jag kommer hem ska jag vara snällare”.

”I er ålder åkte jag till Polen full av hat för rasismen, men jag fann kärlek och hopp. Jag kommer aldrig att glömma min första resa till Auschwitz – Birkenau. Jag åkte dit för att ställa mig i mina förfäders skor för en dag och av just anledningen att aldrig glömma. När jag kom dit så kändes plötsligt min gammelmorfars berättelser levande. Det kändes tungt och dystert, men framför allt tyst. Samma tystnad som tog död på två tredjedelar av mitt folk. Därför att det var inte bara nazisterna som mördade alla de människorna, utan även omvärldens tystnad. Tystnaden som lät rädsla förvandlades till fördomar, fördomar till rasism, rasism till hat och hat till utrotning. I vissa stunder kunde jag känna smärtan och rädslan de oskyldiga människorna kände där.

Men sen tittade jag upp och kollade runt omkring mig. Jag såg mina vänner som åkte dit tillsammans med mig, dessa framtidens ledare. Och för första gången på väldigt lång tid kände jag hopp. Fastän jag visste att människan är skyldig till krig och död. Alltid. Så insåg jag att vi också är skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid.

Därför ber jag er om detta från djupet av mitt hjärta: Jag är redo att offra allt för er om ni bara finner er skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid. Gör då som jag gjorde och titta på personen bredvid dig. Titta på dem med glädje i ögonen och glöm aldrig: Om du vill se hopp, så har du möjlighet till det. Finns dock inget hopp utan gemenskap och ingen gemenskap utan kärlek. För hoppet ligger i gemenskap med vår medmänniska, en enad mänsklig ras förenad utav kärlek. Jag hoppas därför att ni har med er varandras gemensamma kraft mot rasismen genom livet. Alltid.

Dusan Marinkovic, Romska rådet Malmö”

Eleverna berättar vidare i klasser med bilder, film och diskussioner.

Eleverna blev stärkta. Jag vet att eleverna på de olika skolorna har tagit med sig erfarenheterna och påbörjat sitt arbete med att berätta vidare, upptäcka rasism och våga stå upp mot fördomar. Eleverna är modiga när de går ut i olika klasser för att berätta, de vet att det finns elever i klasserna som uttrycker rasistiska glåpord och sprider fördomar.  De vågar stå upp och vara beredda att möta dessa.

Att skriva och sprida texter är ett annat sätt att bearbeta och omsätta sina erfarenheter. Dikter, reportage, tal och spridda anteckningar – allt är viktigt. 

Elevernas kunskaper kring och förmåga att identifiera fördomar och att våga ifrågasätta dessa i informella sammanhang är viktigt för att uppnå ett hållbart samhälle. Ju fler elever som får en gedigen utbildning, desto större effekt och ringar på vattnet.

För lärarna stärktes kompetensen och viljan kring att arbeta vidare med dessa frågor. Insikten i att det pedagogiska upplägget med att besöka minnesplatser och att där få höra personliga vittnesmål ger effekt och ökat lärande gav mersmak. Tänk om vi kan bilda ett nätverk i Malmö stad? Tänk om grundskoleförvaltningen kan köpa in en guideutrustning som vi skulle kunna få använda i vårt arbete?

Vi som åkte i februari har ansökt om att få göra ännu en utbildningsresa till hösten med SKMA, men då är det en resa där vi (lärarna som deltog) ska organisera och genomföra för- och efterseminarium. SKMA står för utbildningen i Polen. Personligen tror jag inte att det blir någon ytterligare resa på grund av rådande restriktioner. Men det är ändå positivt att vi ansökt och att vi med den har ambitioner att arbeta fram ett nätverk. Det skulle kunna ses som början på ett lokalt demokratilyft.

Så länge historia och samhällskunskap inte är kärnämnen, så kommer inte ett demokrati- och samhällslyft att ges prioritet inom ordinarie skolbudgetar. Vi behöver riktade resurser till projekt som det här. Vi behöver resurser dels i form av pengar, men även att andra aktörer bistår oss med kompetens och material i vårt arbete. Vi behöver också ha skolledare som vill ge detta arbete prioritet och stödja lärarna i arbetet.

Om coronaviruset avtar och restriktionerna lättar kommer 14 skolor ifrån Malmö till hösten göra samma utbildningsresa som vi fick göra. Om det blir så har Malmö stad fått en kompetenshöjning bland högstadielärare som man bör göra klokt i att ta vara på.

”Till er alla på Hågkomstresa i Auschwitz. Åren har gått och nu finns det bara några få överlevare kvar som kan berätta… Vid flera tillfällen har jag lyssnat på några av dem, deras barn och nu också deras barnbarn. Jag har hört berättelserna om fasa, sorg, vedervärdigt våld och död, om saknad och om rädslan att allt ska glömmas bort, och kanske till och med upprepas. Ni får vara med om en resa som säkert påverkar er alla, och jag hoppas att vi tillsammans på olika sätt kan infria det löfte som jag och många med mig har gett, att aldrig glömma bort. Ni är med om någonting viktigt. Och tillsammans kan vi minnas och skapa en bättre framtid. Jag önskar er allt det bästa.

Katrin Jammeh, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Malmö”

Fler hälsningar lästes upp. De finns att läsa här!

Jag har påbörjat en tanke om att undervisande och engagerade lärare på lokalt plan kan få möjlighet att arbeta sig samman till att utveckla ett program likt det vi fick ta del av i Polen: Att engagerade och intresserade elever får lära i möten med elever från andra skolor. Att elever får lära ”I Förintelsen spår” genom att besöka minnesplatser och få ta del av personliga berättelser. Att elever får ges tid till att sprida kunskaperna vidare.

Kanske skulle det vara lättare för oss att genomföra utbildningsresor på egna ben om man även utvecklade ”I Förintelsens spår” till Berlin och Sachsenhausen?

Kanske skulle det finnas ett intresse av att åka Öresund runt, besöka minnesplatser och lyssna till personliga berättelser med fokus kring  flykten över Öresund  och hur Malmö stad mobiliserade och tog emot  människor som anlände med de vita bussarna?

Kanske med ett efterföljande seminarium med människor och organisationer som 2015  mötte upp och bistod tusentals människor på flykt?

För första gången på länge, så upplever jag att politiker och tjänstemän förstår behovet av och vill stödja ett lokalt demokrati- och samhällslyft i skolan. Alla hälsningar som skickades till oss under resan är ett tecken, att Sara Wettergren tog sig tid till att lyssna  på eleverna berättelse och visar fortsatt intresse till att stötta oss i vårt arbete är ett annat.

Helen, Emilia, Sami, Sara, Saga, Younes och Tobias.

Som avslutning vill jag citera en av mina elever, Helen Hassan, som höll ett längre tal under gruppens redovisningar:

”Jag vill också tro att det är i det allra mest vardagliga som det stora sker. När vi vågar bemöta kränkningar. När vi inte låter oss tystas av rädsla för mobbarna på skolgården. När vi visar motstånd mot kränkningar och orättvisor i samhället. 

När vi väljer att stå upp för alla människors lika värde och ställer oss på de utsattas sida. Då hedrar vi minnet av Förintelsen varje dag.”

 

 

Om att skapa en marsipantårta under pågående kris

När det nya decenniet kickades igång hade jag i min undervisning precis berört ”Det glada tjugotalet” och elever uppmärksammade mig på hur man i medier på olika sätt använde sig av historia genom att spekulera kring frågan: Vad väntar oss de närmsta tio åren?

Ett exempel jag själv tog del av var Andreas Ekströms krönika den 29 december 2019 i Sydsvenskan: Internet blev demokratiskt och småskaligt till slut   I krönikan blickar han den 29 december 2029 tillbaka på decenniet som gått och han skriver bland annat om ett förändrat användande av internet:

”Vi har sist men inte minst fått en mognande digital kultur, där de eviga lyckoprojektionerna på den numera så dammiga fotoappen Instagram har fått en annan ton: Numera ger internet ett generösare utrymme för att spegla vad det verkligen vill säga att vara människa.”

I januari såg jag framför mig en ovanligt intressant och händelserik termin, både privat och i mitt yrkesliv.

Min femtioårsdag närmade sig och detta skulle firas med en resa till Jerusalem med familjen, litet kalas för de närmsta, överraskningar av vänner och smörgåstårta på arbetet.

I mitt arbete skulle marsipanen på tårtan formas och rosen placeras i form av ett firande av niornas avslutningsfest och avslutningsceremoni. De nationella proven skulle ge mig återkoppling kring min undervisning eftersom jag följt eleverna under tre till fyra års tid. Jag skulle dessutom få vara med om en kvalificerad utbildning tillsammans med lärare och elever från olika skolor i Malmö stad.

Det blev en resa med familjen till Jerusalem

 

Jag firades med smörgåstårta på mitt arbete.

Jag fyllde femtio den 8 mars och en vecka senare kom krisen. Viruset, den osynliga fienden som inga militärer kan besegra, närmade sig med stormsteg – både på riktigt och med mediala rubriker.  Dag för dag kom ny information, nya restriktioner och riktlinjer. På:

  • samhällsnivå (Regering och Folkhälsomyndigheten)
  • organisationsnivå (Grundskoleförvaltning, skolledning och skolan)
  • individnivå (min familj, min släkt och mina vänner).

I undervisningen arbetar jag för att få mina elever att se ovanstående strukturer för att kunna orientera sig och bli aktiva samhällsmedborgare. Sedan mitten av mars har min egen kompetens och förmåga kring att orientera mig i en föränderlig omvärld utmanats och prövats. De första veckorna var jag oerhört trött när jag kom hem från arbetet. Att ta in information, hantera egen och andras oro, vara stabil inför eleverna, avbrutna rutiner och en ökad arbetsrelaterad stress tog på krafterna.

Vi har förberett oss för att kunna fjärrundervisa och uppmanats att ”packa väskorna”, om ifall att. Men vi går fortfarande, och det har blivit vår vardag, till skolan för att möta elever och undervisa på plats. Dock med ett upplägg så att elever som är hemma digitalt kan följa undervisningen och arbeta hemifrån.

I samhället i stort råder social distansering, liksom i vår skolmatsal. Men i mitt klassrum pågår just nu undervisningen som vanligt. Den senaste veckan har det varit hög närvaro i mina klasser. Det kan bero på att eleverna gärna vill vara i skolan – men även på en ökad handhygien och ”att stanna hemma när du är sjuk” har resulterat i att vi för närvarande håller oss friska.

Elever besöker utställningen om Ravensbruck som vi lånat av Katedralskolan i Lund.

Bedömningsuppgift i historia

Jag tycker att det är bra att skolan är igång, även om det innebär en extra påfrestning för oss alla. Men detta är, som jag säger till eleverna, vårt bidrag till att arbeta oss ur krisen:

”Alla måste bidra. Vi följer myndigheternas råd och riktlinjer. Det innebär att jag går till skolan för att undervisa er, ni går till skolan för lärande och att förbereda er inför gymnasiet i höst”.

Om ett par månader är det dags att placera marsipanrosen. Det är svårt att veta hur stark nyans av rosa den kommer att ha, hur stor den ska bli och var den kommer att placeras. Några av mina kollegor har börjat fundera ut kreativa lösningar kring vår skolavslutning, medan jag själv bygger tårta genom att ta en vecka i taget. Det är inte likt mig, men det är så jag just nu hanterar den situation som jag i början av året inte såg komma.

 

 

 

 

 

Några samlade tankar kring resan i Förintelsens spår.

Länk

För en månad sedan åkte jag tillsammans med 35 elever och 16 lärare med SKMA på en studieresa till Krakow ”I Förintelsens spår”. Resan är en del av ett större utbildningsprojekt som kommer att fortsätta framöver. (Mer om det i mitt förra blogginlägg ”Om att befinna…”)

Jag har länge tänkt samla mina reflektioner här på bloggen, men som ni vet har de senaste veckorna inneburit en galopperande omvälvning för många av oss och samhället i stort. Det är svårt att finna några andra nyheter än de som berör Covid 19. Samtidigt spelar reflektioner och erfarenheter från resan roll i den situation vi befinner oss i och de problem som uppstår i svallvågen av pandemin. Och jag har ett behov av att bearbeta och samla mina tankar.

Jag väljer att berätta om resan i olika delar. Den här gången har jag valt att skriva ner mina tankar och iakttagelser kring processer i resesällskapet.

Svenska Kommittén Mot Antisemitism har en plan kring att elever och lärare från skolor i olika delar av Malmö ska delta och mötas i projektet. Tanken är att våga möta nya personer och att knyta nya band.

Inför resan spelade Pedagogisk Inspiration in filmen  ”Varför Hågkomstresa?”

Det första dygnet kunde man nästan ta på den aura av förväntningar och ambitioner kring att lyssna in, läsa av och försöka knyta kontakter. Lite ungdomligt spralligt var det till en början, så vi lärare fick organisera oss samman till ett nattvaktschema, för att minimera bus och störande ljud på ett mycket lyhört hotell.

Det stod emellertid tidigt klart att det här minsann inte var en vanlig klassresa eller konfirmationsresa. SKMA visade tydligt med sitt gedigna program och kvalificerade innehåll att det av deltagarna krävdes en hel del sömn, ansvar och beredskap att stötta varandra, samt mod att våga visa och prata om känslor.

Elever och lärare antog snabbt utmaningen och det var intressant att se hur framför allt eleverna arbetade sig samman i grupper, men samtidigt signalerade och visade sig öppna för att sätta sig vid olika personer och konstellationer vid middagar och bussfärder. Denna vilja till att lära känna nya personer ledde till många intressanta  samtal mellan lärare – lärare, lärare – elev och elev – elev.

Under veckans gång blev det också, när vi tog del av innehållet från utbildningen, tydligt kring hur vi alla bär på olika bagage av minnen, berättelser och erfarenheter. Olika saker talar till oss, berör oss, skapar oro och väcker frågor till liv.

Det blev också tydligt hur eleverna såg varandra och oss lärare, hur vi gav och tog emot, hur vi väntade in och inte var rädda för att möta de samtal som tidigare inte blivit av.

Vid ett tillfälle befann vi oss vid en begravningsplats i en skog i Rabka. Här fick vi höra en berättelse som berörde mig och när berättelsen avslutades med att ett par elever skulle tända två ljus till minne av pojken i berättelsen brast det för mig. Tårna kom och jag stod ”naken” inför andra. Snabbt fick jag en pappersnäsduk i ena handen, mina elever klev närmare mig – en hand på min axel och blickar som undrade: Är du okej?

En blick, en nick: Ja, jag är okej.

Bild: Joakim Axelsson

Den dagen då vi hade besökt Auschwitz-Birkenau, samlade alla lärare sina egna elever. Före samlingen hade eleverna redan skrivit egna reflektioner i sina loggböcker, tillsammans med utbildningsledarna. Under vår samling bestämde vi oss för att skriva ner en varsin reflektion kring ett minne från veckan, en reflektion som kunde ligga till grund för den blogg vi åtagit oss att skriva under resan.  Min tanke var att vi var och en skulle skriva några minnesanteckningar, inget märkvärdigt. Men när vi så satt där tillsammans vid bordet, så blev det mycket mer. Vi tog oss tid och skrev. Orden behövde lossas och fästas på papper. När var och en av oss var klara, så satt vi tysta och väntade in varandra. Med respekt inför varandra och våra tankar och känslor.

Det blev en väldigt fin stund, och för oss skribenter så mycket mer än det som blev till fina blogginlägg. Om du är intresserad av att läsa vad vi skrev, så finner du texterna på  vår site: Berättelser längs vägen

Nu ska ni inte tro att resan i Krakow var en resa med sorg och tryckt förstämning. Den innehöll även en hel del humor, skratt och glada upptåg, födelsedagar som firades och lekar som lektes.

Den sista kvällen med gänget inleddes med en konsert med klezmermusik i en mysig källarlokal. Efter en kort stund så fullkomligt trollband musikerna oss och eleverna visade med artiga gester att de ville höra mer.

Efter konserten bjöds vi på avslutningsmiddag i en vacker festlokal. Ett par elever bad att få låna flygeln och levererade toner som höjde stämningen. Några av eleverna bjöd på spontana, fina och ärliga tacktal till varandra och arrangörerna. Och bland detta fina, så fick vi stärkande hälsningar som påminde oss om syftet och varför vi var på plats i Krakow för att möta spåren av Förintelsen. Hälsningarna kom främst från politiker och tjänstemän, hälsningarna var personliga och skrivna på ett sätt som i stunden berörde och stärkte oss – särskilt som de lästes upp av elever från Malmö, elever som några veckor tidigare inte kände varandra.

När vi lämnade Krakow för tre veckor sedan, så var vi alla fast beslutna om att sprida våra kunskaper och erfarenheter vidare, att snart ses igen och att fortsätta vår utbildning.

                                 Bild: Daniel Gunnarsson

För närvarande har utbildningsprojektet lagts lite på is, men i den värld som nu gungar och innebär enorma påfrestningar på samhällen och människor – så behövs våra kunskaper kring rasism, antisemitism och Förintelsens faser som allra mest. Det är nu det gäller att stå emot och agera mot ökad rasism och egoism.  Att på allvar visa att vi kan göra medvetna val i vår vardag som på sikt stärker och svetsar samman i stället för att splittra.

Bilden nedan visar hur vi strax före hemfärd ger rasismen rött kort.

 

 

Om att befinna sig på resa för fred och ett inkluderande samhälle. #16

Just nu befinner jag mig i Krakow i Polen på en utbildningsresa tillsammans med elever och personal från sju olika skolor ifrån Malmö. Det är Svenska Kommittén Mot Antisemitism, SKMA, som anordnar resan.

”Regeringen har beviljat Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) ett bidrag för att i samverkan med kommuner runt om i Sverige genomföra en utbildning för högstadieelever om Nazitysklads förbrytelser mot judar, romer och andra grupper. I utbildningen behandlas också högerextrema rörelsers framgångar i Europa idag och den rasistiska propaganda dessa rörelser sprider. Utbildningen tar också upp exempel på andra folkmord och storskaliga övergrepp liksom de antidemokratiska ideologier som lett fram till dessa. ” (Ur SKMA:s information till vårdnadshavare…)

Vi är i Krakow under en veckas tid, men resan står inte själv som en isolerad händelse. Resan har föregåtts av två dagars seminarium om antisemitism och Förintelsen.

På plats i Krakow får vi fördjupade kunskaper genom att besöka platser där Förintelsen gjort historiska avtryck och där vi får ta del av personliga berättelser från Förintelsen.

Efter resan kommer vi att träffas igen under två dagar för att sammanställa våra intryck, kunskaper och erfarenheter. Men vi kommer även att få fortbildning som syftar till att vi ska vara stärkta i att kunna sprida våra kunskaper vidare, samt bemöta antisemitism, rasism och antidemokratiska krafter i den miljö som vi befinner oss i.

SKMA har stor erfarenhet av att organisera studieresor till Krakow med ungdomar, resan är väl organiserad och det är en stor förmån att få ta del av guidade turer som gör historiska platser och människors berättelser levande. Våra elever kommer att ha i uppgift att berätta mer om detta framöver, så jag lämnar detta åt sidan en stund.

Ett tydligt syfte med resans upplägg är integrationstanken kring att elever och personal från olika skolor i Malmö ska mötas och samarbeta.

Eleverna är uppdelade i arbetsgrupper, där de arbetar med elever från andra skolor. Eleverna delar även hotellrum med en varsin elev som de aldrig tidigare har träffat.

Vi lärare får möjlighet att knyta kontakter och utbyta erfarenheter som vi så länge har efterfrågat. Ett ”samhällslyft”, och om vi förvaltar det väl – en start till att lokalt börja nätverka och hjälpas åt att förbättra vår undervisning och att arbeta för fred och ett inkluderande samhälle – det som utgör det sextonde globala målet.

Inför resan fick jag frågor kring mina förväntningar och jag svarade då bland annat att jag vill öka min kompetens kring antisemitismen och rasismen i vår tid, hur det ser ut för våra ungdomar idag.

En av eleverna har berättat för mig om vad det har betytt för henne att få gå på en skola som ligger utanför Rosengård, stadsdelen där hon bor och har vuxit upp. Rosengård ligger mitt i Malmö, men för många barn och ungdomar som bor där, kan det ändå innebära att de aldrig vistas utanför stadsdelen. Att bo i Rosengård innebär trygghet och samhörighet för många människor, men min elev berättade att hon under sin uppväxt i stort sett endast hade lämnat stadsdelen när hon skulle spela match med fotbollslaget.

Det var därför inte konstigt att hon närmast fick en chock när hon började årskurs 7 på skolan där jag arbetar. Men det vände snart till något positivt, hennes språkutveckling tog fart, hon fick lära känna nya klasskamrater och se nya miljöer än den asfalt som omger Rosengård. Min elev menar att den politik som ligger bakom att hon har fått gå på en skola utanför Rosengård har haft en avgörande betydelse för hennes utveckling och sina drivkrafter.

Att spela fotboll och att få vara del av ett fotbollslag har också betytt mycket positivt för min elev, men hon har även på planen fått uppleva rasism och kränkande kommentarer – och det förvånar mig när hon vittnar om att även fotbollsdomare uttrycker sig och agerar rasistiskt.

Min elev har ett stort samhällsengagemang och hon skulle i framtiden vilja arbeta med politik, men hon har ännu inte funnit det parti som passar henne fullt ut. I augusti ska hon gå samhällsprogrammet och jag är övertygad om att hon i sitt liv kommer att fortsätta att arbeta för fred och inkluderande samhällen.

Att få förmånen att få delta i SKMA:s utbildning tillsammans med eleverna är för mig en resa med flera dimensioner, en resa som just tagit sin början.

(För alla er som undrar: Ja, min elev har läst igenom detta inlägg och gett mig tillåtelse till att publicera.)

 

Om #5 Jämställdhet och hur Astrid Lindgren är med oss genom världskrigens tid.

Att vara lärare i historia på grundskolan är roligt och intressant, men ack så svårt. Det centrala innehållet är enormt, samtidigt som ämnet ges litet utrymme i skolans timplan. I kursplanens text om ämnets syfte,   beskrivs de förmågor som undervisningen ska ge eleven förutsättningar att utveckla. Det är kunskaper och förmågor som är mycket viktiga för att vi ska kunna förstå, kritiskt granska och orientera oss i en värld som är i ständig förändring.

Jag har ett särskilt mål med min undervisning under detta läsår. Det är att alla elever ska bli medvetna om hur just de lär sig och utvecklar sin historiemedvetenhet. Jag vill att de ska få ett ökat intresse av ämnet, så att de fortsätter att lära på egen hand. Utöver detta mål har jag en ambition kring att knyta an undervisningen till arbetet med att uppnå de Globala målen.

Generationstidslinjer

När vi började läsa 1900-talets historia, så fick alla elever i uppgift att skriva ner sin ”generationstidslinje.” Om de inte kände till sin linje, så uppmanade jag dem till att fråga hemma. Min generationslinje ser ut så här:

  • 1970 – Jag föds
  • 1945 – Lisbeth, min mamma, föds
  • 1924 – Maily, min mormor, föds
  • 1898 – Anna, min mormorsmor, föds

Jag har elever som har linjer som sträcker sig till ända till 1600-talet. Men jag har även elever vars linjer tar slut på 1950-talet. Hur ser din generationstidslinje ut?

När vi nu läser 1900-talets historia, så berättar jag då och då om personer från min egen generationstidslinje. Jag visar bilder och berättar korta anekdoter. Jag kopplar kortare berättelser om mina morföräldrar till det större historiska sammanhanget, som inspiration.

Astrid Lindgren och ”världskrigens tid”. 

Utöver våra personliga generationstidslinjer, så använder jag mig av Astrid Lindgrens liv och verk, hon får på olika sätt följa med oss genom världskrigens tid.

De flesta elever är väl bekanta med Astrids böcker och filmer sedan barndomen. Nu får de möta Astrids berättelser igen, men med ett annat perspektiv än barnets. Jag har även flera elever som inte känner till Astrid Lindgren och hennes berättelser. För de eleverna är figurerna och miljöerna inte självklara, men de visar intresse av att få veta mer.

Jag har berättat och visat bilder från Astrids barndom, familj och Vimmerby. Jag har visat och pratat om hennes böcker med dess karaktärer och teman.

Med högläsning från ett kapitel ur Madicken fick vi möta klassamhället i Sverige under det första världskriget. Vi fick en inblick i kvällen då tant Nilsson räddade sin familj från att avhysas genom att sälja sin kropp till doktor Berglund. Kapitlet gjorde det tydligt att det var en tid som saknade det skyddsnät vi har med hjälp av vårt välfärdssamhälle.

När vi läste om det glada tjugotalet lät jag eleverna lyssna på delar ur det första avsnittet från podcasten Astrid – Ett liv.  

Det avsnittet handlar om Astrids ungdomsår. När vi lyssnade fick vi veta att Astrid var en rebellisk tjej, en ”jazzböna”, som chockade Vimmerbybor genom att vara först med att klippa kort frisyr. Vi fick även höra att Astrid blev gravid med en 30 år äldre man, och hur hon fick lämna familjen för att flytta till Stockholm där hon blev ”ensam och fattig”. Hon reste till Köpenhamn för att föda sin son Lasse, som hon var tvungen till att lämna kvar hos en fosterfamilj.

Efter att eleverna hade lyssnat, så gav jag dem en skrivuppgift för att de skulle reflektera och bearbeta det de hade hört. Jag gick igenom instruktionerna:

Kort enskild skrivuppgift. Skriv ett brev till Astrid. 

1.Fundera över: 

  • Berätta om dina tankar kring det du har fått höra om Astrids ungdomsår. Var det något du reagerade över? Skulle du med ord kunna trösta henne? Finns det något du skulle vilja fråga henne om?
  • Förklara för henne vilka möjligheter hon skulle haft att fatta andra beslut i vår tid. Vilka råd skulle du kunna ge henne om hon hade varit ung på 2020-talet?

2. Formulera ett brev till Astrid: Du skriver till Astrid som om hon fortfarande var i livet, en äldre dam. Tänk på att ett brev ska innehålla datum, ort och hälsningsfraser.

Eleverna satte igång att skriva. Det blev tyst i klassrummet, förutom en del spridda frågor:  ”Fanns det abort på tjugotalet?”, ”Varför klippte hon sitt hår?”

Elevernas engagemang för uppgiften var större än vad jag räknat med, och uppgiften fick helt enkelt ges mer tid och utrymme än vad jag planerat för. De fick ungefär 30 minuters lektionstid, resten fick bli hemuppgift. När de hade skrivit sina brev gav jag dem återkoppling på formella skrivregler och innehåll. När de fått möjlighet att rätta till sina språkfel, delades eleverna in i små grupper och de fick läsa upp sina brev för varandra.

Jag har läst 90 unika brev till Astrid Lindgren. Det är fantastiska brev där eleverna med god ton skriver ett personligt brev där de ställer relevanta frågor och berättar för Astrid hur normer har förändrats och hur lagar har stärkt kvinnors rättigheter och möjligheter.

Min tanke var att de skulle reflektera över innehållet i podcasten, men resultatet och det jag fick läsa blev så mycket större.  Det blev helt enkelt en lektion kring feminismens historia och utveckling i Sverige, utan att jag använde mig av läromedel, lektionsfilm eller genomgång vid tavlan. Här följer nu lösryckta citat från några av breven som eleverna har valt att publicera som ”elevexempel”:

”Numera finns det också fler alternativ för en kvinna. Om du inte vill behålla fostret kan du välja att göra abort. Men då fanns inget alternativ, eftersom detta kränkte de kristna värderingarna. Om du föder ett barn idag får du också ett statligt bidrag som gör det lättare för en ekonomiskt och gör det även lättare att försörja ett barn än det var i din tid. Om du födde ditt barn idag kanske du inte tvingas ge ditt barn till en fosterfamilj.”

Men jag kan känna igen och relatera det du har gått igenom i min familjs kultur, då jag ursprungligen är från Kurdistan. Där det är mycket om hur nära och kära tänker och tycker, alltså utgår man från det och lever sitt liv som familjen vill. Jag kan se mycket att mina föräldrar har det tankesättet som din familj hade, även om de försöker uppfostra mig och min lillebror på ett annat sätt än som de blev uppfostrade.”

”När du klippte håret kort, kan jag tänka mig att du uppmärksammades av folket i Vimmerby, att du kanske fick negativ respons. Du var den första flickan som gjorde detta i byn, hur blev du bemött av andra tjejer i din ålder på den tiden? Fanns det någon som beundrade dig för det du gjorde? Märkte du en skillnad i hur folk betedde sig omkring dig och hur kändes det? Idag är det inga konstigheter att se en flicka med kort hår, kanske är det kvinnor som dig som har normaliserat detta genom att bryta normer som då fanns. Idag kan en tjej välja att ha på sig byxor, ha kort hår och dessutom handla kläder på herr avdelningar i butiker.”

”Jag kan relatera lite till din “Pippi-gestalt” inom dig. Att man vill vara en liten rebell och gå emot normer och skita i vad folk tycker och tänker. Som ung kan man ha en negativ framtidstro. Speciellt idag med allt som händer som klimatförändringarna, krig och politisk oro. Jag tror du tänkte lite annorlunda på det “glada 20-talet” när allt kändes bra, världskriget var över och fred på jorden skulle hålla för alltid. Tänk vad fel man kan ha ibland.” 

 #5 Jämställdhet

Det var eleverna själva som använde sig av fakta, erfarenheter och sina förmågor att analysera och jämföra. Uppgiften fick eleverna att samla sina kunskaper kring jämställdhet och hur normer och lagar med tiden kan förändras. De har uttryckt egna tankar och åsikter, de har reagerat över beslut som fattats, samt visat förståelse för att varje människa måste bedömas utifrån sin samtids villkor och värderingar.

Utan att jag hade planerat det, så har eleverna på egen hand knutit an sitt lärande till arbetet med det femte globala målet: #5 Jämställdhet

”Jämställdhet mellan kvinnor och män är en förutsättning för en hållbar och fredlig utveckling. Jämställdhet handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser. Alla former av våld, diskriminering och skadliga sedvänjor mot kvinnor och flickor drabbar såväl individen som hela samhället. Det har bevisats om och om igen att politisk, ekonomisk och social jämlikhet mellan kvinnor och män bidrar till alla dimensioner av hållbar utveckling.”

Nu har vi nått 1940-talet och läser om det andra världskriget. Inom kort kommer vi att möta Astrid igen, bland annat genom att läsa utdrag ur hennes krigsdagbok, diskutera innehållet och öva källkritik.

Om du vill veta mer om hur vi arbetar med världskrigens tid, så finner du mer information på siten:

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrldskrigenstid/startsida

 

 

 

 

 

 

 

Hipp, hurra! Det är min farmors födelsedag!

Just idag skulle min farmor Mary ha fyllt 100 år. Den senaste tiden har jag tänkt lite extra på henne. Det har dels att göra med att “födelsedagen” närmat sig, men även kring mina reflektioner om hur människors berättelser blir till en del av vårt historiemedvetande.

Min farmor dog 1988 och då var jag 18 år. Det var första gången jag mötte död och sorg på nära håll, och jag var helt förkrossad. Några dagar efter hennes plötsliga bortgång vad det uppsatsskrivning i skolan. Då fick jag möjlighet att skriva av min sorg, jag hade nämligen turen att få ett uppsatsämne med rubriken: “Den personen förändrade mitt liv”. Aldrig har det varit så lätt att skriva som då, jag minns att orden kom i ett enda flöde med hjälp av blyertspennan i min hand. Nu ligger uppsatsen långt ner i en kartong, en kartong som jag i detta nu inte kan finna.

Som tur är har jag varit klok nog att skriva ner minnen och tankar om min pappa som dog när han var 47 år. Året var 1992 och jag sammanställde bilder och annat material i ett fotoalbum. I detta album har jag även skrivit om min farmor och jag kommer nu att dela med mig av glimtar ur min text:

“Mary Elisabeth föddes den 11/1 1920 i Göteborg. Det var Amelie och Gustaf Ekdahls första dotter. Systern Ebba föddes fyra år senare. Amelie var född på Lillö (Askö) i södra Danmark och hon växte även upp där. Så som en prins i en saga dök Gustaf en dag upp på ön. Han var där för att besöka en kamrat som höll på att bygga bron mellan Lillö och Askö. Ljuv musik mellan Amelie och Gustaf uppstod. De gifte sig och Amelie flyttade med Gustaf till Sverige.

 

När Mary var sju år gammal dog pappa Gustaf hastigt. Ett av hennes minnen av honom var hur han en gång bar henne ner för en trappa. Hon gick till hans grav ofta, ofta efter skoldagens slut.

 

Mary var duktig på att måla, teckna och handarbeta – en kreativ flicka som hade drömmar om att bli konstnärinna. Mary tillbringade mycken tid i Danmark som barn och kom därför att behärska det danska språket ypperligt”

  Bild: Genom ett fönster i Askö kyrka, mars 2016.

“Mary träffade Björn Ekman. Han föddes den 12/7 1913 i Härnösand. Hans far och farfar var sjöfarare, och som liten skolpojke flyttade han med sin familj till Göteborg, den stora sjöfartsstaden. Han blev till en början mobbad på grund av att han talade norrländska. Familjen bestod av föräldrarna Theodor och Stina, samt syskonskaran Björn, Arne, Hervor, Gull och Barbro. Gull och Barbro dog i sviterna av TBC.

 

En historia som farfar har berättat om är hur han och brodern Arne en gång busade med pigan. Det gick enligt berättelsen till så att de satte en morot på en pinne, med vilken de sedan “killade” henne när hon satt på torrdasset. Om farfar sägs det också att han i gyllene skrift skrev Mary Elisabeth i snön en gång, till farmors ära (men hon blev inte glad).

 

Farfar Björn blev sjökapten i sin ungdom. Detta kom att innebära ett arbetsliv på de sju haven. Det hände att han var iväg i ett år. Mary var ensam i Kållered med sina barn. När Björn kom hem från resorna hade han med sig leksaker och föremål man aldrig hade sett i lilla Kållered. Bland annat bananer som barnen Uffen och Svante hängde upp i ett träd, där de sedan klättrade och lekte Tarzan…”

 

I dag är jag glad att jag har skrivit ner och samlat på lite “minnesanteckningar”, en del torra fakta – men även några anekdoter som har kryddats under berättelsernas gång. Dessa anteckningar får mig att minnas personligheterna hos de människor som stått mig nära. Ibland kan föremål väcka minnen till liv. Så som den här tapeten som fortfarande finns kvar, och som valdes av min farmor:

Under senare tid har jag tänkt mycket på hur jag har utvecklat mitt intresse för historia, samt hur jag fortsätter att utveckla mitt historiska sammanhang och personliga historiemedvetande. Varje dag blickar jag ut över Öresund och ser Köpenhamn på andra sidan sundet. Ofta tänker jag på situationen under det andra världskriget då Köpenhamn var ockuperat av Nazityskland, medan Malmö stod på vakt med hjälp av Per Albin linjen.

Med tiden som jag själv blir äldre sätter jag tidigare berättelser i nya perspektiv. I början av det andra världskriget var min farmor 20 år. När freden kom var hon småbarnsmor. Hur fick hon livet att gå ihop? Hur var det att föda barn under krigsåren? Vilka känslor och tankar hade hon när hon telegraferade till maken, som var till sjöss, om barnets nedkomst?

Under de 100 år som har gått sedan min farmor såg dagens ljus, så har det skett en enorm utveckling i Sverige. På 1920-talet blev kvinnor myndiga och fick lov att rösta. Man öppnade även upp för att fler flickor skulle kunna få läsa på läroverk. Det var viktiga reformer som kom att ligga till grund för Sveriges fortsatta ekonomiska, politiska och sociala utveckling. I dag har Sverige en hög grad av jämställdhet, men vägen hit har tagit tid och takten och förloppet har påverkats av samhällssituationen i stort.

På 30-talet sjönk födelsetalen i Sverige och det blev “Kris i befolkningsfrågan”. Det satte igång en diskussion kring hur man på olika sätt skulle kunna underlätta för familjer, och reformer kunder sjösättas efter kriget. Ett exempel på detta är de allmänna barnbidragen som infördes 1947 – vilka Marys och hennes äldsta pojkar, då 5 och 3 år gamla, kunde ta del av.

Efter krigsåren var maken och sjökaptenen Björn ständigt till sjöss och lämnade Mary och de tre sönerna Uffen, Svante och Manne hemma. Min farmor blev en del av femtiotalets hemmafruideal, men jag har svårt att tro att hon ägnade hela dagarna till att damma och ställa hemmet i ordning. Eftersom maken ständigt var borta, så skulle jag tro att hon levde sitt liv för tiden ovanligt självständigt, i praktiken var hon under många månader en ensamstående mor med ansvar att uppfostra tungt vilande på egna axlar – men samtidigt fri att aktivt utveckla och vårda sina egna intressen.

I dag 2020 är Sverige ett av världens mest jämställda länder och mina barn går in i sitt vuxenliv med helt andra förutsättningar än vad Mary gjorde. De har alla fått en grundutbildning och tagit studentexamen. Det finns inga sociala, politiska eller ekonomiska hinder till vidareutbildning. Normkritiskt tänkande öppnar för individuella möjligheter. Definitionen av begreppet familj är förändrad.

Vi benämner Marys tio första år för ”Det glada 20-talet” och man drar paralleller och spekulerar kring om historien ska återupprepa sig när vi nu kliver in i 2020-talet. Vi står i fötterna i en tid som gungar och och det råder osäkerhet inför framtiden.

Tänk tanken att vi idag hade samlats kring Mary för att fira hennes dag. Vad hade vi pratat om? Tider som varit eller livet som vi lever nu? Hade vi som förr diskuterat aktuella händelser, politik och etiska frågeställningar? Hade vi talat om livets medgångar och hur man tar sig ur livets motgångar?

Jag hoppas att vi hade haft en diskussion kring våra olika tids ideal och livsvillkor. Hemmafruidealen möter livspusselidealen. Vad hade hon velat ha av min livssituation, och vad hade hon kunnat vara förutan?

Min farmor skulle alltså idag ha fyllt 100 år om hade levat. Om hon hade levat hade vi med stor sannolikhet tagit bilder med farmor Mary i mitten av ett hav av blommor och  barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Bilden skulle postats på Facebook och Instagram med en text inspirerad från den berömda Skagenmålningen: Hipp, hurra! Om hon hade levat.

Men min farmor är på ett annat sätt förevigad och tillgänglig som offentlig konst i en järnvägstunnel i Kållered. Hon var en stark personlighet och mötte många människor som aktiv i kyrkan, hembygdsföreningen, bibliotekarie och som sagotant.

Det är inte alla som har en graffitifarmor som skulle ha fyllt 100 år idag. Men det har jag.

Bild: Graffitimålning av Pärra Andreasson i Kållereds järnvägstunnel.    

 

 

Om undervisningens riktning för att nå de Globala målen 2030.

Vårt ämnesövergripande arbetsområde ”Hållbar utveckling”  är till stor del avslutat, men undervisningen med hållbarhet som inriktning fortsätter.

Under terminens gång har det för mig blivit allt tydligare vad undervisning kring hållbar utveckling handlar om, nämligen att arbeta aktivt med att vara en del av det gemensamma arbetet kring de Globala målen.

Under detta läsår har jag i min tjänst fått avsatt tid för att vara med att utveckla skolans arbete med att implementera arbetet med de Globala målen , därför tog jag mig tid till att förbereda mig genom att läsa Skolverkets lärportal Hållbar utveckling 7-9 .  Denna text, tillsammans med den input jag fick av Skolverkets seminarium Lärande för hållbar utveckling – alla ämnes ansvar har bidragit till att jag har uppdaterat och stärkt min inre undervisningskompass.

 

Världens länder har enats kring att arbeta för att avskaffa extrem fattigdom, minska klimatkrisen, minska ojämlikheter och orättvisor, samt främja fred och rättvisa.  Man har kartlagt, visat på var vi står och pekat på vilka de Globala målen 2030 är. Dessa mål är avgörande för vår framtid: Världens befolkning ökar i antal – samtidigt som vi har ett jordklot med begränsade resurser. Därför måste vi som lever och är verksamma just nu arbeta tillsammans och på olika nivåer. De olika målen knyter an till varandra och går att bryta ner i delmål för att lättare kunna hanteras. För att kunna greppa målen ytterligare behöver vi öka kunskaper om att det finns olika aktörer som är aktiva i arbetet med att nå de globala målen: makthavare, företag, organisationer och individer.

globalamalen.se

Vi kan lätt drabbas av klimatångest och maktlöshet i en medievärld som förser oss med bilder från naturkatastrofer och gängkriminalitet. Därför har vi som arbetar i skolan en uppgift att sortera information och visa eleverna på hur olika aktörer agerar för att arbeta för att uppnå de Globala målen.

Hur var det då med min stärkta inre undervisningskompass, den som vuxit fram under hösten?  Här följer nu några spridda reflektioner:

Röster från både framtidspessimister och framtidsoptimister måste få komma till tals och mötas i organiserade diskussioner. Polariserade debatter där starkast röst vinner är inte hållbara och konstruktiva. Vi behöver arbeta fram gemensamma lösningar, vilket kräver flera kompetenser och olika mänskliga perspektiv. Att genomgående arbeta med de demokratiska processerna är grundläggande i undervisningen kring hållbar utveckling.

En viktig uppgift vi har är att berätta för eleverna att de inte är ensamma med sina känslor och sin önskan om att världens medborgare ska arbeta för en bättre framtid. ”Berättandet” kan ske på olika sätt. Ett enkelt sätt är att analysera Sydsvenskan och den senaste nyhetssändningen från SVT. Dessa medier belyser dagligen hållbarhetsfrågor med sin nyhetsbevakning, och jag kan knyta an innehållet till de Globala målen i korta diskussioner.

Ett mer krävande sätt är att lämna skolans värld och ge sig ut för att förankra undervisningen i samhället. Det har ett stort värde att ta sig från skolans område för att studera goda exempel och öka insikten i att andra aktörer arbetar aktivt för att nå de Globala målen. Om vi ser att andra aktörer arbetar och strävar efter att nå hållbar utveckling – då ökar vår egen benägenhet att arbeta vidare mot de Globala målen.

Utöver det ämnesövergripande arbetsområdet ”Hållbar utveckling” i årskurs nio, så har ett tjugotal elever haft ”Hållbar utveckling” som ”Elevens val”. Dessa elever har fått möjlighet att åka på några studiebesök. I november fick jag följa med när gruppen skulle göra studiebesök på IKEA i samarbete med Naturskyddsföreningens ”Energifallet”. Henrik är ansvarig lärare för gruppen och det var han som hade förberett eleverna inför besöket under sina lektioner, bokat resekort, gjort riskanalys, informerat arbetslaget samt organiserat upp hålltiderna för besöket. Under mina lektioner hade eleverna studerat exempel på hur olika företag, som aktörer, arbetar kring hållbar utveckling både som ett sätt att marknadsföra sig, men även för att göra hållbara investeringar inför framtiden.

 Under studiebesöket fick eleverna gedigen information om hur IKEA arbetar med hållbar utveckling, de fick bland annat svar på sina frågor som de tidigare formulerat och skickat till IKEA. Vi delades in i tre grupper för att genomföra tre kortare workshops i varuhuset som belyste företagets sätt att arbeta och sträva efter hållbar utveckling. Det var mycket givande även för oss lärare, som stärktes i uppgiften kring att arbeta vidare med hållbarhetsfrågor.

I år har vi på Oxievångsskolan särskilt stöd av både Naturskyddsföreningen och Malmö stad för att arbeta med de Globala målen.

Utöver det ekonomiska stöd vi får för att t ex kunna delta i fortbildningar och att genomföra studiebesök, så får vi även stöd i att strukturera och organisera vårt arbete med hållbar utveckling.  Det jag som lärare särskilt uppskattar är att både Linnea på Miljöförvaltningen och Agnes på Naturskyddsföreningen är lyhörda kring våra önskemål och behov, samt att de ger oss tips och uppslag till vad som händer i vårt närområde. Det underlättar vårt arbete så att vi kan ta oss utanför skolans väggar för att knyta kontakter och förankra undervisningen i samhället.

Sist men inte minst: På skolverkets konferens belyste man att skolan är en mycket viktig plattform för att nå de Globala målen 2030. När vi nu når terminens slut, så vet vi att eleverna har ökat sitt lärande kring hållbar utveckling och vi upplever ett stort engagemang och intresse för arbetet kring de Globala målen. Jag upplever att frågorna fått större tyngd och status bland många elever, som nu diskuterar matsvinn och konsumtion på ett mer nyanserat och konstruktivt sätt än tidigare. Förhoppningsvis tar de med sig kunskaperna hem och agerar som individer för att bidra till att de Globala målen uppnås 2030.

Om ”Hållbar utveckling” och hur vi pratar om Greta.

I årskurs nio har vi sedan terminens början arbetat med ett ämnesövergripande arbetsområde som vi kallar för ”Hållbar utveckling”.  De skolämnen som berör området är geografi, samhällskunskap, samt hem- och konsumentkunskap.

Vi närmar oss slutet för arbetsområdet, även om arbetet för hållbar utveckling kommer att genomsyra även andra arbetsområden framöver.

Innan vi lärare satte fart med undervisningen, läste vi igenom syftestexter, det centrala innehållet och kunskapskraven. Vi drog snabbt upp riktlinjer kring ”vilka lärare som planerar att göra vad”. Som vanligt byggde jag en google-site där arbetsområdet under arbetets gång får växa fram. Med siten synliggör vi för varandra vad som händer under lektionerna och vilket material vi använder. Ni får gärna ta en titt på hur siten ser ut idag.

På startsidan finns material. På Om-sidan finner ni kort information om skolan och ansvariga lärare. Längst upp till höger finns de olika klassernas sidor. För varje klass skriver vi lektioners arbetsgång i högerspalten och vi länkar olika material i vänsterspalten.  Klicka på: Hållbar utveckling

”Varför pratar vi om Greta?”

För att greppa ämnet ”Hållbar utveckling” och för att förstå hur vi ska kunna påverka vår framtid, för att arbeta för att uppnå de globala målen 2030, så är det viktigt att vi blir medvetna om att det finns olika aktörer som spelar roll.  En klimataktivist är en aktör, därför var det angeläget för mig att ”släppa in Greta” in i undervisningen. Första gången vi mötte Greta i undervisningen var i samband med att vi arbetade med ”Valet2018”. Då satt Greta tillsammans med ett fåtal personer utanför riksdagshuset i Stockholm och skolstrejkade.

När vi gav oss iväg in i vårt arbetsområde, var Greta i full färd med att hissa segel och kasta loss för att ge sig av över Atlanten. Detta uppmärksammades i media, och jag länkade upp en interaktiv sida: www.windy.com . Där kunde vi följa hennes färd över havet – dag för dag. Denna sida kopplades vidare till uppdateringar från besättningen till sociala medier som twitter och instagram.

Precis som i samhället i stort fanns det i klasserna polariserade åsikter kring Greta och klimataktivism. I början ofta förenklade sådana. För att vi skulle förstå Gretas bakgrund lite bättre, så läste jag några ”scener” ur boken ”Scener ur hjärtat” som skrivits av Malena Ernman och Svante Thunberg.

Efter att ha fått lyssna till hur det gick till när Greta inte ”orkade hålla ihop längre” och hur hon till slut fick sin diagnos, fick många elever en större förståelse för hennes specialintresse och hennes drivkraft. Färre och färre elever uttryckte sig enkelt att Greta ”är kriminell” och ”får andra att skolka” – vi satte ord på vad det kan innebära att ha Aspergers med såväl svårigheter som ”superkrafter”. Vi pratade även om att elever ibland får möjligheter till att få en särskilt anpassad undervisning, inte för att ”slippa” utan för att klara av att fullfölja sin skolgång.

Jag hade egentligen ingen planerad tanke om att vi skulle ha med oss Greta genom hela arbetsområdet, men eftersom Gretas klimataktivism är högaktuell, elevnära, normbrytande och kontroversiell – så har det helt enkelt inte gått att undvika.

Eftersom många, men långt ifrån alla, elever uttryckte olika och ibland förenklade, åsikter om Greta – så valde jag att lyfta henne och hennes insatser till en organiserad diskussion enligt metoden ”Diskutera mera!”   Metoden utarbetades av SO-lärarna på Oxievångsskolan förra året och används för att kunna lyfta och diskutera kontroversiella frågor i klassrummet.

Diskussionerna fungerade väl och jag har skrivit av elevernas sammanfattningar i följande presentation: Greta Thunberg – vad är bra och vad är dåligt med hennes arbete som aktivist?

Plötsligt blir åsikter och antaganden lite mer nyanserade – även om de är olika.  Många elever uttrycker att det hon gör som aktivist kan vara positivt för att påverka, men samtidigt så tycker många att det är dumt att uppmana till skolstrejk. En del motiverar sin åsikt med att många elever inte har samma möjligheter till att få stöd från skola och föräldrar för att klara sin skolgång utan att vara i skolan. Alla har helt enkelt inte samma förutsättningar. Det kan vara bra att elever skolstrejkar, men det innebär inte att det är något som passar alla. Det finns andra sätt att arbeta för hållbar utveckling. Till exempel att skaffa sig kunskaper och förmågor som leder till andra handlingar för att bekämpa klimatförändringarna.

Efter att Greta gått i land i USA har det varit mycket mediebevakning kring Greta och jag har kunnat inleda flera lektioner med: ”Senaste nytt om Greta”. Detta kulminerade i samband med hennes tal i FN häromdagen. Med sociala medier och traditionella medier spreds framför allt delar av hennes tal och kommentarer i sociala medier. Korta klipp, korta polariserade kommentarer. När eleverna möts av dessa, utan att sätta det i större perspektiv – så hänger de med i olika drev, utan att direkt tänka till – utan att bemöda sig med att se och lyssna till hela talet.

 

I några klasser har vi kunnat lyssna på hela talet, efter att jag tydligt har bett dem att vänta med att kommentera och ställa frågor tills efter jag har visat klippet. Därefter har vi kunnat diskutera talet på ett annat, utifrån elevernas frågor och kommentarer:

  • Har hon en PR-byrå? Skriver hon talet själv? Vilka retoriska tekniker använder hon?
  • Vilka talar hon till?
  • Får det hon säger någon effekt?
  • Vad händer i FN egentligen?
  • Kan det spela någon roll med en särskild ”klimatvecka”? https://globalgoalsweek.org/
  • Kommer hon att klara den psykiska pressen? Mår hon bra?
  • Har hon verkligen rätt? Är det sant att det är så bråttom, så illa?

Att i undervisningen följa senaste nytt om Greta, handlar för mig mycket om att möta elevernas omvärldsuppfattning, en uppfattning om vår värld som uppdateras med snabba klipp och korta budskap via de sociala medier som de använder.

Jag envisas ofta med att under lektionerna använda SVT:s senaste nyhetssändningar. Det gör jag eftersom jag vet att eleverna inte ofta använder våra traditionella medier. De använder vanligtvis Instagram, Facebook och Aftonbladet. Men vi har även elever som väljer Flashback och valda bloggar som sina informationskanaler.

I det fysiska klassrummet ska vi mötas, ge varandra input och skapa förståelse för vad som ligger bakom och förstärker våra uppfattningar och värderingar. Det måste ske under organiserad form, där alla röster och åsikter ska få möjlighet att komma till tals – inte endast de som skriker högst och starkast.

 

 

 

 

 

Vi gör vår bästa – YES YES!

Nu är terminen i full gång och vi har välkomnat och tagit emot våra nior med värme, energi och humor under två uppstartsdagar, och under denna första arbetsvecka så håller vi hårt i det positiva och försöker sätta rutiner och trivselregler på plats.

Innan vi gick på sommarlov, så använde vi vår sista kraft till att förbereda höstterminens första dagar för eleverna. Vi var eniga om att vi ville få till en känsla av nystart, avstamp och bringa positiv energi inför elevernas sista år i grundskolan.

När eleverna kom till sin första skoldag samlade vi först klasserna i hemklassrummen. Där samlade vi in alla mobiler och informerade kort om dagen. Därefter gick vi till matsalen, där vi förberett en invigning av läsåret.

Några lärare hade dukat och gjort det festligt i matsalen.

Murgröna. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Några lärare hade bakat havreflarn i hemkunskapssalen.

När våra nior, cirka 150 elever, hade funnit sin plats bland sina klasskamrater,  välkomnade biträdande rektor Hanna med ett invigningstal som berörde elevernas sista år i grundskolan.

Efter det överraskade vi i arbetslaget med att framföra en liten låt med titeln: ”Sitt inte och snegla.” (Text: Lärare i arbetslaget,  Melodi: Povel Ramel: ”Köp inte en Zebra”) 

Vår musiklärare Jonas gav oss stabiliteten till framförandet och eldsjälen Kristina bjöd på sig själv med sitt saxofonintro och rapp-riff. Jag som varken gärna sjunger eller dansar vågade bjuda på mig själv i bakgrundskören. Det var väldigt roligt!

Texten i refrängen har slagit rot i våra huvuden, och vi kommer nog sjunga den titt som tätt:

Sitt inte och snegla – NEJ NEJ

På vem som kan mera – NO NO

Att göra ditt bästa – YES YES

Så klarar du det galant.

Efter invigningsceremonin hjälptes vi snabbt åt att snygga till och återställa matsalen, så att personalen i matbespisningen kunde få fortsätta att förbereda sitt arbete inför lunchen.

Under eftermiddagen fick eleverna arbeta i grupper med ett lärarquiz där vi bjöd på minnen från vår egen tid från den nionde årskursen. Elevernas uppgift var att resonera sig fram till vilken lärare som passade med minnesbilden. Det gjorde de med värme.

Med det här i ryggen, så känner jag mig peppad till att möta höstens utmaningar. Arbetslaget är stabilt – vi kan skämta, skapa och hjälpas åt när det är uppförsbacke. Vi får hjälpas åt att sätta gränser, prioritera bland arbetsuppgifterna och turas om att dra när det är tungt.

Häromdagen var det brandövning på skolan. Niorna skötte både utrymning och uppställning med bravur.

YES YES!

 

 

 

 

Stämpla ut, spring in!

Vad gör lärarna i skolan, när eleverna har gått på sommarlov?

Vi har arbetat några några dagar med analys av årets arbete och resultat, vi har städat och sorterat. Men det viktigaste av allt: Vi har börjat tänka framåt.

I arbetslaget fanns det kraft och energi kvar för att tillsammans organisera upp inför de första dagarna när vi ska ta emot våra nior. En blandning av allvar och skratt, en blandning av sött och salt. Nu går jag på lov med en känsla och tro på terminen som kommer.

 

Tack till alla eldsjälar i mitt arbetslag, som hjälps åt att dra när det är tungt, som behåller lugnet när det stormar, som orkar lyfta blicken och visa framåt – när tanken har fastnat.

Nu stämplar jag ut och springer in sommarlovet!

Hej så länge!