För en månad sedan åkte jag tillsammans med 35 elever och 16 lärare med SKMA på en studieresa till Krakow ”I Förintelsens spår”. Resan är en del av ett större utbildningsprojekt som kommer att fortsätta framöver. (Mer om det i mitt förra blogginlägg ”Om att befinna…”)

Jag har länge tänkt samla mina reflektioner här på bloggen, men som ni vet har de senaste veckorna inneburit en galopperande omvälvning för många av oss och samhället i stort. Det är svårt att finna några andra nyheter än de som berör Covid 19. Samtidigt spelar reflektioner och erfarenheter från resan roll i den situation vi befinner oss i och de problem som uppstår i svallvågen av pandemin. Och jag har ett behov av att bearbeta och samla mina tankar.

Jag väljer att berätta om resan i olika delar. Den här gången har jag valt att skriva ner mina tankar och iakttagelser kring processer i resesällskapet.

Svenska Kommittén Mot Antisemitism har en plan kring att elever och lärare från skolor i olika delar av Malmö ska delta och mötas i projektet. Tanken är att våga möta nya personer och att knyta nya band.

Inför resan spelade Pedagogisk Inspiration in filmen  ”Varför Hågkomstresa?”

Det första dygnet kunde man nästan ta på den aura av förväntningar och ambitioner kring att lyssna in, läsa av och försöka knyta kontakter. Lite ungdomligt spralligt var det till en början, så vi lärare fick organisera oss samman till ett nattvaktschema, för att minimera bus och störande ljud på ett mycket lyhört hotell.

Det stod emellertid tidigt klart att det här minsann inte var en vanlig klassresa eller konfirmationsresa. SKMA visade tydligt med sitt gedigna program och kvalificerade innehåll att det av deltagarna krävdes en hel del sömn, ansvar och beredskap att stötta varandra, samt mod att våga visa och prata om känslor.

Elever och lärare antog snabbt utmaningen och det var intressant att se hur framför allt eleverna arbetade sig samman i grupper, men samtidigt signalerade och visade sig öppna för att sätta sig vid olika personer och konstellationer vid middagar och bussfärder. Denna vilja till att lära känna nya personer ledde till många intressanta  samtal mellan lärare – lärare, lärare – elev och elev – elev.

Under veckans gång blev det också, när vi tog del av innehållet från utbildningen, tydligt kring hur vi alla bär på olika bagage av minnen, berättelser och erfarenheter. Olika saker talar till oss, berör oss, skapar oro och väcker frågor till liv.

Det blev också tydligt hur eleverna såg varandra och oss lärare, hur vi gav och tog emot, hur vi väntade in och inte var rädda för att möta de samtal som tidigare inte blivit av.

Vid ett tillfälle befann vi oss vid en begravningsplats i en skog i Rabka. Här fick vi höra en berättelse som berörde mig och när berättelsen avslutades med att ett par elever skulle tända två ljus till minne av pojken i berättelsen brast det för mig. Tårna kom och jag stod ”naken” inför andra. Snabbt fick jag en pappersnäsduk i ena handen, mina elever klev närmare mig – en hand på min axel och blickar som undrade: Är du okej?

En blick, en nick: Ja, jag är okej.

Bild: Joakim Axelsson

Den dagen då vi hade besökt Auschwitz-Birkenau, samlade alla lärare sina egna elever. Före samlingen hade eleverna redan skrivit egna reflektioner i sina loggböcker, tillsammans med utbildningsledarna. Under vår samling bestämde vi oss för att skriva ner en varsin reflektion kring ett minne från veckan, en reflektion som kunde ligga till grund för den blogg vi åtagit oss att skriva under resan.  Min tanke var att vi var och en skulle skriva några minnesanteckningar, inget märkvärdigt. Men när vi så satt där tillsammans vid bordet, så blev det mycket mer. Vi tog oss tid och skrev. Orden behövde lossas och fästas på papper. När var och en av oss var klara, så satt vi tysta och väntade in varandra. Med respekt inför varandra och våra tankar och känslor.

Det blev en väldigt fin stund, och för oss skribenter så mycket mer än det som blev till fina blogginlägg. Om du är intresserad av att läsa vad vi skrev, så finner du texterna på  vår site: Berättelser längs vägen

Nu ska ni inte tro att resan i Krakow var en resa med sorg och tryckt förstämning. Den innehöll även en hel del humor, skratt och glada upptåg, födelsedagar som firades och lekar som lektes.

Den sista kvällen med gänget inleddes med en konsert med klezmermusik i en mysig källarlokal. Efter en kort stund så fullkomligt trollband musikerna oss och eleverna visade med artiga gester att de ville höra mer.

Efter konserten bjöds vi på avslutningsmiddag i en vacker festlokal. Ett par elever bad att få låna flygeln och levererade toner som höjde stämningen. Några av eleverna bjöd på spontana, fina och ärliga tacktal till varandra och arrangörerna. Och bland detta fina, så fick vi stärkande hälsningar som påminde oss om syftet och varför vi var på plats i Krakow för att möta spåren av Förintelsen. Hälsningarna kom främst från politiker och tjänstemän, hälsningarna var personliga och skrivna på ett sätt som i stunden berörde och stärkte oss – särskilt som de lästes upp av elever från Malmö, elever som några veckor tidigare inte kände varandra.

När vi lämnade Krakow för tre veckor sedan, så var vi alla fast beslutna om att sprida våra kunskaper och erfarenheter vidare, att snart ses igen och att fortsätta vår utbildning.

                                 Bild: Daniel Gunnarsson

För närvarande har utbildningsprojektet lagts lite på is, men i den värld som nu gungar och innebär enorma påfrestningar på samhällen och människor – så behövs våra kunskaper kring rasism, antisemitism och Förintelsens faser som allra mest. Det är nu det gäller att stå emot och agera mot ökad rasism och egoism.  Att på allvar visa att vi kan göra medvetna val i vår vardag som på sikt stärker och svetsar samman i stället för att splittra.

Bilden nedan visar hur vi strax före hemfärd ger rasismen rött kort.