Sedan jag för tio år sedan fick upp ögonen för att begreppet ”göra skillnad” användes i tid och otid, så har jag blivit lite känslig för ord som ”trendar” den pedagogiska världen. När jag i förra veckan var i London och besökte Bett-mässan så fick jag en smärre allergisk reaktion mot vissa ord och förkortningar och några av dem finns i min rubrik. Utav de begrepp som just nu är trendiga, så är WHY det begrepp som är mest intressant för mig:

• Varför undervisning?
• Varför mobilförbud?
• Varför Virtual Reality?
• Varför är jag lärare? Och varför just här?
• Varför digitalisering?

Min rektor, Jenny Nyberg, valde i år att skicka tre lärare och en IKT-pedagog till Bettmässan och jag var en av dem som fick möjlighet att åka. Under tre dagar gavs jag och mina kollegor tid till att diskutera SKOLA utifrån olika perspektiv – både utifrån den inspiration som gavs på mässan, men även kring skolfrågor som är aktuella för oss själva, våra kollegor och elever just nu. Det var en ynnest att få tid till att både reflektera och diskutera skolfrågor förbehållslöst, utan att behöva bli avbruten av andra arbetsuppgifter eller krav på att kort presentera resultat från diskussion.

När jag åkte hem till Malmö efter tre dagar, så var en av tankarna som snurrade att jag hoppas att fyra andra kollegor står på tur nästa år.  Eller, det behöver inte vara just BETT. Det finns mängder av konferenser och forum som samlar människor från skolvärlden för att inspirera och stimulera till nätverkande. Och alla lärare behöver då och då få komma ifrån ordinarie arbetsuppgifter för att få möjlighet att lyfta blicken.

Vad tar jag då med mig från innehållet från Bett2018? Det har varit svårt att samla tankarna, men här är några:

I år ville man sälja in AR och VR. Jag prövade ett par VR-glasögon och besökte bland annat Västfronten med hjälp av den nya tekniken. Under flera föreläsningar så pratade man framförallt om att VR kan bidra till att göra undervisningen rolig och väcka nyfikenhet hos eleverna. Och det tror jag säkert. Men frågan är om VR verkligen skulle öka och förbättra undervisningen för mina elever. Så jag ställer mig WHY? Just nu skulle jag inte prioritera ett inköp av VR-glasögon i skolans budget. Men VR kommer att ha användningsområden i samhället, och inom några år så torde tekniken vara billigare. Och hade jag varit NO-lärare, så hade jag kanske haft en annan användning av tekniken. Jag jämför det då lite med NO-lärarnas mikroskåp.

Vår IKT-pedagog Aila Delleskog hade en dragning i Googlemontern där hon på ett väl förberett, genomtänkt och tydligt sätt berättade om skolans digitaliseringsplan och vårt arbete med Google Apps och Chromebooks.

I en annan del av Googlemontern fanns en välbesökt workshop där besökare fick möjlighet att bekanta sig med Google Apps och lära sig hantera delade dokument. När jag gick förbi den delen av montern, så tänkte jag på att alla elever på vår skola skulle kunna ha bistått besökarna med handfasta tips och tekniska manövrar. Den delen av digitaliseringen är implementerad. Det som väntar för oss lärare och elever är att förstå och lära oss att förhålla oss till en digitaliserad värld. Och den delen är svårare att implementera.

Under ett par seminarium diskuterades lärarrollen och lärandet i en digitaliserad miljö.  En brittisk forskare sade vid ett tillfälle: ”Skyll inte på lärarna. De står i frontlinjen” och jag som då just besökt Västfronten med VR-glasögon drog såklart genast paralleller och förstod vad hon menade:

Vi som är lärare står oftast ensamma mitt i klassrummet bland digitala elever och minst lika många enheter. Vi har en enorm utmaning att hantera. Vi behöver reflektera över effekten av vår undervisning, försöka förstå hur våra elever lär sig i sina miljöer och diskutera lärande med eleverna. Många elever kompletterar idag sitt lärande i skolan genom att använda sig av filmer på youtube. Stoff och fakta kan inhämtas på oändligt många sätt idag. Så som förmedlare av fakta och som tolkningsföreträdare får lärare i framtiden ställa sig jämte andra kanaler.

Men det innebär inte att lärarens roll förminskas eller att läraren är mindre viktig i dagens och framtidens skola – tvärtom! Lärarens roll blir att styra upp, organisera och problematisera undervisningen och lägga mer fokus på att utveckla elevernas förmågor att hantera och leva i en digital miljö, samt att lära eleven att äga sitt eget lärande.

För att underlätta för oss som befinner oss i frontlinjen, så vore det bra om vi lärare skulle ges möjlighet att få ”kollaborera” mera.  Med varandra. Hur ska vi gemensamt kunna lösa uppgiften på fronten? Det är vi som möter digitala elever i en digitaliserad omgivning och som ska hjälpa dem att orientera sig och utveckla kunskaper och förmågor i den här brytningstiden.

Vi är i stort sett ensamma vuxna i detta möte med eleverna. Företagen förser oss och eleverna med enheter och appar. Föräldrarna finns som regel inte i sina barns digitala miljöer. Det ligger på lärarna att tillsammans med eleverna utveckla de kompetenser som krävs.

Därför: Låt alla lärare få möjlighet att då och då inspireras, nätverka och möjlighet att omvärdera och utveckla sin undervisning. Liksom läraren inte längre är förmedlare av fakta, så kan inte en ”pedagogisk elit” paketera och överföra digitala kompetenser till oss lärare.

Det är min bestämda uppfattning att för bästa effekt behöver vi göra detta tillsammans. Som en rörelse. Med hjälp av nätverk. Genom att ”kollaborera”.