Om ”Hållbar utveckling” och hur vi pratar om Greta.

I årskurs nio har vi sedan terminens början arbetat med ett ämnesövergripande arbetsområde som vi kallar för ”Hållbar utveckling”.  De skolämnen som berör området är geografi, samhällskunskap, samt hem- och konsumentkunskap.

Vi närmar oss slutet för arbetsområdet, även om arbetet för hållbar utveckling kommer att genomsyra även andra arbetsområden framöver.

Innan vi lärare satte fart med undervisningen, läste vi igenom syftestexter, det centrala innehållet och kunskapskraven. Vi drog snabbt upp riktlinjer kring ”vilka lärare som planerar att göra vad”. Som vanligt byggde jag en google-site där arbetsområdet under arbetets gång får växa fram. Med siten synliggör vi för varandra vad som händer under lektionerna och vilket material vi använder. Ni får gärna ta en titt på hur siten ser ut idag.

På startsidan finns material. På Om-sidan finner ni kort information om skolan och ansvariga lärare. Längst upp till höger finns de olika klassernas sidor. För varje klass skriver vi lektioners arbetsgång i högerspalten och vi länkar olika material i vänsterspalten.  Klicka på: Hållbar utveckling

”Varför pratar vi om Greta?”

För att greppa ämnet ”Hållbar utveckling” och för att förstå hur vi ska kunna påverka vår framtid, för att arbeta för att uppnå de globala målen 2030, så är det viktigt att vi blir medvetna om att det finns olika aktörer som spelar roll.  En klimataktivist är en aktör, därför var det angeläget för mig att ”släppa in Greta” in i undervisningen. Första gången vi mötte Greta i undervisningen var i samband med att vi arbetade med ”Valet2018”. Då satt Greta tillsammans med ett fåtal personer utanför riksdagshuset i Stockholm och skolstrejkade.

När vi gav oss iväg in i vårt arbetsområde, var Greta i full färd med att hissa segel och kasta loss för att ge sig av över Atlanten. Detta uppmärksammades i media, och jag länkade upp en interaktiv sida: www.windy.com . Där kunde vi följa hennes färd över havet – dag för dag. Denna sida kopplades vidare till uppdateringar från besättningen till sociala medier som twitter och instagram.

Precis som i samhället i stort fanns det i klasserna polariserade åsikter kring Greta och klimataktivism. I början ofta förenklade sådana. För att vi skulle förstå Gretas bakgrund lite bättre, så läste jag några ”scener” ur boken ”Scener ur hjärtat” som skrivits av Malena Ernman och Svante Thunberg.

Efter att ha fått lyssna till hur det gick till när Greta inte ”orkade hålla ihop längre” och hur hon till slut fick sin diagnos, fick många elever en större förståelse för hennes specialintresse och hennes drivkraft. Färre och färre elever uttryckte sig enkelt att Greta ”är kriminell” och ”får andra att skolka” – vi satte ord på vad det kan innebära att ha Aspergers med såväl svårigheter som ”superkrafter”. Vi pratade även om att elever ibland får möjligheter till att få en särskilt anpassad undervisning, inte för att ”slippa” utan för att klara av att fullfölja sin skolgång.

Jag hade egentligen ingen planerad tanke om att vi skulle ha med oss Greta genom hela arbetsområdet, men eftersom Gretas klimataktivism är högaktuell, elevnära, normbrytande och kontroversiell – så har det helt enkelt inte gått att undvika.

Eftersom många, men långt ifrån alla, elever uttryckte olika och ibland förenklade, åsikter om Greta – så valde jag att lyfta henne och hennes insatser till en organiserad diskussion enligt metoden ”Diskutera mera!”   Metoden utarbetades av SO-lärarna på Oxievångsskolan förra året och används för att kunna lyfta och diskutera kontroversiella frågor i klassrummet.

Diskussionerna fungerade väl och jag har skrivit av elevernas sammanfattningar i följande presentation: Greta Thunberg – vad är bra och vad är dåligt med hennes arbete som aktivist?

Plötsligt blir åsikter och antaganden lite mer nyanserade – även om de är olika.  Många elever uttrycker att det hon gör som aktivist kan vara positivt för att påverka, men samtidigt så tycker många att det är dumt att uppmana till skolstrejk. En del motiverar sin åsikt med att många elever inte har samma möjligheter till att få stöd från skola och föräldrar för att klara sin skolgång utan att vara i skolan. Alla har helt enkelt inte samma förutsättningar. Det kan vara bra att elever skolstrejkar, men det innebär inte att det är något som passar alla. Det finns andra sätt att arbeta för hållbar utveckling. Till exempel att skaffa sig kunskaper och förmågor som leder till andra handlingar för att bekämpa klimatförändringarna.

Efter att Greta gått i land i USA har det varit mycket mediebevakning kring Greta och jag har kunnat inleda flera lektioner med: ”Senaste nytt om Greta”. Detta kulminerade i samband med hennes tal i FN häromdagen. Med sociala medier och traditionella medier spreds framför allt delar av hennes tal och kommentarer i sociala medier. Korta klipp, korta polariserade kommentarer. När eleverna möts av dessa, utan att sätta det i större perspektiv – så hänger de med i olika drev, utan att direkt tänka till – utan att bemöda sig med att se och lyssna till hela talet.

 

I några klasser har vi kunnat lyssna på hela talet, efter att jag tydligt har bett dem att vänta med att kommentera och ställa frågor tills efter jag har visat klippet. Därefter har vi kunnat diskutera talet på ett annat, utifrån elevernas frågor och kommentarer:

  • Har hon en PR-byrå? Skriver hon talet själv? Vilka retoriska tekniker använder hon?
  • Vilka talar hon till?
  • Får det hon säger någon effekt?
  • Vad händer i FN egentligen?
  • Kan det spela någon roll med en särskild ”klimatvecka”? https://globalgoalsweek.org/
  • Kommer hon att klara den psykiska pressen? Mår hon bra?
  • Har hon verkligen rätt? Är det sant att det är så bråttom, så illa?

Att i undervisningen följa senaste nytt om Greta, handlar för mig mycket om att möta elevernas omvärldsuppfattning, en uppfattning om vår värld som uppdateras med snabba klipp och korta budskap via de sociala medier som de använder.

Jag envisas ofta med att under lektionerna använda SVT:s senaste nyhetssändningar. Det gör jag eftersom jag vet att eleverna inte ofta använder våra traditionella medier. De använder vanligtvis Instagram, Facebook och Aftonbladet. Men vi har även elever som väljer Flashback och valda bloggar som sina informationskanaler.

I det fysiska klassrummet ska vi mötas, ge varandra input och skapa förståelse för vad som ligger bakom och förstärker våra uppfattningar och värderingar. Det måste ske under organiserad form, där alla röster och åsikter ska få möjlighet att komma till tals – inte endast de som skriker högst och starkast.

 

 

 

 

 

Please follow and like us:

Vi gör vår bästa – YES YES!

Nu är terminen i full gång och vi har välkomnat och tagit emot våra nior med värme, energi och humor under två uppstartsdagar, och under denna första arbetsvecka så håller vi hårt i det positiva och försöker sätta rutiner och trivselregler på plats.

Innan vi gick på sommarlov, så använde vi vår sista kraft till att förbereda höstterminens första dagar för eleverna. Vi var eniga om att vi ville få till en känsla av nystart, avstamp och bringa positiv energi inför elevernas sista år i grundskolan.

När eleverna kom till sin första skoldag samlade vi först klasserna i hemklassrummen. Där samlade vi in alla mobiler och informerade kort om dagen. Därefter gick vi till matsalen, där vi förberett en invigning av läsåret.

Några lärare hade dukat och gjort det festligt i matsalen.

Murgröna. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Några lärare hade bakat havreflarn i hemkunskapssalen.

När våra nior, cirka 150 elever, hade funnit sin plats bland sina klasskamrater,  välkomnade biträdande rektor Hanna med ett invigningstal som berörde elevernas sista år i grundskolan.

Efter det överraskade vi i arbetslaget med att framföra en liten låt med titeln: ”Sitt inte och snegla.” (Text: Lärare i arbetslaget,  Melodi: Povel Ramel: ”Köp inte en Zebra”) 

Vår musiklärare Jonas gav oss stabiliteten till framförandet och eldsjälen Kristina bjöd på sig själv med sitt saxofonintro och rapp-riff. Jag som varken gärna sjunger eller dansar vågade bjuda på mig själv i bakgrundskören. Det var väldigt roligt!

Texten i refrängen har slagit rot i våra huvuden, och vi kommer nog sjunga den titt som tätt:

Sitt inte och snegla – NEJ NEJ

På vem som kan mera – NO NO

Att göra ditt bästa – YES YES

Så klarar du det galant.

Efter invigningsceremonin hjälptes vi snabbt åt att snygga till och återställa matsalen, så att personalen i matbespisningen kunde få fortsätta att förbereda sitt arbete inför lunchen.

Under eftermiddagen fick eleverna arbeta i grupper med ett lärarquiz där vi bjöd på minnen från vår egen tid från den nionde årskursen. Elevernas uppgift var att resonera sig fram till vilken lärare som passade med minnesbilden. Det gjorde de med värme.

Med det här i ryggen, så känner jag mig peppad till att möta höstens utmaningar. Arbetslaget är stabilt – vi kan skämta, skapa och hjälpas åt när det är uppförsbacke. Vi får hjälpas åt att sätta gränser, prioritera bland arbetsuppgifterna och turas om att dra när det är tungt.

Häromdagen var det brandövning på skolan. Niorna skötte både utrymning och uppställning med bravur.

YES YES!

 

 

 

 

Please follow and like us:

Stämpla ut, spring in!

Vad gör lärarna i skolan, när eleverna har gått på sommarlov?

Vi har arbetat några några dagar med analys av årets arbete och resultat, vi har städat och sorterat. Men det viktigaste av allt: Vi har börjat tänka framåt.

I arbetslaget fanns det kraft och energi kvar för att tillsammans organisera upp inför de första dagarna när vi ska ta emot våra nior. En blandning av allvar och skratt, en blandning av sött och salt. Nu går jag på lov med en känsla och tro på terminen som kommer.

 

Tack till alla eldsjälar i mitt arbetslag, som hjälps åt att dra när det är tungt, som behåller lugnet när det stormar, som orkar lyfta blicken och visa framåt – när tanken har fastnat.

Nu stämplar jag ut och springer in sommarlovet!

Hej så länge!

 

Please follow and like us:

Hur kan vi arbeta läsfrämjande? Tankar kring en utvärdering.

Jag vill med det här inlägget sammanfatta mina tankar kring elevernas läsning och deras arbete kring projektet med bokbloggen OVerkligamoten (Se tidigare inlägg: https://helenenyren.se/2019/04/27/om-overkliga-moten-och-om-att-motas-i-skapandet-av-en-gemensam-bokblogg/).

Under våren har jag fått läsa unika lösningar kring uppgifterna som ligger till grund för elevernas inlägg. En del är långa, en del är korta. Några är enkla, några komplexa. Jag har fått läsa personliga inlägg som berör och fått ta del av elevreflektioner som sällan tar plats i den ordinarie undervisningen.

Jag har fått se hur många elever har haft en bok vid sin sida under lektionstid, samtidigt som jag dagligen har fått höra elever ge olika förklaringar kring varför boken inte är nära till hands.

Det är roligt och enkelt att i starta upp projekt i undervisningen. För mig ligger utmaningen i att arbeta färdigt med ett projekt, fullfölja och utvärdera. Hur blev resultatet? Hur fungerade processen? Vad kan vi behöva tänka på till nästa gång?

Jag har under slutet av arbetsprocessen med litteraturbloggen funderat över några frågor, som jag bad eleverna ge mig svar på i en utvärdering. Jag fick 122 elevsvar.

”I vissa klasser har det varit ett stort engagemang för att läsa och utföra uppgiften, medan det har varit ett lågt engagemang i vissa klasser. Det förvånar mig. Hur har det gått för dig? ”

Pojkarnas svar:

 

 

 

 

 

Flickornas svar:

Det är inte ens hälften av de svarande som har fullföljt litteraturuppgiften. Lite mer än tre fjärdedelar har läst sina böcker. 17 % av pojkarna och 14,5 % av flickorna läste aldrig färdigt någon bok.

 

”Det finns elever som vanligtvis brukar prestera bra på prov och bedömningsuppgifter, som valde att inte läsa och fullfölja litteraturuppgiften. Vad tror du att det beror på?”

 Flickorna:

Pojkarna:

Svarsalternativen ”Brist på tid, ”Ointresse” och ”Att inte uppgiften skulle bedömas och återkopplas i matrisen i Infomentor” har ungefär lika stora tårtbitar i cirkeldiagrammet.

Jag kan förstå att eleverna upplever att de inte har tid att läsa böcker utanför skoltid, det finns mycket i vår värld som gör anspråk på dygnets tjugofyra timmar. Att det finns elever som inte är intresserade av att läsa skönlitteratur är inget nytt. Det jag reagerar över och som jag vill lyfta till diskussion är svaret om att

”uppgiften inte skulle bedömas och återkopplas i matrisen i Infomentor”.

Det svaret innebär att om inte eleven blir bekräftad och bedömd i kunskapsmatris  – så minskar elevens motivationen att göra uppgiften. Och det är lite bekymmersamt, för det kan ju innebära att eleven inte är medveten om hur lärande och språkutveckling fungerar. En summativ bedömning kan innebära en bekräftelse på att ett betyg är på väg att stärkas. Och det vill eleven ha.  Men jag som lärare är ju medveten om att läsning och den formativa arbetsprocessen leder till ett förbättrat lärande – som på sikt utvecklar kunskaper och förmågor – och som så småningom skulle kunna summeras i ett betyg.

Varför ska eleverna gå i skolan? Är det lärandet eller betyget som är av värde?

I augusti skulle jag vilja prata med mina kollegor i arbetslaget hur vi kommunicerar lärandet med eleverna. Om eleverna vill nå sina drömmar, avluta grundskolan med de betyg och kunskaper som krävs för elevens förstahandsval till gymnasiet – ja då behöver både de och vi arbeta för att de ska förstå och äga sitt eget lärande. Jag har en känsla av att om kommunikation a´la matrisklick tar över, så kan den sortens kommunikation bli ett hinder för kunskapsutvecklingen.

Det finns elever som vanligtvis brukar få anstränga sig för att lyckas med att nå godkänt på prov och bedömningsuppgifter, men som valde att både läsa och fullfölja litteraturuppgiften i tid. Vad tror du att det beror på?

Flickor:

Pojkar:

Som svar på denna fråga, så väljer nära 40% av pojkarna och 49% av flickorna alternativet ”Medvetenhet om att träning ger resultat”. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här, men det verkar finnas en medvetenhet om att övning leder till resultat. Hur kan det då komma sig att många högpresterande inte ”övar”? Tror de att de är i hamn, i mål, för att de kanske tidigare har nått A på några kunskapskrav i ämnesmatriserna?

 

Varför tror du att engagemanget för läsning och för att publicera uppgiften har sett så olika ut mellan klasserna?

 Flickor:

 

Pojkar:

En stor andel av eleverna väljer att svara att det beror på hur mycket tid klassen har fått för att läsa och arbeta med uppgiften under skoltiden. Men en väldigt stor andel tror att det har med grupptrycket att göra. När många i en klass är positiva till att läsa och arbeta, så sprider sig det engagemanget. På samma sätt påverkas elever i en klass om många i en klass har en negativ attityd – då sprider sig den stämningen. Det resulterar i en tydlig skillnad mellan klasserna. Vi behöver prata med eleverna för att göra dem medvetna om gruppens betydelse för deras individuella utveckling och prestationer.

 

För att ni ska utveckla er läsförståelse och förmåga till att utveckla resonemang som är nyanserade och komplexa, så behöver vi lägga mer fokus på läsning under årskurs nio. Hur tycker du att vi ska göra för att öka läsningen av skönlitteratur?

Eleverna skrev en flera förslag och tips till konkreta åtgärder. Här följer ett axplock:

”Jag tycker att vissa lektioner borde starta med 20 minuter läsning. Detta är även bra för att skapa lugn i klassen. Oftast brukar det vara mycket spratt i början av lektionerna. Därför hade det varit en bra start på lektionen.”

 

”Göra så att eleverna får priser när de läser, då kommer vissa elever uppmuntras och då kanske de kommer in i läsningen.”

 

”Om man ska ha läsning i skönlitteratur så tycker jag man borde ha en lektion i veckan som är 30 minuter och läsa”.

 

” Jag tror det är viktigt att hitta en bok som passar alla. Eftersom om en person inte tycker om eller är intresserad av boken så kommer ingen att läsa den. Därför är det viktigt att ha flera alternativ och olika genrer som man kan välja mellan så att man kan hitta just den som passar dig.”

 

” Varenda lektion borde vi ha en tid att läsa en bok”.

 

”Läxa. Svensklärarna ska dela ut böcker som man är tvungen att läsa, dvs uppgifter ska delas ut efter läsning”

 

”Peppa eleverna att de ska förstå att läsning är viktigt.”

 

”Att vi ska göra uppgifter utifrån en bok och det ska betygsättas.”

 

”Jag tycker att man kan få välja en bok som man själv tycker är intressant för det kan lätt öka intresset. Men också att man får mer tid i skolan för många vill inte ägna sig åt att läsa på sin fritid. Kanske också läsa tillsammans för då blir man tvingad till att läsa.”

”Jag tycker att vi borde alltid ha en bok som alla läser och som vi per vecka ska hinna läsa några sidor men vi behöver inte ha uppgifter kopplade till böckerna. De ska bara vara läsning och övning utöver allt annat.”

 

”Gruppläsning en gång i veckan typ och enskild läsning mer oftare.”

 

”Läsa fler böcker i flera av ämnena.”

 

” Att man kan få gå till mediateket och läsa där.”

 

”Ha lite läsning varje lektion i början eller slutet.”

 

”Genom att läsa själva med klassen. Alltså att man ska ge uppgift att läsa 7 sidor tills nästa vecka. För annars kommer ingen att läsa det. Det är bättre att ge uppgift som tex att läsa 7 sidor tills nästa lektion och sedan läsa med klassen och sedan få uppgift igen. Då kommer man läsa individuellt samt med klassen och prata om boken i grupper.”

Nu lider läsåret mot sitt slut. En liten andel elever läser mycket. En stor andel elever läser en bok per termin, om det är ett skolarbete. De nationella proven visar att vi behöver arbeta mer med att förbättra elevernas läsförståelse. Det är tydligt att vi behöver satsa på läsningen och arbeta läsfrämjande till hösten. Men hur?

 

Please follow and like us:

Om overkliga möten och om att mötas i skapandet av en gemensam bokblogg.

Läsning utvecklar vårt ordförråd, vi utvecklar vår läsförståelse och samtidigt vår skrivförmåga, vi utvecklar vår omvärldsuppfattning och vår förståelse för ett större sammanhang. Med hjälp av skönlitteratur har vi möjlighet att ta del av människors berättelser, och samtidigt som vi läser ges vi tid till att reflektera över berättelserna – vi kan jämföra med vår egen tid, våra egna värderingar och ställningstaganden.

Jag och några kollegor har reflekterat över att många elever numera har svårigheter att se en längre spelfilm och att ta till sig innehållet. Kan detta bero på att det kräver större förmåga till uthållighet och lugn, än att konsumera de korta filmsekvenser eleverna vanligtvis tar del av på youtube, instagram och snapchat?

Fler och fler elever efterfrågar böckernas lättlästa versioner, även de elever som i andra sammanhang efterfrågar utmaningar och vill gå ett högskoleförberedande program. Jag börjar mer och mer känna mig som en lärare från en svunnen tid där eleverna hade en ”bänkbok” som togs fram som extrauppgift, som fick fast tid i schemat – en tid då boken fanns som rutin och tid till återhämtning för varje elev.

”Ingår den här uppgiften i betyget?” ”Kommer du att bedöma den här uppgiften i Infomentor”? De här frågorna har jag fått flera gånger under terminen i samband med arbetet kring bokbloggen.. I början tänkte jag inte så mycket på det – men efter några veckor, så har jag funderat över att vi som arbetar med eleverna har kommit lite ur kurs.

Hur pratar vi om lärande och kunskapsutveckling med våra elever? Har matrisklickandet, avstämningsperioder och samtal om kunskapskrav och betyg lagt sig som en våt filt över det som vi vet utvecklar elevernas kunskaper och förmågor?

Vi vet att formativ bedömning leder till högre måluppfyllelse. Sveriges kommuner har satsat miljoner på stjärnföreläsare i ämnet, på skolorna sker kollegialt lärande i form av gruppdiskussioner med teori och övningar som grund. Vi har tagit till oss tekniker och metoder – men hur kommunicerar vi lärande med våra elever? När ger vi dem möjlighet till att faktiskt förstå hur de utvecklar sina kunskaper och förmågor? Hur kan vi motivera eleverna att arbeta aktivt utan att få snabb feedback i form av ett ”betyg” eller ett uppdaterande klick i kunskapstabellen?

Som SO-lärare har jag alltid använt mig av skönlitteratur i min undervisning, och några gånger har jag använt mig av blogg som ett sätt att bearbeta och kommunicera läsningen. Den här gången har bloggen fått namnet OVerkliga möten.

Om ni klickar på länken så kan ni snabbt läsa om syftet med bloggen, om ni klickar på OM-sidan. Där finns även material om ni vill hämta idéer och inspiration. https://overkligamoten.blogspot.com/

Ni som inte vill veta mer, slutar att läsa här. Ni som vill veta mer om hur jag och eleverna arbetar med bloggen, och varför – ni fortsätter att läsa här:

Det börjar med att eleverna läser böcker ifrån samma tema. Årets tema är böcker som utspelar sig på 1800-talet. När eleverna har läst boken, så får de välja en uppgift som de ska arbeta vidare med och som ska publiceras på bloggen. De ska inte skriva någon bokrecension, utan jag vill att de ska bearbeta läsningen på andra sätt.

Matildas bild från ”Kvinnan utan ansikte” https://8fskriverom1800.blogspot.com/2019/03/kvinnan-utan-ansikte.html

Det tog ett par timmar att bygga bloggens struktur, men det gjorde jag under en studiedag där vi skulle arbeta vidare med vår ”adekvata, digitala, kompetens”. När väl bloggen är färdig och klar för att fylla med inlägg, så är det dags för eleverna att vara aktiva och producera. I princip är det här ett arbetssätt där ”eleverna blir tröttare än jag”. Jag arbetar också, men mer som spindeln i ett nät, där väven vävs över en längre tid. Och med ett arbetssätt där elevernas lärande i fokus:

När en elev har läst klart sin bok och arbetat färdigt med sitt första utkast, så har eleven i uppgift att skriva ett meddelande till mig med hjälp av e-post. Det är ett medvetet val av mig: Jag får elevernas arbeten på en lista, där jag kan arbeta med deras arbeten i turordning och eleverna får träna på att skriva meddelande till en mottagare som inte är deras kompis. Eleverna skriver vanligtvis inte e-post meddelanden, men det är så de behöver kommunicera med vuxenvärlden.

När jag fått meddelandet, så väljer jag ut två elever som ska ge eleven kamratrespons. Det vill säga eleverna ska hjälpa varandra med förbättringar för innehåll och språkriktighet – jag lägger det arbetet på eleverna. Det gör jag inte enbart för att spara min tid, utan för att det är en del av den formativa bedömningen, som vi vet leder till förbättrat lärande.

När eleven fått sin respons och finputsat, så meddelar eleven mig att inlägget är klart för att publiceras. Då går jag in i elevens googledokument som jag hittar via google classroom, kopierar inlägget och klistrar in det som ett inlägg på bokbloggen.

Nu har vi en bokblogg, där elevernas tankar och arbeten växer fram som en vacker väv.

När elevernas inlägg finns på bloggen, och läsningen är färdig, så börjar arbetet med att läsa och kommentera varandras inlägg. Syften med att publicera på bloggen är bland andra att eleven ska våga visa andra sina uppgifter och tankar. När eleverna läser varandras uppgifter, så får de kunskaper om böckerna, de lär sig av varandra och förhoppningsvis väcks intresse för att läsa fler böcker.

Eleverna får även träna på att kommentera inlägg på ett sätt som är konstruktivt, med god ton och med ”två stjärnor och en önskan”.

Arbetet med bloggen pågår fortfarande. Intresse och aktivitet för såväl läsning, som att fullfölja uppgifterna skiljer sig mellan de olika klasserna. Det förvånar mig, och varför det är så är något jag kommer att utvärdera.

Varför är intresset så olika i de olika klasserna? Varför väljer elever som vanligtvis siktar högt och vill prestera väl, att inte läsa och fullfölja uppgiften? Hur kommer det sig att elever som har det lite bekymmersamt och kämpar för att nå godkänt har varit särskilt aktiva med att fullfölja och publicera inlägg på bloggen?

Please follow and like us:

Om hur arbetets fokus tenderar flyttas från eleven till lärplattformar.

När Lgr 11 infördes så såg jag och (ser fortfarande) många fördelar med att kursplanerna gjordes tydliga med det centrala innehållet, samt hur olika kunskaper och förmågor kunde delas in i olika kunskapskrav. Det jag tyckte var bra var att det gjordes tydligare för lärarkåren vad kurserna skulle innehålla och vilka förmågor som var viktiga att träna och bedöma.

Sambedömning kring de nationella proven ger möjlighet till diskussion kring ämnenas kärna och hur vi behöver arbeta för att leva upp till kursplanerna.  Jag tror att Lgr11 har bidragit till att undervisningen av geografiämnet numera innehåller mer hållbar utveckling än namngeografi, undervisningen i historia har ändrat fokus från spännande berättelser kring andra världskriget till hur historia används och i samhällskunskap är det fokus på att utveckla förmågor för att förstå och kunna verka i ett demokratiskt och ett snabbt föränderligt samhälle.

Elevernas visade kunskaper och förmågor för olika kunskapskrav ska summeras till ett betyg på en skala F – A. Till grund för summeringen finns en tabell, som är som ett arbetsdokument där man kan följa elevens kunskapsutveckling mot slutbetyg.  Den här tabellen visar inte bara elevens visade kunskaper, utan även undervisningens inriktning mot olika kunskapskrav. Vissa kunskapskrav arbetar man med och bedömer flera gånger, vissa kunskapskrav berör man enstaka gånger.

I grunden anser jag att kunskapskraven och tabellen är ett bra sätt för undervisningens inriktning och för dokumentation av elevens visade kunskaper.  Men tyvärr håller jag på att bli helt uppäten av arbetet med bedömning och dokumentation. Som jag ser det ligger inte problemet hos LGR11. Felet ligger på den övertro som tillskrivs de digitala lärplattformar som används som kommunikationsverktyg mellan lärare, elever och föräldrar.

I min kommun används Infomentor som dokumentations- och kommunikationsverktyg. Det är där vi ska klicka i kunskapsmatriser, uppdatera omdömesblanketter och skapa ”kunskapsrum”.  Och visst är det en bra tanke med ett digitalt kommunikationsverktyg och de möjligheter som erbjuds. Problemet är bara att arbetet med Infomentor och de olika ”påbuden” om hur Infomentor ska användas börjar att förändra mitt arbete som lärare.  Det finns ”avstämningsperioder”, en slags deadline som ska hållas, och påbud om att skapa ”kunskapsrum” där arbetsområden ska bedömas i separata kunskapstabeller. Tanken är god, och särskilt god för lärare som inte behöver sätta så många betyg. Skolledare, elever och föräldrar kan kontrollera om jag synliggjort mitt arbete med att dokumentera, men arbetsprocessen bakom dokumentationen är för alla osynlig. Den sker i första hand på min förtroendetid.

Men det vore fint om en tanke ibland skänktes till oss som ska bedöma och sätta många betyg om vad arbetet med uppdateringar av omdömesblanketter och olika kunskapsmatriser innebär i tid, samt hur detta arbete riskerar att påverka undervisningens kvalité och i slutänden elevernas lärande.

Jag undervisar för närvarande 145 elever i årskurs 8 i tre olika ämnen. Jag ska sätta 435 terminsbetyg i juni. Betygen omfattar 3770 kunskapskrav som ska prövas och uppdateras. Det blir många klick, eftersom varje ruta/kunskapskrav kräver tre klick för att få rätt färg. Från förvaltningens sida vill man även, utöver den tabell som ska ligga till grund för betyget, att jag ska skapa kunskapsrum och göra matriser för varje arbetsområde och klicka i. Mitt senaste arbetsområde innehöll 10 kunskapskrav. Det innebär att jag förväntas klicka i 1450 rutor i tabeller, där varje ruta kräver tre klick.  Det tar en himla massa tid. Tid som jag gärna vill lägga på planering av undervisningen och den formativa bedömningen av elevernas lärandeprocess.

Jag är legitimerad lärare i geografi, historia, samhällskunskap och religion. Jag är en bristvara. Min kompetens borde användas på ett bättre sätt än att sitta och överarbeta dokumentation och kommunikation kring den summativa bedömningen.

Please follow and like us:

Ni har fått brev från lantmätare Fredrik Oxievång!

Hur gick det till när Sverige under 1800-talet utvecklades från att vara ett fattigt bondesamhälle till ett land där livsvillkoren förbättrats avsevärt i början på 1900-talet? Det är frågeställningen som eleverna i årskurs 8 fördjupar sig under mars månad.

Allt har sin grund i olika förändringar inom jordbruket, som i korthet kom att leda till att färre människor behövde för att producera mat.

En av dessa förändringar var genomförandet av skiftet. Skiftet innebar konflikter mellan olika intressen och kom att påverka kulturlandskapet. Förra veckan stannade vi upp och fördjupade oss i denna process, genom att delta i ”Byarådet”.  I samtliga klasser fungerade detta så bra att jag ”skulle vilja vara elev i mitt eget klassrum”.  

Byaråden tog 60 – 80 minuter att genomföra och kunde med fördel läggas över två lektionspass. Så här gick det till:

Jag samlade klassen och vi repeterade kort tillsammans vilka de olika jordbruksförändringarna kunde vara och vad skiftet innebar. Jag använde mig av en text och bilder som finns i läroboken, Utkik Historia, Gleerups.

Därefter hade jag förberett ett kuvert med två kartor och ett brev från ”lantmätare Fredrik Oxievang” till de elever som jag utsåg till att vara ”byäldste”, den som skulle ta ansvar för och leda diskussionen i byråden framåt. Eleverna fick gå ut från klassrummet med kuverten för att läsa brevet och för att få förståelse för uppgiften. Under tiden lottade jag fram deltagarna i de olika byråden med hjälp av glasspinnarna med elevernas namn på.

När byråden möblerat om i klassrummet, så var byns äldsta välkomna in att ta plats och för att läsa lantmätarens brev för byrådet.

En del grupper förstod direkt vad de skulle göra, men en del grupper behövde en liten förklaring från mig. Den kunde låta så här:

”I England och i Sverige har byar genomfört skiftet och det har visat sig vara ett sätt för byarna att få i gång sin ekonomi, få mer mat över och tid över till att syssla med annat än att producera mat. I er by har ni länge varit skeptiska, ni trivs bra att bo tillsammans i byn, att hjälpa varandra med att passa barnen och att arbeta tillsamman med åkrarna. Men det ni inte förstår, är att det inte är hållbart. Ni litar inte på att skiftet kommer att ge er förbättringar – därför har det nu kommit en lag. Ni har helt enkelt inget val. Ni måste nu genomföra skiftet”.

Eleverna fick en karta över byn före skiftet, samt en karta där de skulle rita in förändringarna – hur det skulle se ut efter skiftet. De fick alla samma brev och instruktioner.

Jag har 24 kuvert med elevernas minnesanteckningar och kartor: jag kan se ”resultatet”. 24 byråd genomfördes och varje lösning är unik! Men det bästa med uppgiften har varit processen! Diskussionerna och engagemanget! Begreppsanvändning och lösningar av dilemman! Fakta och fantasi! Jag hade förväntat mig mer konflikt kring intressen – men de resonerade sig fram i samförstånd.

Detta inlägg avslutas med exempel på hur ett byaråd har löst sin uppgift med karta och anteckningar. Man får se dem som ett skelett till det som varit viktigast med uppgiften, nämligen diskussionen där olika förmågor tränas och där SO-ord erövras.

Anteckningar till kartan finns här!

Please follow and like us:

Borta med ett litet klick!

Det var https://digitalalektioner.iis.se/webbstjarnan/ som fick mig att ta steget och starta en egen blogg. De hade en satsning på att lära lärare att blogga och det var väldigt enkelt att följa instruktionerna med hjälp av deras satsning. När jag väl lärt mig de knep jag behövde för att starta upp, så har jag inte så mycket funderat över teknik och olika termer, utan jag har skrivit och publicerat.

I god tid meddelade Webbstjärnan att vi behövde ”peka om” våra bloggar eftersom de skulle stänga ner Webbstjärnans bloggportal. Jag gjorde det i god tid, betalade en avgift till mitt webbhotell som skulle ordna detta. Själv behövde jag bara fortsätta att skriva och publicera.

En dag upptäckte jag att min blogg inte längre fanns. Piff, paff, puff – borta! Det visade sig att den mänskliga faktorn på webbhotellet hade gjort en miss, vilket gjort att hela bloggen försvann när Webbstjärnan avslutade sin service. Mitt webbhotell lyckades återskapa materialet fram till i somras, och Webbstjärnan hade sparat en fil med mitt material från i höstas. Med en del engagemang från Webbstjärnan, Webbhotellet och mig själv – så har jag nu kvar min blogg. Tyvärr gick det inte att återskapa bildmaterialet för höstens inlägg, men det viktiga för mig är att orden finns kvar.

Det finns en del att lära kring det här. Jag ska spara och göra kopior på det jag verkligen vill ha kvar, så klart. Men jag behöver även skaffa mig kunskaper och förståelse för systemet bakom bloggen. Vad är ett webhotell och vilken funktion har de? Vad händer om de går i konkurs?

Att bloggen till viss del har ändrat utseende är inte något jag själv valt, utan det är en konsekvens av den här flytten av bloggen. Bekväm som jag är hade jag kunnat tänka mig att bara fortsätta att skriva och publicera, men nu blir det tillfälle till att lära sig lite nytt kring layout och tekniska finesser.

Dags för en nystart, med ett litet klick!

Please follow and like us:

Tankar i startgropen inför en ny termin. #lessonsfirst

Om ett par dagar ska vi på nytt möta eleverna inför en ny termin.

För mig innebär detta att en brokig skara elever kommer att möta upp mig vid klassrummets dörr, de har olika förutsättningar, intressen, krav och målformuleringar. Men en sak har de gemensamt – de har alla förväntningar på att jag som lärare ska ha planerat en lektion med mening.

Jag förväntar mig att eleverna ska komma till min lektion i tid. Om en elev kommer sent och jag har påbörjat min genomgång får eleven vänta utanför tills jag anser att de kan släppas in i klassrummet –  utan att det stör de som är där i tid.  Här är jag tydlig och konsekvent.  Det vet eleverna. Det som gör att mina och skolans regler är legitima är att lektionen och dess uppstart måste vara så intressant att eleverna upplever att det är viktigt att komma i tid. De här förväntningarna är som ett kontrakt mellan mig och eleverna.

Det finns andra verktyg för att få eleverna att komma i tid, som att sen ankomst syns i Skola24 och att vårdnadshavarna får detta meddelat under dagen. Det är ett verktyg där vi tillsammans kan arbeta för att eleverna lär sig att det är viktigt att passa tiderna, utan denna förmåga blir det svårare att ta sig fram på arbetsmarknaden. Ett annat verktyg är att informera eleverna om att en viss procent frånvaro innebär en skyldighet att informera socialförvaltningen. Ett annat sätt att prata om ogiltig frånvaro är att berätta hur ogiltig frånvaro på gymnasiet kan innebära att studiebidraget uteblir.

Men det allra viktigaste måste vara att lektionen ska vara så innehållsrik, rolig eller meningsfull att eleverna inte vill vara utan den.  En självklarhet, men en självklarhet som ställer stora krav på lärare år 2019:

I det inkluderade klassrummet möter vi elever med olika förutsättningar och behov. Vi förväntas anpassa och skapa lektioner som pendlar mellan högt och lågt, strukturer och kreativitet. Innehållet ska göras synligt och det ska finnas möjlighet att lyssna till en text. Möjlighet till självständigt arbete och arbete i grupp. Återberätta på svenska och på engelska, använda tecken eller översättningsprogram. Variation. Lustfyllt och meningsfullt. Tydlig inledning och tydlig avslutning…

Jag hade kunnat fortsätta ovanstående stycke, men jag tror att ni förstår min poäng. Någon av er tänker att detta är självklarheter. Någon av er tänker att detta är omöjligheter. Jag tänker att det går. Med rätt förutsättningar. Och den grundläggande förutsättningen att lyckas få till en meningsfull undervisning i klassrummet är att läraren ges möjlighet till att planera och reflektera kring sin undervisning.

Vi som har arbetat i skolans värld en längre tid, vi vet att tiden för att se varje elev och att planera och följa upp lektionerna har blivit mindre. Eftersom vi är medvetna om det tydliga sambandet mellan lärande och planering – så skapas en negativ stress när den tid som inte är ”bunden” av konferenser, lektioner och rastvakter är bunden av en stor mängd övriga åtaganden.

Den tid som lärare har till att planera och utvärdera sin undervisning har fått allt större konkurrens av andra uppgifter som dokumentation av och uppföljning av incidenter och frånvaro, kontakter med vårdnadshavare, fortbildningar, diskmaskinstömning, fler spontana trygghetspromenader i korridorerna… På pappret kan allt verka vara lika viktigt, särskilt som uppgifter benämns som ”åtaganden” eller formuleras som att ”medarbetare förväntas”. Men någonstans måste någon göra en prioritering av i vilken ordning som olika åtaganden ska utföras. Vissa saker är bestämda. Till exempel har incidentrapporter och arbetet kring att motverka kränkande behandling hög prioritet. Betygsregistrering har en tydlig deadline. E-post ska besvaras inom 24 h.

(Att vi har hamnat här beror inte på att ”någon” (läs skolledare, politiker, förvaltningstjänsteman) är elak och har onda avsikter. Jag tror bestämt att alla i ”kedjan” gör så gott den kan med de förutsättningar och resurser som finns. Att vi har hamnat i en situation där tid för enskild planering och utvärdering av undervisning minskat vilar inte på någon enskilds axlar.  Det är en konsekvens av en längre tids besparingar och laborerande med skolans värld, samt en allt mer accelererande brist på utbildade lärare och ett stort behov av att skolan utvecklas i takt och tillsammans med övriga samhället.)

Den tiden som finns kvar förfogar den enskilde läraren över, och här måste den enskilde läraren göra sina val. Och för att mäkta med, så är för mig valet självklart:

Lektionerna först!

Planerade lektioner med mål och mening kommer i första hand. De är grunden till ett fungerande lärande. Visst vore det bra om eleverna fick återkoppling snabbt, så som innan då jag kunde återkoppla inom två veckor – men tyvärr. Visst vore det roligt om jag hade mäktat med att examinera fortbildningen inom den ”adekvata digitala kompetensen” redan i morgon. Men tyvärr. Planeringen av lektionerna måste komma först. Vis av min egen erfarenhet kan jag se att lektioner med mål och mening är en förutsättning för att jag ska kunna

  • Se och möta varje elev
  • Minimera sena ankomster och därmed störande inslag i min undervisning
  • Flytta mitt fokus från lektionens innehåll till att slappna av och skapa relationer och ett gott inlärningsklimat.
  • Förbättra elevernas lärande.

 

 

 

Att bestämma sig för att sätta undervisningen i det främsta rummet är för mig ett sätt att känna mig trygg och att hantera den negativa stress som så lätt infinner sig. Hur det ska göras möjligt är en färskvara, för skolan som institution är en levande organism som jag som lärare måste förhålla mig till.

Please follow and like us:

Prata rasism i klassrummet! Men hur?

Jag har tidigare skrivit om betydelsen av att diskutera kontroversiella frågor i klassrummet.  Klassrummet är en arena där det finns möjligheter för eleven att lära sig uttrycka sina åsikter, lyssna på andras – värdera, ompröva och ta ställning. Att utveckla demokratiska kunskaper och förmågor, helt enkelt.

Enkelt? Nej, det är inte alltid så enkelt. Klassrummet kanske inte alltid har det trygga inlärningsklimat som diskussioner kring kontroversiella frågor kräver. Då krävs det mer av oss vuxna för att få det att fungera. Och metoderna kan variera.

Syftet är att lyfta fram olika åsikter och att genom samtal låta eleverna möta sina tankar med andras. Om det ska fungera måste man som lärare se det här som något som kräver sin planering, eftertanke, tid och inse att det handlar om ett arbete på lång sikt. I det här blogginlägget kommer ni att få läsa om hur jag tänker och vad jag har prövat.

Tankar om de grundpelare som planeringen bör vila på och vad man bör undvika: 

  • Vilka regler och rutiner ska finnas för samtalen?
  • Hur ska samtalsgrupperna se ut?
  • Vad ska diskuteras och varför?
  • Vilka förmågor ska tränas?

Jag tänker även att man bör undvika ”debatter” i klassrummet. De kan vara roliga och intensiva för de som har förmåga att delta, men debatter är inte alltid särskilt gynnsamma när det gäller att utveckla förmågor kring att yttra, argumentera, lyssna, ompröva och eventuellt formulera nya ställningstaganden.

Undvik även att hänga ut en elev med extremistiska åsikter och placera eleven i ”skämsrummet”, det vill säga riskera inte att en elev med redan extrema åsikter målas in i ett hörn och få utstå skarp kritik  från andra elever som kanske till och med ”kastar skit”. I en sådan situation är det svårt att skilja på sak och person och risken är att eleven bara blir starkare i sina åsikter när samtalskompetenserna åsidosätts.

”Världshandel, kolonisering och rasism”

Under den senaste månaden har jag låtit mina klasser diskutera rasism på ett sätt som i stort sett har fungerat väldigt väl. Nu ska jag berätta om hur jag har gått till väga:

Vi har arbetat med ”Världshandel, kolonisering och rasism ”, där vi har berört rasismens historia. Vi har läst om hur den amerikanska urbefolkningen behandlades av européerna, samt läst om den transatlantiska slavhandeln, Sveriges delaktighet i slavhandel och Carl von Linnés indelning av människor i olika grupper.

Jag sammanställde fakta från Forum för Levande historia till en enkel presentation som jag gick igenom med eleverna.

I korthet handlande den om rasismens bakgrund, rasismen ur svenskt perspektiv, hur våra hjärnor är ”programmerade” för att dela in och sortera – samt hur olika stereotyper hamrar fast bilder i vårt undermedvetna.

Jag tänker att vi återkommer till att prata rasism när vi läser arbetsområden som berör olika grupper som drabbas av rasism (afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer), så denna gång lade jag fokus på afrofobin – även om det inte gick att undvika samtal om rasism som drabbar andra än med afrikanskt ursprung.

Undervisningens fokus låg därför på afrofobins ursprung, hur den märks i vår tid, svårigheter att arbeta mot den och varför det är viktigt att arbeta mot rasism.

Därefter var det dags för gruppdiskussioner kring frågeställningen: ”Hur märks rasismen i vår tid?” Det är en fråga som är ganska enkel att börja med – men det blir ändå en diskussion med ett stort samtalsvärde. I klassrummet möts nämligen olika erfarenheter:

Många elever kan se och ge exempel på rasism och kan vara med att synliggöra den.

Det finns elever i klassrummet som varken ser rasismen, eller vill se rasismen.

Det finns elever som dagligen får känna av rasismen, som lever sitt liv med rasismen.

Det finns elever som ser rasismen, men som behöver förstå den.

När eleverna möts kring denna fråga uppstår samtal som är väldigt intressanta och värdefulla. En del samtal gör ont, medan andra samtal är befriande.

Så här såg strukturen för samtalet ut denna gång:

  • Jag lottade grupperna genom att dra ”glasspinnar” med elevernas namn.
  • Därefter samlades de i grupper om fyra, med ett A3-ark enligt modell ”mötas på mitten”. Det är ett ark med fyra enskilda rutor och en gemensam på mitten.

  • Jag uppmanade eleverna att tänka tyst och skriva egna exempel i sin ruta innan det var dags för samtal. (Oj, vad svårt det är att inte få prata med en gång – det finns ju så mycket att tala om!)
  • Eleverna berättade för varandra om sina exempel och hur de hade tänkt. Jag gick runt och lyssnade lite här och lite där…
  • Slutligen sammanfattade jag gruppdiskussionerna genom att låta elever slumpvis (drog namnen med hjälp av glasspinnarna) berätta om ett exempel som jag skrev in i den gemensamma presentationen som jag använt under genomgången.

I dag innehåller presentationen en sida från varje klass med några exempel. För de elever som inte ser rasismen, eller vill kännas vid den får härigenom se jämngamla kamraters erfarenheter. De elever som drabbas av rasism, får se att det är ett strukturellt samhällsproblem, som drabbar många – inte endast dem personligen.

Eleverna visar ett stort intresse och inga gruppsamtal är det andra likt. Vid något tillfälle har det varit svårt att vara ensam lärare, därför är det bra om man kan få hjälp av en kollega under diskussionstillfället – kunna vara fyra ögon och öron som stöttar upp diskussionerna i arbetet med att  skapa ett gott och tryggt samtalsklimat.

Som ett ytterligare led till att arbeta på lång sikt, har jag utarbetat bedömningsuppgifterna så att diskussionerna har ett värde, ett sammanhang  – där det finns en koppling mellan att träna på förmågor och att visa dem.

 

Please follow and like us: