Om overkliga möten och om att mötas i skapandet av en gemensam bokblogg.

Läsning utvecklar vårt ordförråd, vi utvecklar vår läsförståelse och samtidigt vår skrivförmåga, vi utvecklar vår omvärldsuppfattning och vår förståelse för ett större sammanhang. Med hjälp av skönlitteratur har vi möjlighet att ta del av människors berättelser, och samtidigt som vi läser ges vi tid till att reflektera över berättelserna – vi kan jämföra med vår egen tid, våra egna värderingar och ställningstaganden.

Jag och några kollegor har reflekterat över att många elever numera har svårigheter att se en längre spelfilm och att ta till sig innehållet. Kan detta bero på att det kräver större förmåga till uthållighet och lugn, än att konsumera de korta filmsekvenser eleverna vanligtvis tar del av på youtube, instagram och snapchat?

Fler och fler elever efterfrågar böckernas lättlästa versioner, även de elever som i andra sammanhang efterfrågar utmaningar och vill gå ett högskoleförberedande program. Jag börjar mer och mer känna mig som en lärare från en svunnen tid där eleverna hade en ”bänkbok” som togs fram som extrauppgift, som fick fast tid i schemat – en tid då boken fanns som rutin och tid till återhämtning för varje elev.

”Ingår den här uppgiften i betyget?” ”Kommer du att bedöma den här uppgiften i Infomentor”? De här frågorna har jag fått flera gånger under terminen i samband med arbetet kring bokbloggen.. I början tänkte jag inte så mycket på det – men efter några veckor, så har jag funderat över att vi som arbetar med eleverna har kommit lite ur kurs.

Hur pratar vi om lärande och kunskapsutveckling med våra elever? Har matrisklickandet, avstämningsperioder och samtal om kunskapskrav och betyg lagt sig som en våt filt över det som vi vet utvecklar elevernas kunskaper och förmågor?

Vi vet att formativ bedömning leder till högre måluppfyllelse. Sveriges kommuner har satsat miljoner på stjärnföreläsare i ämnet, på skolorna sker kollegialt lärande i form av gruppdiskussioner med teori och övningar som grund. Vi har tagit till oss tekniker och metoder – men hur kommunicerar vi lärande med våra elever? När ger vi dem möjlighet till att faktiskt förstå hur de utvecklar sina kunskaper och förmågor? Hur kan vi motivera eleverna att arbeta aktivt utan att få snabb feedback i form av ett ”betyg” eller ett uppdaterande klick i kunskapstabellen?

Som SO-lärare har jag alltid använt mig av skönlitteratur i min undervisning, och några gånger har jag använt mig av blogg som ett sätt att bearbeta och kommunicera läsningen. Den här gången har bloggen fått namnet OVerkliga möten.

Om ni klickar på länken så kan ni snabbt läsa om syftet med bloggen, om ni klickar på OM-sidan. Där finns även material om ni vill hämta idéer och inspiration. https://overkligamoten.blogspot.com/

Ni som inte vill veta mer, slutar att läsa här. Ni som vill veta mer om hur jag och eleverna arbetar med bloggen, och varför – ni fortsätter att läsa här:

Det börjar med att eleverna läser böcker ifrån samma tema. Årets tema är böcker som utspelar sig på 1800-talet. När eleverna har läst boken, så får de välja en uppgift som de ska arbeta vidare med och som ska publiceras på bloggen. De ska inte skriva någon bokrecension, utan jag vill att de ska bearbeta läsningen på andra sätt.

Matildas bild från ”Kvinnan utan ansikte” https://8fskriverom1800.blogspot.com/2019/03/kvinnan-utan-ansikte.html

Det tog ett par timmar att bygga bloggens struktur, men det gjorde jag under en studiedag där vi skulle arbeta vidare med vår ”adekvata, digitala, kompetens”. När väl bloggen är färdig och klar för att fylla med inlägg, så är det dags för eleverna att vara aktiva och producera. I princip är det här ett arbetssätt där ”eleverna blir tröttare än jag”. Jag arbetar också, men mer som spindeln i ett nät, där väven vävs över en längre tid. Och med ett arbetssätt där elevernas lärande i fokus:

När en elev har läst klart sin bok och arbetat färdigt med sitt första utkast, så har eleven i uppgift att skriva ett meddelande till mig med hjälp av e-post. Det är ett medvetet val av mig: Jag får elevernas arbeten på en lista, där jag kan arbeta med deras arbeten i turordning och eleverna får träna på att skriva meddelande till en mottagare som inte är deras kompis. Eleverna skriver vanligtvis inte e-post meddelanden, men det är så de behöver kommunicera med vuxenvärlden.

När jag fått meddelandet, så väljer jag ut två elever som ska ge eleven kamratrespons. Det vill säga eleverna ska hjälpa varandra med förbättringar för innehåll och språkriktighet – jag lägger det arbetet på eleverna. Det gör jag inte enbart för att spara min tid, utan för att det är en del av den formativa bedömningen, som vi vet leder till förbättrat lärande.

När eleven fått sin respons och finputsat, så meddelar eleven mig att inlägget är klart för att publiceras. Då går jag in i elevens googledokument som jag hittar via google classroom, kopierar inlägget och klistrar in det som ett inlägg på bokbloggen.

Nu har vi en bokblogg, där elevernas tankar och arbeten växer fram som en vacker väv.

När elevernas inlägg finns på bloggen, och läsningen är färdig, så börjar arbetet med att läsa och kommentera varandras inlägg. Syften med att publicera på bloggen är bland andra att eleven ska våga visa andra sina uppgifter och tankar. När eleverna läser varandras uppgifter, så får de kunskaper om böckerna, de lär sig av varandra och förhoppningsvis väcks intresse för att läsa fler böcker.

Eleverna får även träna på att kommentera inlägg på ett sätt som är konstruktivt, med god ton och med ”två stjärnor och en önskan”.

Arbetet med bloggen pågår fortfarande. Intresse och aktivitet för såväl läsning, som att fullfölja uppgifterna skiljer sig mellan de olika klasserna. Det förvånar mig, och varför det är så är något jag kommer att utvärdera.

Varför är intresset så olika i de olika klasserna? Varför väljer elever som vanligtvis siktar högt och vill prestera väl, att inte läsa och fullfölja uppgiften? Hur kommer det sig att elever som har det lite bekymmersamt och kämpar för att nå godkänt har varit särskilt aktiva med att fullfölja och publicera inlägg på bloggen?

Please follow and like us:

Om hur arbetets fokus tenderar flyttas från eleven till lärplattformar.

När Lgr 11 infördes så såg jag och (ser fortfarande) många fördelar med att kursplanerna gjordes tydliga med det centrala innehållet, samt hur olika kunskaper och förmågor kunde delas in i olika kunskapskrav. Det jag tyckte var bra var att det gjordes tydligare för lärarkåren vad kurserna skulle innehålla och vilka förmågor som var viktiga att träna och bedöma.

Sambedömning kring de nationella proven ger möjlighet till diskussion kring ämnenas kärna och hur vi behöver arbeta för att leva upp till kursplanerna.  Jag tror att Lgr11 har bidragit till att undervisningen av geografiämnet numera innehåller mer hållbar utveckling än namngeografi, undervisningen i historia har ändrat fokus från spännande berättelser kring andra världskriget till hur historia används och i samhällskunskap är det fokus på att utveckla förmågor för att förstå och kunna verka i ett demokratiskt och ett snabbt föränderligt samhälle.

Elevernas visade kunskaper och förmågor för olika kunskapskrav ska summeras till ett betyg på en skala F – A. Till grund för summeringen finns en tabell, som är som ett arbetsdokument där man kan följa elevens kunskapsutveckling mot slutbetyg.  Den här tabellen visar inte bara elevens visade kunskaper, utan även undervisningens inriktning mot olika kunskapskrav. Vissa kunskapskrav arbetar man med och bedömer flera gånger, vissa kunskapskrav berör man enstaka gånger.

I grunden anser jag att kunskapskraven och tabellen är ett bra sätt för undervisningens inriktning och för dokumentation av elevens visade kunskaper.  Men tyvärr håller jag på att bli helt uppäten av arbetet med bedömning och dokumentation. Som jag ser det ligger inte problemet hos LGR11. Felet ligger på den övertro som tillskrivs de digitala lärplattformar som används som kommunikationsverktyg mellan lärare, elever och föräldrar.

I min kommun används Infomentor som dokumentations- och kommunikationsverktyg. Det är där vi ska klicka i kunskapsmatriser, uppdatera omdömesblanketter och skapa ”kunskapsrum”.  Och visst är det en bra tanke med ett digitalt kommunikationsverktyg och de möjligheter som erbjuds. Problemet är bara att arbetet med Infomentor och de olika ”påbuden” om hur Infomentor ska användas börjar att förändra mitt arbete som lärare.  Det finns ”avstämningsperioder”, en slags deadline som ska hållas, och påbud om att skapa ”kunskapsrum” där arbetsområden ska bedömas i separata kunskapstabeller. Tanken är god, och särskilt god för lärare som inte behöver sätta så många betyg. Skolledare, elever och föräldrar kan kontrollera om jag synliggjort mitt arbete med att dokumentera, men arbetsprocessen bakom dokumentationen är för alla osynlig. Den sker i första hand på min förtroendetid.

Men det vore fint om en tanke ibland skänktes till oss som ska bedöma och sätta många betyg om vad arbetet med uppdateringar av omdömesblanketter och olika kunskapsmatriser innebär i tid, samt hur detta arbete riskerar att påverka undervisningens kvalité och i slutänden elevernas lärande.

Jag undervisar för närvarande 145 elever i årskurs 8 i tre olika ämnen. Jag ska sätta 435 terminsbetyg i juni. Betygen omfattar 3770 kunskapskrav som ska prövas och uppdateras. Det blir många klick, eftersom varje ruta/kunskapskrav kräver tre klick för att få rätt färg. Från förvaltningens sida vill man även, utöver den tabell som ska ligga till grund för betyget, att jag ska skapa kunskapsrum och göra matriser för varje arbetsområde och klicka i. Mitt senaste arbetsområde innehöll 10 kunskapskrav. Det innebär att jag förväntas klicka i 1450 rutor i tabeller, där varje ruta kräver tre klick.  Det tar en himla massa tid. Tid som jag gärna vill lägga på planering av undervisningen och den formativa bedömningen av elevernas lärandeprocess.

Jag är legitimerad lärare i geografi, historia, samhällskunskap och religion. Jag är en bristvara. Min kompetens borde användas på ett bättre sätt än att sitta och överarbeta dokumentation och kommunikation kring den summativa bedömningen.

Please follow and like us:

Ni har fått brev från lantmätare Fredrik Oxievång!

Hur gick det till när Sverige under 1800-talet utvecklades från att vara ett fattigt bondesamhälle till ett land där livsvillkoren förbättrats avsevärt i början på 1900-talet? Det är frågeställningen som eleverna i årskurs 8 fördjupar sig under mars månad.

Allt har sin grund i olika förändringar inom jordbruket, som i korthet kom att leda till att färre människor behövde för att producera mat.

En av dessa förändringar var genomförandet av skiftet. Skiftet innebar konflikter mellan olika intressen och kom att påverka kulturlandskapet. Förra veckan stannade vi upp och fördjupade oss i denna process, genom att delta i ”Byarådet”.  I samtliga klasser fungerade detta så bra att jag ”skulle vilja vara elev i mitt eget klassrum”.  

Byaråden tog 60 – 80 minuter att genomföra och kunde med fördel läggas över två lektionspass. Så här gick det till:

Jag samlade klassen och vi repeterade kort tillsammans vilka de olika jordbruksförändringarna kunde vara och vad skiftet innebar. Jag använde mig av en text och bilder som finns i läroboken, Utkik Historia, Gleerups.

Därefter hade jag förberett ett kuvert med två kartor och ett brev från ”lantmätare Fredrik Oxievang” till de elever som jag utsåg till att vara ”byäldste”, den som skulle ta ansvar för och leda diskussionen i byråden framåt. Eleverna fick gå ut från klassrummet med kuverten för att läsa brevet och för att få förståelse för uppgiften. Under tiden lottade jag fram deltagarna i de olika byråden med hjälp av glasspinnarna med elevernas namn på.

När byråden möblerat om i klassrummet, så var byns äldsta välkomna in att ta plats och för att läsa lantmätarens brev för byrådet.

En del grupper förstod direkt vad de skulle göra, men en del grupper behövde en liten förklaring från mig. Den kunde låta så här:

”I England och i Sverige har byar genomfört skiftet och det har visat sig vara ett sätt för byarna att få i gång sin ekonomi, få mer mat över och tid över till att syssla med annat än att producera mat. I er by har ni länge varit skeptiska, ni trivs bra att bo tillsammans i byn, att hjälpa varandra med att passa barnen och att arbeta tillsamman med åkrarna. Men det ni inte förstår, är att det inte är hållbart. Ni litar inte på att skiftet kommer att ge er förbättringar – därför har det nu kommit en lag. Ni har helt enkelt inget val. Ni måste nu genomföra skiftet”.

Eleverna fick en karta över byn före skiftet, samt en karta där de skulle rita in förändringarna – hur det skulle se ut efter skiftet. De fick alla samma brev och instruktioner.

Jag har 24 kuvert med elevernas minnesanteckningar och kartor: jag kan se ”resultatet”. 24 byråd genomfördes och varje lösning är unik! Men det bästa med uppgiften har varit processen! Diskussionerna och engagemanget! Begreppsanvändning och lösningar av dilemman! Fakta och fantasi! Jag hade förväntat mig mer konflikt kring intressen – men de resonerade sig fram i samförstånd.

Detta inlägg avslutas med exempel på hur ett byaråd har löst sin uppgift med karta och anteckningar. Man får se dem som ett skelett till det som varit viktigast med uppgiften, nämligen diskussionen där olika förmågor tränas och där SO-ord erövras.

Anteckningar till kartan finns här!

Please follow and like us:

Borta med ett litet klick!

Det var https://digitalalektioner.iis.se/webbstjarnan/ som fick mig att ta steget och starta en egen blogg. De hade en satsning på att lära lärare att blogga och det var väldigt enkelt att följa instruktionerna med hjälp av deras satsning. När jag väl lärt mig de knep jag behövde för att starta upp, så har jag inte så mycket funderat över teknik och olika termer, utan jag har skrivit och publicerat.

I god tid meddelade Webbstjärnan att vi behövde ”peka om” våra bloggar eftersom de skulle stänga ner Webbstjärnans bloggportal. Jag gjorde det i god tid, betalade en avgift till mitt webbhotell som skulle ordna detta. Själv behövde jag bara fortsätta att skriva och publicera.

En dag upptäckte jag att min blogg inte längre fanns. Piff, paff, puff – borta! Det visade sig att den mänskliga faktorn på webbhotellet hade gjort en miss, vilket gjort att hela bloggen försvann när Webbstjärnan avslutade sin service. Mitt webbhotell lyckades återskapa materialet fram till i somras, och Webbstjärnan hade sparat en fil med mitt material från i höstas. Med en del engagemang från Webbstjärnan, Webbhotellet och mig själv – så har jag nu kvar min blogg. Tyvärr gick det inte att återskapa bildmaterialet för höstens inlägg, men det viktiga för mig är att orden finns kvar.

Det finns en del att lära kring det här. Jag ska spara och göra kopior på det jag verkligen vill ha kvar, så klart. Men jag behöver även skaffa mig kunskaper och förståelse för systemet bakom bloggen. Vad är ett webhotell och vilken funktion har de? Vad händer om de går i konkurs?

Att bloggen till viss del har ändrat utseende är inte något jag själv valt, utan det är en konsekvens av den här flytten av bloggen. Bekväm som jag är hade jag kunnat tänka mig att bara fortsätta att skriva och publicera, men nu blir det tillfälle till att lära sig lite nytt kring layout och tekniska finesser.

Dags för en nystart, med ett litet klick!

Please follow and like us: