Är det hög tid för ett demokrati- och samhällslyft i skolan?

The Bonerowskis Palace i Krakow, lördagen den 29 februari 2020.

Lärare och elever från sju skolor i Malmö befinner sig i en festligt uppdukad sal i ett gammalt ”palats” med anor från 1400-talet, för att äta en festligare middag tillsammans. Det är dags att börja att runda av en veckas utbildningsresa tillsammans med Svenska kommittén mot antisemitism ”I Förintelsens spår”.

Sista kvällen med gänget.

Det känns i luften att det är den sista kvällen tillsammans. Några elever har samlats vid flygeln för att leverera toner, det samtalas, fnissas och filmas. Flera gånger under kvällen klirrar skeden mot glaset. Så tystnar sorlet och det är dags för en elev att läsa upp ännu en av flera hälsningar som har skickats till oss.

”Jag var själv och besökte Auschwitz för ett par år sedan och det är en upplevelse jag aldrig glömmer det är hissnande att föreställa sig den ondska som legat bakom förintelselägren. Att människor kan vara kapabla till att ens utföra något så fruktansvärt. Detta får aldrig glömmas. Just därför är det så viktigt det ni gör nu, att vara där och själva uppleva vad som hänt. När ni kommer hem, prata och om det ni har sett och upplevt. Och hör ni klasskompisar eller andra som säger något taskigt om judar eller annat rasistiskt, så reagera! Säg ifrån. Ni vet vad ni har sett och upplevt, nu kan ni aldrig mer tiga. Jag ser fram emot att höra era berättelser på Johannesskolan om ett par veckor.

Varma hälsningar till er alla från Sara Wettergren, skolkommunalråd.”

Hälsningen har ett budskap, vi tittar på varandra. Ja, det är uppfattat: Det vi har lärt och det vi upplever är viktigt, och vi har ett uppdrag att stå upp mot rasism och antisemitism och sprida kunskaperna vidare.

Eleverna skrev loggbok under utbildningsresan.

Utbildningen som vi fått vara med om vänder sig till elever som är intresserade av frågor som rör antisemitism och rasism, som kan följa vanliga trivselregler, som tycker om att samarbeta och är öppen till att dela rum med en elev från en annan skola. Utbildningen ställer krav och har höga förväntningar på deltagarna, men syftet är också att utbildningen ska få effekt, skapa mod och engagemang till att sprida kunskaperna vidare.

En av de boskapsvagnar som transporterade människor till Auschwitz.

”En hälsning till alla er som är på studieresa i Polen. Jag hoppas ni har det bra tillsammans och att resan fungerar bra. Min förhoppning är också att ni har lärorika studiebesök och upplevelser som ni kan berätta om för era skolkamrater när ni kommer tillbaka. Vi får aldrig glömma bort vad rasism och främlingsfientlighet kan leda till om vi inte tillsammans står upp för alla människors lika värde.  Med vänliga hälsningar, Anders Malmquist, grundskoledirektör. ”

Skolan ska ge eleverna kunskaper och utveckla demokratiska kompetenser. I skolan möts elever med olika erfarenheter och värderingar, värderingar som ständigt prövas mot varandra. Det sker bland annat i organiserade gruppdiskussioner, oorganiserat i uppehållsrum och på sociala medier. Elever vittnar om att det sker rasistiska kränkningar och uttrycks antisemitiska fördomar. Våra elever rör sig i dessa miljöer och vi vet att de har möjlighet att påverka varandra.  Ungdomar påverkas mer av sina jämnåriga kamrater, än av sina lärare och föräldrar när de är i högstadieåldern. Därför är det så viktigt att stärka de goda krafterna.

Det upprättades listor över de fångarna som anlände med tågen.

”Medan ni befinner er i Auschwitz, det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger är det viktigt att minnas alla:

Cirka 1, 1 miljoner människor som dödades i Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945.

Alla dessa familjer som splittrades

Alla barn som gjordes föräldralösa

Alla kvinnor som gjordes till änkor

Alla som utsattes för rasism och nazistiskt hat bara på grund av sin bakgrund.

 

Samtidigt är det viktigt att minnas

Alla som visade motstånd

Alla som kämpade emot

Alla som gav sina liv

Alla som stred och offrade sin frihet för att vi ska vara fria från rasism och nazismens logic

Alla antirasister då som nu

Alla er som stå här idag.

Vår mänsklighet bygger helt och hållet på vår förmåga att se, erkänna och respektera andras mänsklighet. Och det är grunden till vår medmänsklighet och existens.

Vi minns förintelsen för att den aldrig ska upprepas och vi minns för att aldrig glömma vår förmåga att se oss själva hos andra och varandra. Vi minns för att inspireras av motståndet och den ska vi fortsätta att bygga och stärkas tillsammans.  Vi står enade med alla som har utsatts och fortsätter att bli utsatta för förtryck, rasism, antiziganism, homofobi, islamofobi, antisemitism, sexism och andra former av förtryck. Vi står i solidaritet med varandra och ska fortsätta föra kampen mot rasism och förtryck tillsammans.

Med kärlek, styrka och solidaritet.

Momodou Malcolm Jallow, riksdagsledamot och ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa. ”

Vid baracker i Auschwitz II samlas elever för att lyssna till ett vittnesmål. 

Ur elevperspektiv är en vecka ”I Förintelsens spår” något alldeles speciellt. Ett syfte är att få möta andra elever och utveckla nya gemenskaper, att lära känna elever från andra stadsdelar. Det syftet innebär att varje elev får möjlighet att byta roll och slippa de förväntningar eleven vanligtvis möter. Under veckan utsätts eleven för känslomässiga prövningar och höga förväntningar. Samtal med nya kamrater och nya vuxna prövar och stärker mod och värderingar, det utgör en grogrund till förändring. Under hemresan hörde jag en tjej berätta för en ny ny kamrat: ”Alla har varit så snälla, det är jag inte van vid. Jag är ofta arg och bitchig. När jag kommer hem ska jag vara snällare”.

”I er ålder åkte jag till Polen full av hat för rasismen, men jag fann kärlek och hopp. Jag kommer aldrig att glömma min första resa till Auschwitz – Birkenau. Jag åkte dit för att ställa mig i mina förfäders skor för en dag och av just anledningen att aldrig glömma. När jag kom dit så kändes plötsligt min gammelmorfars berättelser levande. Det kändes tungt och dystert, men framför allt tyst. Samma tystnad som tog död på två tredjedelar av mitt folk. Därför att det var inte bara nazisterna som mördade alla de människorna, utan även omvärldens tystnad. Tystnaden som lät rädsla förvandlades till fördomar, fördomar till rasism, rasism till hat och hat till utrotning. I vissa stunder kunde jag känna smärtan och rädslan de oskyldiga människorna kände där.

Men sen tittade jag upp och kollade runt omkring mig. Jag såg mina vänner som åkte dit tillsammans med mig, dessa framtidens ledare. Och för första gången på väldigt lång tid kände jag hopp. Fastän jag visste att människan är skyldig till krig och död. Alltid. Så insåg jag att vi också är skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid.

Därför ber jag er om detta från djupet av mitt hjärta: Jag är redo att offra allt för er om ni bara finner er skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid. Gör då som jag gjorde och titta på personen bredvid dig. Titta på dem med glädje i ögonen och glöm aldrig: Om du vill se hopp, så har du möjlighet till det. Finns dock inget hopp utan gemenskap och ingen gemenskap utan kärlek. För hoppet ligger i gemenskap med vår medmänniska, en enad mänsklig ras förenad utav kärlek. Jag hoppas därför att ni har med er varandras gemensamma kraft mot rasismen genom livet. Alltid.

Dusan Marinkovic, Romska rådet Malmö”

Eleverna berättar vidare i klasser med bilder, film och diskussioner.

Eleverna blev stärkta. Jag vet att eleverna på de olika skolorna har tagit med sig erfarenheterna och påbörjat sitt arbete med att berätta vidare, upptäcka rasism och våga stå upp mot fördomar. Eleverna är modiga när de går ut i olika klasser för att berätta, de vet att det finns elever i klasserna som uttrycker rasistiska glåpord och sprider fördomar.  De vågar stå upp och vara beredda att möta dessa.

Att skriva och sprida texter är ett annat sätt att bearbeta och omsätta sina erfarenheter. Dikter, reportage, tal och spridda anteckningar – allt är viktigt. 

Elevernas kunskaper kring och förmåga att identifiera fördomar och att våga ifrågasätta dessa i informella sammanhang är viktigt för att uppnå ett hållbart samhälle. Ju fler elever som får en gedigen utbildning, desto större effekt och ringar på vattnet.

För lärarna stärktes kompetensen och viljan kring att arbeta vidare med dessa frågor. Insikten i att det pedagogiska upplägget med att besöka minnesplatser och att där få höra personliga vittnesmål ger effekt och ökat lärande gav mersmak. Tänk om vi kan bilda ett nätverk i Malmö stad? Tänk om grundskoleförvaltningen kan köpa in en guideutrustning som vi skulle kunna få använda i vårt arbete?

Vi som åkte i februari har ansökt om att få göra ännu en utbildningsresa till hösten med SKMA, men då är det en resa där vi (lärarna som deltog) ska organisera och genomföra för- och efterseminarium. SKMA står för utbildningen i Polen. Personligen tror jag inte att det blir någon ytterligare resa på grund av rådande restriktioner. Men det är ändå positivt att vi ansökt och att vi med den har ambitioner att arbeta fram ett nätverk. Det skulle kunna ses som början på ett lokalt demokratilyft.

Så länge historia och samhällskunskap inte är kärnämnen, så kommer inte ett demokrati- och samhällslyft att ges prioritet inom ordinarie skolbudgetar. Vi behöver riktade resurser till projekt som det här. Vi behöver resurser dels i form av pengar, men även att andra aktörer bistår oss med kompetens och material i vårt arbete. Vi behöver också ha skolledare som vill ge detta arbete prioritet och stödja lärarna i arbetet.

Om coronaviruset avtar och restriktionerna lättar kommer 14 skolor ifrån Malmö till hösten göra samma utbildningsresa som vi fick göra. Om det blir så har Malmö stad fått en kompetenshöjning bland högstadielärare som man bör göra klokt i att ta vara på.

”Till er alla på Hågkomstresa i Auschwitz. Åren har gått och nu finns det bara några få överlevare kvar som kan berätta… Vid flera tillfällen har jag lyssnat på några av dem, deras barn och nu också deras barnbarn. Jag har hört berättelserna om fasa, sorg, vedervärdigt våld och död, om saknad och om rädslan att allt ska glömmas bort, och kanske till och med upprepas. Ni får vara med om en resa som säkert påverkar er alla, och jag hoppas att vi tillsammans på olika sätt kan infria det löfte som jag och många med mig har gett, att aldrig glömma bort. Ni är med om någonting viktigt. Och tillsammans kan vi minnas och skapa en bättre framtid. Jag önskar er allt det bästa.

Katrin Jammeh, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Malmö”

Fler hälsningar lästes upp. De finns att läsa här!

Jag har påbörjat en tanke om att undervisande och engagerade lärare på lokalt plan kan få möjlighet att arbeta sig samman till att utveckla ett program likt det vi fick ta del av i Polen: Att engagerade och intresserade elever får lära i möten med elever från andra skolor. Att elever får lära ”I Förintelsen spår” genom att besöka minnesplatser och få ta del av personliga berättelser. Att elever får ges tid till att sprida kunskaperna vidare.

Kanske skulle det vara lättare för oss att genomföra utbildningsresor på egna ben om man även utvecklade ”I Förintelsens spår” till Berlin och Sachsenhausen?

Kanske skulle det finnas ett intresse av att åka Öresund runt, besöka minnesplatser och lyssna till personliga berättelser med fokus kring  flykten över Öresund  och hur Malmö stad mobiliserade och tog emot  människor som anlände med de vita bussarna?

Kanske med ett efterföljande seminarium med människor och organisationer som 2015  mötte upp och bistod tusentals människor på flykt?

För första gången på länge, så upplever jag att politiker och tjänstemän förstår behovet av och vill stödja ett lokalt demokrati- och samhällslyft i skolan. Alla hälsningar som skickades till oss under resan är ett tecken, att Sara Wettergren tog sig tid till att lyssna  på eleverna berättelse och visar fortsatt intresse till att stötta oss i vårt arbete är ett annat.

Helen, Emilia, Sami, Sara, Saga, Younes och Tobias.

Som avslutning vill jag citera en av mina elever, Helen Hassan, som höll ett längre tal under gruppens redovisningar:

”Jag vill också tro att det är i det allra mest vardagliga som det stora sker. När vi vågar bemöta kränkningar. När vi inte låter oss tystas av rädsla för mobbarna på skolgården. När vi visar motstånd mot kränkningar och orättvisor i samhället. 

När vi väljer att stå upp för alla människors lika värde och ställer oss på de utsattas sida. Då hedrar vi minnet av Förintelsen varje dag.”

 

 

Please follow and like us: