Några samlade tankar kring resan i Förintelsens spår.

Länk

För en månad sedan åkte jag tillsammans med 35 elever och 16 lärare med SKMA på en studieresa till Krakow ”I Förintelsens spår”. Resan är en del av ett större utbildningsprojekt som kommer att fortsätta framöver. (Mer om det i mitt förra blogginlägg ”Om att befinna…”)

Jag har länge tänkt samla mina reflektioner här på bloggen, men som ni vet har de senaste veckorna inneburit en galopperande omvälvning för många av oss och samhället i stort. Det är svårt att finna några andra nyheter än de som berör Covid 19. Samtidigt spelar reflektioner och erfarenheter från resan roll i den situation vi befinner oss i och de problem som uppstår i svallvågen av pandemin. Och jag har ett behov av att bearbeta och samla mina tankar.

Jag väljer att berätta om resan i olika delar. Den här gången har jag valt att skriva ner mina tankar och iakttagelser kring processer i resesällskapet.

Svenska Kommittén Mot Antisemitism har en plan kring att elever och lärare från skolor i olika delar av Malmö ska delta och mötas i projektet. Tanken är att våga möta nya personer och att knyta nya band.

Inför resan spelade Pedagogisk Inspiration in filmen  ”Varför Hågkomstresa?”

Det första dygnet kunde man nästan ta på den aura av förväntningar och ambitioner kring att lyssna in, läsa av och försöka knyta kontakter. Lite ungdomligt spralligt var det till en början, så vi lärare fick organisera oss samman till ett nattvaktschema, för att minimera bus och störande ljud på ett mycket lyhört hotell.

Det stod emellertid tidigt klart att det här minsann inte var en vanlig klassresa eller konfirmationsresa. SKMA visade tydligt med sitt gedigna program och kvalificerade innehåll att det av deltagarna krävdes en hel del sömn, ansvar och beredskap att stötta varandra, samt mod att våga visa och prata om känslor.

Elever och lärare antog snabbt utmaningen och det var intressant att se hur framför allt eleverna arbetade sig samman i grupper, men samtidigt signalerade och visade sig öppna för att sätta sig vid olika personer och konstellationer vid middagar och bussfärder. Denna vilja till att lära känna nya personer ledde till många intressanta  samtal mellan lärare – lärare, lärare – elev och elev – elev.

Under veckans gång blev det också, när vi tog del av innehållet från utbildningen, tydligt kring hur vi alla bär på olika bagage av minnen, berättelser och erfarenheter. Olika saker talar till oss, berör oss, skapar oro och väcker frågor till liv.

Det blev också tydligt hur eleverna såg varandra och oss lärare, hur vi gav och tog emot, hur vi väntade in och inte var rädda för att möta de samtal som tidigare inte blivit av.

Vid ett tillfälle befann vi oss vid en begravningsplats i en skog i Rabka. Här fick vi höra en berättelse som berörde mig och när berättelsen avslutades med att ett par elever skulle tända två ljus till minne av pojken i berättelsen brast det för mig. Tårna kom och jag stod ”naken” inför andra. Snabbt fick jag en pappersnäsduk i ena handen, mina elever klev närmare mig – en hand på min axel och blickar som undrade: Är du okej?

En blick, en nick: Ja, jag är okej.

Bild: Joakim Axelsson

Den dagen då vi hade besökt Auschwitz-Birkenau, samlade alla lärare sina egna elever. Före samlingen hade eleverna redan skrivit egna reflektioner i sina loggböcker, tillsammans med utbildningsledarna. Under vår samling bestämde vi oss för att skriva ner en varsin reflektion kring ett minne från veckan, en reflektion som kunde ligga till grund för den blogg vi åtagit oss att skriva under resan.  Min tanke var att vi var och en skulle skriva några minnesanteckningar, inget märkvärdigt. Men när vi så satt där tillsammans vid bordet, så blev det mycket mer. Vi tog oss tid och skrev. Orden behövde lossas och fästas på papper. När var och en av oss var klara, så satt vi tysta och väntade in varandra. Med respekt inför varandra och våra tankar och känslor.

Det blev en väldigt fin stund, och för oss skribenter så mycket mer än det som blev till fina blogginlägg. Om du är intresserad av att läsa vad vi skrev, så finner du texterna på  vår site: Berättelser längs vägen

Nu ska ni inte tro att resan i Krakow var en resa med sorg och tryckt förstämning. Den innehöll även en hel del humor, skratt och glada upptåg, födelsedagar som firades och lekar som lektes.

Den sista kvällen med gänget inleddes med en konsert med klezmermusik i en mysig källarlokal. Efter en kort stund så fullkomligt trollband musikerna oss och eleverna visade med artiga gester att de ville höra mer.

Efter konserten bjöds vi på avslutningsmiddag i en vacker festlokal. Ett par elever bad att få låna flygeln och levererade toner som höjde stämningen. Några av eleverna bjöd på spontana, fina och ärliga tacktal till varandra och arrangörerna. Och bland detta fina, så fick vi stärkande hälsningar som påminde oss om syftet och varför vi var på plats i Krakow för att möta spåren av Förintelsen. Hälsningarna kom främst från politiker och tjänstemän, hälsningarna var personliga och skrivna på ett sätt som i stunden berörde och stärkte oss – särskilt som de lästes upp av elever från Malmö, elever som några veckor tidigare inte kände varandra.

När vi lämnade Krakow för tre veckor sedan, så var vi alla fast beslutna om att sprida våra kunskaper och erfarenheter vidare, att snart ses igen och att fortsätta vår utbildning.

                                 Bild: Daniel Gunnarsson

För närvarande har utbildningsprojektet lagts lite på is, men i den värld som nu gungar och innebär enorma påfrestningar på samhällen och människor – så behövs våra kunskaper kring rasism, antisemitism och Förintelsens faser som allra mest. Det är nu det gäller att stå emot och agera mot ökad rasism och egoism.  Att på allvar visa att vi kan göra medvetna val i vår vardag som på sikt stärker och svetsar samman i stället för att splittra.

Bilden nedan visar hur vi strax före hemfärd ger rasismen rött kort.

 

 

Please follow and like us:

Om att befinna sig på resa för fred och ett inkluderande samhälle. #16

Just nu befinner jag mig i Krakow i Polen på en utbildningsresa tillsammans med elever och personal från sju olika skolor ifrån Malmö. Det är Svenska Kommittén Mot Antisemitism, SKMA, som anordnar resan.

”Regeringen har beviljat Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) ett bidrag för att i samverkan med kommuner runt om i Sverige genomföra en utbildning för högstadieelever om Nazitysklads förbrytelser mot judar, romer och andra grupper. I utbildningen behandlas också högerextrema rörelsers framgångar i Europa idag och den rasistiska propaganda dessa rörelser sprider. Utbildningen tar också upp exempel på andra folkmord och storskaliga övergrepp liksom de antidemokratiska ideologier som lett fram till dessa. ” (Ur SKMA:s information till vårdnadshavare…)

Vi är i Krakow under en veckas tid, men resan står inte själv som en isolerad händelse. Resan har föregåtts av två dagars seminarium om antisemitism och Förintelsen.

På plats i Krakow får vi fördjupade kunskaper genom att besöka platser där Förintelsen gjort historiska avtryck och där vi får ta del av personliga berättelser från Förintelsen.

Efter resan kommer vi att träffas igen under två dagar för att sammanställa våra intryck, kunskaper och erfarenheter. Men vi kommer även att få fortbildning som syftar till att vi ska vara stärkta i att kunna sprida våra kunskaper vidare, samt bemöta antisemitism, rasism och antidemokratiska krafter i den miljö som vi befinner oss i.

SKMA har stor erfarenhet av att organisera studieresor till Krakow med ungdomar, resan är väl organiserad och det är en stor förmån att få ta del av guidade turer som gör historiska platser och människors berättelser levande. Våra elever kommer att ha i uppgift att berätta mer om detta framöver, så jag lämnar detta åt sidan en stund.

Ett tydligt syfte med resans upplägg är integrationstanken kring att elever och personal från olika skolor i Malmö ska mötas och samarbeta.

Eleverna är uppdelade i arbetsgrupper, där de arbetar med elever från andra skolor. Eleverna delar även hotellrum med en varsin elev som de aldrig tidigare har träffat.

Vi lärare får möjlighet att knyta kontakter och utbyta erfarenheter som vi så länge har efterfrågat. Ett ”samhällslyft”, och om vi förvaltar det väl – en start till att lokalt börja nätverka och hjälpas åt att förbättra vår undervisning och att arbeta för fred och ett inkluderande samhälle – det som utgör det sextonde globala målet.

Inför resan fick jag frågor kring mina förväntningar och jag svarade då bland annat att jag vill öka min kompetens kring antisemitismen och rasismen i vår tid, hur det ser ut för våra ungdomar idag.

En av eleverna har berättat för mig om vad det har betytt för henne att få gå på en skola som ligger utanför Rosengård, stadsdelen där hon bor och har vuxit upp. Rosengård ligger mitt i Malmö, men för många barn och ungdomar som bor där, kan det ändå innebära att de aldrig vistas utanför stadsdelen. Att bo i Rosengård innebär trygghet och samhörighet för många människor, men min elev berättade att hon under sin uppväxt i stort sett endast hade lämnat stadsdelen när hon skulle spela match med fotbollslaget.

Det var därför inte konstigt att hon närmast fick en chock när hon började årskurs 7 på skolan där jag arbetar. Men det vände snart till något positivt, hennes språkutveckling tog fart, hon fick lära känna nya klasskamrater och se nya miljöer än den asfalt som omger Rosengård. Min elev menar att den politik som ligger bakom att hon har fått gå på en skola utanför Rosengård har haft en avgörande betydelse för hennes utveckling och sina drivkrafter.

Att spela fotboll och att få vara del av ett fotbollslag har också betytt mycket positivt för min elev, men hon har även på planen fått uppleva rasism och kränkande kommentarer – och det förvånar mig när hon vittnar om att även fotbollsdomare uttrycker sig och agerar rasistiskt.

Min elev har ett stort samhällsengagemang och hon skulle i framtiden vilja arbeta med politik, men hon har ännu inte funnit det parti som passar henne fullt ut. I augusti ska hon gå samhällsprogrammet och jag är övertygad om att hon i sitt liv kommer att fortsätta att arbeta för fred och inkluderande samhällen.

Att få förmånen att få delta i SKMA:s utbildning tillsammans med eleverna är för mig en resa med flera dimensioner, en resa som just tagit sin början.

(För alla er som undrar: Ja, min elev har läst igenom detta inlägg och gett mig tillåtelse till att publicera.)

 

Please follow and like us:

Om #5 Jämställdhet och hur Astrid Lindgren är med oss genom världskrigens tid.

Att vara lärare i historia på grundskolan är roligt och intressant, men ack så svårt. Det centrala innehållet är enormt, samtidigt som ämnet ges litet utrymme i skolans timplan. I kursplanens text om ämnets syfte,   beskrivs de förmågor som undervisningen ska ge eleven förutsättningar att utveckla. Det är kunskaper och förmågor som är mycket viktiga för att vi ska kunna förstå, kritiskt granska och orientera oss i en värld som är i ständig förändring.

Jag har ett särskilt mål med min undervisning under detta läsår. Det är att alla elever ska bli medvetna om hur just de lär sig och utvecklar sin historiemedvetenhet. Jag vill att de ska få ett ökat intresse av ämnet, så att de fortsätter att lära på egen hand. Utöver detta mål har jag en ambition kring att knyta an undervisningen till arbetet med att uppnå de Globala målen.

Generationstidslinjer

När vi började läsa 1900-talets historia, så fick alla elever i uppgift att skriva ner sin ”generationstidslinje.” Om de inte kände till sin linje, så uppmanade jag dem till att fråga hemma. Min generationslinje ser ut så här:

  • 1970 – Jag föds
  • 1945 – Lisbeth, min mamma, föds
  • 1924 – Maily, min mormor, föds
  • 1898 – Anna, min mormorsmor, föds

Jag har elever som har linjer som sträcker sig till ända till 1600-talet. Men jag har även elever vars linjer tar slut på 1950-talet. Hur ser din generationstidslinje ut?

När vi nu läser 1900-talets historia, så berättar jag då och då om personer från min egen generationstidslinje. Jag visar bilder och berättar korta anekdoter. Jag kopplar kortare berättelser om mina morföräldrar till det större historiska sammanhanget, som inspiration.

Astrid Lindgren och ”världskrigens tid”. 

Utöver våra personliga generationstidslinjer, så använder jag mig av Astrid Lindgrens liv och verk, hon får på olika sätt följa med oss genom världskrigens tid.

De flesta elever är väl bekanta med Astrids böcker och filmer sedan barndomen. Nu får de möta Astrids berättelser igen, men med ett annat perspektiv än barnets. Jag har även flera elever som inte känner till Astrid Lindgren och hennes berättelser. För de eleverna är figurerna och miljöerna inte självklara, men de visar intresse av att få veta mer.

Jag har berättat och visat bilder från Astrids barndom, familj och Vimmerby. Jag har visat och pratat om hennes böcker med dess karaktärer och teman.

Med högläsning från ett kapitel ur Madicken fick vi möta klassamhället i Sverige under det första världskriget. Vi fick en inblick i kvällen då tant Nilsson räddade sin familj från att avhysas genom att sälja sin kropp till doktor Berglund. Kapitlet gjorde det tydligt att det var en tid som saknade det skyddsnät vi har med hjälp av vårt välfärdssamhälle.

När vi läste om det glada tjugotalet lät jag eleverna lyssna på delar ur det första avsnittet från podcasten Astrid – Ett liv.  

Det avsnittet handlar om Astrids ungdomsår. När vi lyssnade fick vi veta att Astrid var en rebellisk tjej, en ”jazzböna”, som chockade Vimmerbybor genom att vara först med att klippa kort frisyr. Vi fick även höra att Astrid blev gravid med en 30 år äldre man, och hur hon fick lämna familjen för att flytta till Stockholm där hon blev ”ensam och fattig”. Hon reste till Köpenhamn för att föda sin son Lasse, som hon var tvungen till att lämna kvar hos en fosterfamilj.

Efter att eleverna hade lyssnat, så gav jag dem en skrivuppgift för att de skulle reflektera och bearbeta det de hade hört. Jag gick igenom instruktionerna:

Kort enskild skrivuppgift. Skriv ett brev till Astrid. 

1.Fundera över: 

  • Berätta om dina tankar kring det du har fått höra om Astrids ungdomsår. Var det något du reagerade över? Skulle du med ord kunna trösta henne? Finns det något du skulle vilja fråga henne om?
  • Förklara för henne vilka möjligheter hon skulle haft att fatta andra beslut i vår tid. Vilka råd skulle du kunna ge henne om hon hade varit ung på 2020-talet?

2. Formulera ett brev till Astrid: Du skriver till Astrid som om hon fortfarande var i livet, en äldre dam. Tänk på att ett brev ska innehålla datum, ort och hälsningsfraser.

Eleverna satte igång att skriva. Det blev tyst i klassrummet, förutom en del spridda frågor:  ”Fanns det abort på tjugotalet?”, ”Varför klippte hon sitt hår?”

Elevernas engagemang för uppgiften var större än vad jag räknat med, och uppgiften fick helt enkelt ges mer tid och utrymme än vad jag planerat för. De fick ungefär 30 minuters lektionstid, resten fick bli hemuppgift. När de hade skrivit sina brev gav jag dem återkoppling på formella skrivregler och innehåll. När de fått möjlighet att rätta till sina språkfel, delades eleverna in i små grupper och de fick läsa upp sina brev för varandra.

Jag har läst 90 unika brev till Astrid Lindgren. Det är fantastiska brev där eleverna med god ton skriver ett personligt brev där de ställer relevanta frågor och berättar för Astrid hur normer har förändrats och hur lagar har stärkt kvinnors rättigheter och möjligheter.

Min tanke var att de skulle reflektera över innehållet i podcasten, men resultatet och det jag fick läsa blev så mycket större.  Det blev helt enkelt en lektion kring feminismens historia och utveckling i Sverige, utan att jag använde mig av läromedel, lektionsfilm eller genomgång vid tavlan. Här följer nu lösryckta citat från några av breven som eleverna har valt att publicera som ”elevexempel”:

”Numera finns det också fler alternativ för en kvinna. Om du inte vill behålla fostret kan du välja att göra abort. Men då fanns inget alternativ, eftersom detta kränkte de kristna värderingarna. Om du föder ett barn idag får du också ett statligt bidrag som gör det lättare för en ekonomiskt och gör det även lättare att försörja ett barn än det var i din tid. Om du födde ditt barn idag kanske du inte tvingas ge ditt barn till en fosterfamilj.”

Men jag kan känna igen och relatera det du har gått igenom i min familjs kultur, då jag ursprungligen är från Kurdistan. Där det är mycket om hur nära och kära tänker och tycker, alltså utgår man från det och lever sitt liv som familjen vill. Jag kan se mycket att mina föräldrar har det tankesättet som din familj hade, även om de försöker uppfostra mig och min lillebror på ett annat sätt än som de blev uppfostrade.”

”När du klippte håret kort, kan jag tänka mig att du uppmärksammades av folket i Vimmerby, att du kanske fick negativ respons. Du var den första flickan som gjorde detta i byn, hur blev du bemött av andra tjejer i din ålder på den tiden? Fanns det någon som beundrade dig för det du gjorde? Märkte du en skillnad i hur folk betedde sig omkring dig och hur kändes det? Idag är det inga konstigheter att se en flicka med kort hår, kanske är det kvinnor som dig som har normaliserat detta genom att bryta normer som då fanns. Idag kan en tjej välja att ha på sig byxor, ha kort hår och dessutom handla kläder på herr avdelningar i butiker.”

”Jag kan relatera lite till din “Pippi-gestalt” inom dig. Att man vill vara en liten rebell och gå emot normer och skita i vad folk tycker och tänker. Som ung kan man ha en negativ framtidstro. Speciellt idag med allt som händer som klimatförändringarna, krig och politisk oro. Jag tror du tänkte lite annorlunda på det “glada 20-talet” när allt kändes bra, världskriget var över och fred på jorden skulle hålla för alltid. Tänk vad fel man kan ha ibland.” 

 #5 Jämställdhet

Det var eleverna själva som använde sig av fakta, erfarenheter och sina förmågor att analysera och jämföra. Uppgiften fick eleverna att samla sina kunskaper kring jämställdhet och hur normer och lagar med tiden kan förändras. De har uttryckt egna tankar och åsikter, de har reagerat över beslut som fattats, samt visat förståelse för att varje människa måste bedömas utifrån sin samtids villkor och värderingar.

Utan att jag hade planerat det, så har eleverna på egen hand knutit an sitt lärande till arbetet med det femte globala målet: #5 Jämställdhet

”Jämställdhet mellan kvinnor och män är en förutsättning för en hållbar och fredlig utveckling. Jämställdhet handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser. Alla former av våld, diskriminering och skadliga sedvänjor mot kvinnor och flickor drabbar såväl individen som hela samhället. Det har bevisats om och om igen att politisk, ekonomisk och social jämlikhet mellan kvinnor och män bidrar till alla dimensioner av hållbar utveckling.”

Nu har vi nått 1940-talet och läser om det andra världskriget. Inom kort kommer vi att möta Astrid igen, bland annat genom att läsa utdrag ur hennes krigsdagbok, diskutera innehållet och öva källkritik.

Om du vill veta mer om hur vi arbetar med världskrigens tid, så finner du mer information på siten:

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrldskrigenstid/startsida

 

 

 

 

 

 

 

Please follow and like us:

Hipp, hurra! Det är min farmors födelsedag!

Just idag skulle min farmor Mary ha fyllt 100 år. Den senaste tiden har jag tänkt lite extra på henne. Det har dels att göra med att “födelsedagen” närmat sig, men även kring mina reflektioner om hur människors berättelser blir till en del av vårt historiemedvetande.

Min farmor dog 1988 och då var jag 18 år. Det var första gången jag mötte död och sorg på nära håll, och jag var helt förkrossad. Några dagar efter hennes plötsliga bortgång vad det uppsatsskrivning i skolan. Då fick jag möjlighet att skriva av min sorg, jag hade nämligen turen att få ett uppsatsämne med rubriken: “Den personen förändrade mitt liv”. Aldrig har det varit så lätt att skriva som då, jag minns att orden kom i ett enda flöde med hjälp av blyertspennan i min hand. Nu ligger uppsatsen långt ner i en kartong, en kartong som jag i detta nu inte kan finna.

Som tur är har jag varit klok nog att skriva ner minnen och tankar om min pappa som dog när han var 47 år. Året var 1992 och jag sammanställde bilder och annat material i ett fotoalbum. I detta album har jag även skrivit om min farmor och jag kommer nu att dela med mig av glimtar ur min text:

“Mary Elisabeth föddes den 11/1 1920 i Göteborg. Det var Amelie och Gustaf Ekdahls första dotter. Systern Ebba föddes fyra år senare. Amelie var född på Lillö (Askö) i södra Danmark och hon växte även upp där. Så som en prins i en saga dök Gustaf en dag upp på ön. Han var där för att besöka en kamrat som höll på att bygga bron mellan Lillö och Askö. Ljuv musik mellan Amelie och Gustaf uppstod. De gifte sig och Amelie flyttade med Gustaf till Sverige.

 

När Mary var sju år gammal dog pappa Gustaf hastigt. Ett av hennes minnen av honom var hur han en gång bar henne ner för en trappa. Hon gick till hans grav ofta, ofta efter skoldagens slut.

 

Mary var duktig på att måla, teckna och handarbeta – en kreativ flicka som hade drömmar om att bli konstnärinna. Mary tillbringade mycken tid i Danmark som barn och kom därför att behärska det danska språket ypperligt”

  Bild: Genom ett fönster i Askö kyrka, mars 2016.

“Mary träffade Björn Ekman. Han föddes den 12/7 1913 i Härnösand. Hans far och farfar var sjöfarare, och som liten skolpojke flyttade han med sin familj till Göteborg, den stora sjöfartsstaden. Han blev till en början mobbad på grund av att han talade norrländska. Familjen bestod av föräldrarna Theodor och Stina, samt syskonskaran Björn, Arne, Hervor, Gull och Barbro. Gull och Barbro dog i sviterna av TBC.

 

En historia som farfar har berättat om är hur han och brodern Arne en gång busade med pigan. Det gick enligt berättelsen till så att de satte en morot på en pinne, med vilken de sedan “killade” henne när hon satt på torrdasset. Om farfar sägs det också att han i gyllene skrift skrev Mary Elisabeth i snön en gång, till farmors ära (men hon blev inte glad).

 

Farfar Björn blev sjökapten i sin ungdom. Detta kom att innebära ett arbetsliv på de sju haven. Det hände att han var iväg i ett år. Mary var ensam i Kållered med sina barn. När Björn kom hem från resorna hade han med sig leksaker och föremål man aldrig hade sett i lilla Kållered. Bland annat bananer som barnen Uffen och Svante hängde upp i ett träd, där de sedan klättrade och lekte Tarzan…”

 

I dag är jag glad att jag har skrivit ner och samlat på lite “minnesanteckningar”, en del torra fakta – men även några anekdoter som har kryddats under berättelsernas gång. Dessa anteckningar får mig att minnas personligheterna hos de människor som stått mig nära. Ibland kan föremål väcka minnen till liv. Så som den här tapeten som fortfarande finns kvar, och som valdes av min farmor:

Under senare tid har jag tänkt mycket på hur jag har utvecklat mitt intresse för historia, samt hur jag fortsätter att utveckla mitt historiska sammanhang och personliga historiemedvetande. Varje dag blickar jag ut över Öresund och ser Köpenhamn på andra sidan sundet. Ofta tänker jag på situationen under det andra världskriget då Köpenhamn var ockuperat av Nazityskland, medan Malmö stod på vakt med hjälp av Per Albin linjen.

Med tiden som jag själv blir äldre sätter jag tidigare berättelser i nya perspektiv. I början av det andra världskriget var min farmor 20 år. När freden kom var hon småbarnsmor. Hur fick hon livet att gå ihop? Hur var det att föda barn under krigsåren? Vilka känslor och tankar hade hon när hon telegraferade till maken, som var till sjöss, om barnets nedkomst?

Under de 100 år som har gått sedan min farmor såg dagens ljus, så har det skett en enorm utveckling i Sverige. På 1920-talet blev kvinnor myndiga och fick lov att rösta. Man öppnade även upp för att fler flickor skulle kunna få läsa på läroverk. Det var viktiga reformer som kom att ligga till grund för Sveriges fortsatta ekonomiska, politiska och sociala utveckling. I dag har Sverige en hög grad av jämställdhet, men vägen hit har tagit tid och takten och förloppet har påverkats av samhällssituationen i stort.

På 30-talet sjönk födelsetalen i Sverige och det blev “Kris i befolkningsfrågan”. Det satte igång en diskussion kring hur man på olika sätt skulle kunna underlätta för familjer, och reformer kunder sjösättas efter kriget. Ett exempel på detta är de allmänna barnbidragen som infördes 1947 – vilka Marys och hennes äldsta pojkar, då 5 och 3 år gamla, kunde ta del av.

Efter krigsåren var maken och sjökaptenen Björn ständigt till sjöss och lämnade Mary och de tre sönerna Uffen, Svante och Manne hemma. Min farmor blev en del av femtiotalets hemmafruideal, men jag har svårt att tro att hon ägnade hela dagarna till att damma och ställa hemmet i ordning. Eftersom maken ständigt var borta, så skulle jag tro att hon levde sitt liv för tiden ovanligt självständigt, i praktiken var hon under många månader en ensamstående mor med ansvar att uppfostra tungt vilande på egna axlar – men samtidigt fri att aktivt utveckla och vårda sina egna intressen.

I dag 2020 är Sverige ett av världens mest jämställda länder och mina barn går in i sitt vuxenliv med helt andra förutsättningar än vad Mary gjorde. De har alla fått en grundutbildning och tagit studentexamen. Det finns inga sociala, politiska eller ekonomiska hinder till vidareutbildning. Normkritiskt tänkande öppnar för individuella möjligheter. Definitionen av begreppet familj är förändrad.

Vi benämner Marys tio första år för ”Det glada 20-talet” och man drar paralleller och spekulerar kring om historien ska återupprepa sig när vi nu kliver in i 2020-talet. Vi står i fötterna i en tid som gungar och och det råder osäkerhet inför framtiden.

Tänk tanken att vi idag hade samlats kring Mary för att fira hennes dag. Vad hade vi pratat om? Tider som varit eller livet som vi lever nu? Hade vi som förr diskuterat aktuella händelser, politik och etiska frågeställningar? Hade vi talat om livets medgångar och hur man tar sig ur livets motgångar?

Jag hoppas att vi hade haft en diskussion kring våra olika tids ideal och livsvillkor. Hemmafruidealen möter livspusselidealen. Vad hade hon velat ha av min livssituation, och vad hade hon kunnat vara förutan?

Min farmor skulle alltså idag ha fyllt 100 år om hade levat. Om hon hade levat hade vi med stor sannolikhet tagit bilder med farmor Mary i mitten av ett hav av blommor och  barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Bilden skulle postats på Facebook och Instagram med en text inspirerad från den berömda Skagenmålningen: Hipp, hurra! Om hon hade levat.

Men min farmor är på ett annat sätt förevigad och tillgänglig som offentlig konst i en järnvägstunnel i Kållered. Hon var en stark personlighet och mötte många människor som aktiv i kyrkan, hembygdsföreningen, bibliotekarie och som sagotant.

Det är inte alla som har en graffitifarmor som skulle ha fyllt 100 år idag. Men det har jag.

Bild: Graffitimålning av Pärra Andreasson i Kållereds järnvägstunnel.    

 

 

Please follow and like us:

Om undervisningens riktning för att nå de Globala målen 2030.

Vårt ämnesövergripande arbetsområde ”Hållbar utveckling”  är till stor del avslutat, men undervisningen med hållbarhet som inriktning fortsätter.

Under terminens gång har det för mig blivit allt tydligare vad undervisning kring hållbar utveckling handlar om, nämligen att arbeta aktivt med att vara en del av det gemensamma arbetet kring de Globala målen.

Under detta läsår har jag i min tjänst fått avsatt tid för att vara med att utveckla skolans arbete med att implementera arbetet med de Globala målen , därför tog jag mig tid till att förbereda mig genom att läsa Skolverkets lärportal Hållbar utveckling 7-9 .  Denna text, tillsammans med den input jag fick av Skolverkets seminarium Lärande för hållbar utveckling – alla ämnes ansvar har bidragit till att jag har uppdaterat och stärkt min inre undervisningskompass.

 

Världens länder har enats kring att arbeta för att avskaffa extrem fattigdom, minska klimatkrisen, minska ojämlikheter och orättvisor, samt främja fred och rättvisa.  Man har kartlagt, visat på var vi står och pekat på vilka de Globala målen 2030 är. Dessa mål är avgörande för vår framtid: Världens befolkning ökar i antal – samtidigt som vi har ett jordklot med begränsade resurser. Därför måste vi som lever och är verksamma just nu arbeta tillsammans och på olika nivåer. De olika målen knyter an till varandra och går att bryta ner i delmål för att lättare kunna hanteras. För att kunna greppa målen ytterligare behöver vi öka kunskaper om att det finns olika aktörer som är aktiva i arbetet med att nå de globala målen: makthavare, företag, organisationer och individer.

globalamalen.se

Vi kan lätt drabbas av klimatångest och maktlöshet i en medievärld som förser oss med bilder från naturkatastrofer och gängkriminalitet. Därför har vi som arbetar i skolan en uppgift att sortera information och visa eleverna på hur olika aktörer agerar för att arbeta för att uppnå de Globala målen.

Hur var det då med min stärkta inre undervisningskompass, den som vuxit fram under hösten?  Här följer nu några spridda reflektioner:

Röster från både framtidspessimister och framtidsoptimister måste få komma till tals och mötas i organiserade diskussioner. Polariserade debatter där starkast röst vinner är inte hållbara och konstruktiva. Vi behöver arbeta fram gemensamma lösningar, vilket kräver flera kompetenser och olika mänskliga perspektiv. Att genomgående arbeta med de demokratiska processerna är grundläggande i undervisningen kring hållbar utveckling.

En viktig uppgift vi har är att berätta för eleverna att de inte är ensamma med sina känslor och sin önskan om att världens medborgare ska arbeta för en bättre framtid. ”Berättandet” kan ske på olika sätt. Ett enkelt sätt är att analysera Sydsvenskan och den senaste nyhetssändningen från SVT. Dessa medier belyser dagligen hållbarhetsfrågor med sin nyhetsbevakning, och jag kan knyta an innehållet till de Globala målen i korta diskussioner.

Ett mer krävande sätt är att lämna skolans värld och ge sig ut för att förankra undervisningen i samhället. Det har ett stort värde att ta sig från skolans område för att studera goda exempel och öka insikten i att andra aktörer arbetar aktivt för att nå de Globala målen. Om vi ser att andra aktörer arbetar och strävar efter att nå hållbar utveckling – då ökar vår egen benägenhet att arbeta vidare mot de Globala målen.

Utöver det ämnesövergripande arbetsområdet ”Hållbar utveckling” i årskurs nio, så har ett tjugotal elever haft ”Hållbar utveckling” som ”Elevens val”. Dessa elever har fått möjlighet att åka på några studiebesök. I november fick jag följa med när gruppen skulle göra studiebesök på IKEA i samarbete med Naturskyddsföreningens ”Energifallet”. Henrik är ansvarig lärare för gruppen och det var han som hade förberett eleverna inför besöket under sina lektioner, bokat resekort, gjort riskanalys, informerat arbetslaget samt organiserat upp hålltiderna för besöket. Under mina lektioner hade eleverna studerat exempel på hur olika företag, som aktörer, arbetar kring hållbar utveckling både som ett sätt att marknadsföra sig, men även för att göra hållbara investeringar inför framtiden.

 Under studiebesöket fick eleverna gedigen information om hur IKEA arbetar med hållbar utveckling, de fick bland annat svar på sina frågor som de tidigare formulerat och skickat till IKEA. Vi delades in i tre grupper för att genomföra tre kortare workshops i varuhuset som belyste företagets sätt att arbeta och sträva efter hållbar utveckling. Det var mycket givande även för oss lärare, som stärktes i uppgiften kring att arbeta vidare med hållbarhetsfrågor.

I år har vi på Oxievångsskolan särskilt stöd av både Naturskyddsföreningen och Malmö stad för att arbeta med de Globala målen.

Utöver det ekonomiska stöd vi får för att t ex kunna delta i fortbildningar och att genomföra studiebesök, så får vi även stöd i att strukturera och organisera vårt arbete med hållbar utveckling.  Det jag som lärare särskilt uppskattar är att både Linnea på Miljöförvaltningen och Agnes på Naturskyddsföreningen är lyhörda kring våra önskemål och behov, samt att de ger oss tips och uppslag till vad som händer i vårt närområde. Det underlättar vårt arbete så att vi kan ta oss utanför skolans väggar för att knyta kontakter och förankra undervisningen i samhället.

Sist men inte minst: På skolverkets konferens belyste man att skolan är en mycket viktig plattform för att nå de Globala målen 2030. När vi nu når terminens slut, så vet vi att eleverna har ökat sitt lärande kring hållbar utveckling och vi upplever ett stort engagemang och intresse för arbetet kring de Globala målen. Jag upplever att frågorna fått större tyngd och status bland många elever, som nu diskuterar matsvinn och konsumtion på ett mer nyanserat och konstruktivt sätt än tidigare. Förhoppningsvis tar de med sig kunskaperna hem och agerar som individer för att bidra till att de Globala målen uppnås 2030.

Please follow and like us:

Om ”Hållbar utveckling” och hur vi pratar om Greta.

I årskurs nio har vi sedan terminens början arbetat med ett ämnesövergripande arbetsområde som vi kallar för ”Hållbar utveckling”.  De skolämnen som berör området är geografi, samhällskunskap, samt hem- och konsumentkunskap.

Vi närmar oss slutet för arbetsområdet, även om arbetet för hållbar utveckling kommer att genomsyra även andra arbetsområden framöver.

Innan vi lärare satte fart med undervisningen, läste vi igenom syftestexter, det centrala innehållet och kunskapskraven. Vi drog snabbt upp riktlinjer kring ”vilka lärare som planerar att göra vad”. Som vanligt byggde jag en google-site där arbetsområdet under arbetets gång får växa fram. Med siten synliggör vi för varandra vad som händer under lektionerna och vilket material vi använder. Ni får gärna ta en titt på hur siten ser ut idag.

På startsidan finns material. På Om-sidan finner ni kort information om skolan och ansvariga lärare. Längst upp till höger finns de olika klassernas sidor. För varje klass skriver vi lektioners arbetsgång i högerspalten och vi länkar olika material i vänsterspalten.  Klicka på: Hållbar utveckling

”Varför pratar vi om Greta?”

För att greppa ämnet ”Hållbar utveckling” och för att förstå hur vi ska kunna påverka vår framtid, för att arbeta för att uppnå de globala målen 2030, så är det viktigt att vi blir medvetna om att det finns olika aktörer som spelar roll.  En klimataktivist är en aktör, därför var det angeläget för mig att ”släppa in Greta” in i undervisningen. Första gången vi mötte Greta i undervisningen var i samband med att vi arbetade med ”Valet2018”. Då satt Greta tillsammans med ett fåtal personer utanför riksdagshuset i Stockholm och skolstrejkade.

När vi gav oss iväg in i vårt arbetsområde, var Greta i full färd med att hissa segel och kasta loss för att ge sig av över Atlanten. Detta uppmärksammades i media, och jag länkade upp en interaktiv sida: www.windy.com . Där kunde vi följa hennes färd över havet – dag för dag. Denna sida kopplades vidare till uppdateringar från besättningen till sociala medier som twitter och instagram.

Precis som i samhället i stort fanns det i klasserna polariserade åsikter kring Greta och klimataktivism. I början ofta förenklade sådana. För att vi skulle förstå Gretas bakgrund lite bättre, så läste jag några ”scener” ur boken ”Scener ur hjärtat” som skrivits av Malena Ernman och Svante Thunberg.

Efter att ha fått lyssna till hur det gick till när Greta inte ”orkade hålla ihop längre” och hur hon till slut fick sin diagnos, fick många elever en större förståelse för hennes specialintresse och hennes drivkraft. Färre och färre elever uttryckte sig enkelt att Greta ”är kriminell” och ”får andra att skolka” – vi satte ord på vad det kan innebära att ha Aspergers med såväl svårigheter som ”superkrafter”. Vi pratade även om att elever ibland får möjligheter till att få en särskilt anpassad undervisning, inte för att ”slippa” utan för att klara av att fullfölja sin skolgång.

Jag hade egentligen ingen planerad tanke om att vi skulle ha med oss Greta genom hela arbetsområdet, men eftersom Gretas klimataktivism är högaktuell, elevnära, normbrytande och kontroversiell – så har det helt enkelt inte gått att undvika.

Eftersom många, men långt ifrån alla, elever uttryckte olika och ibland förenklade, åsikter om Greta – så valde jag att lyfta henne och hennes insatser till en organiserad diskussion enligt metoden ”Diskutera mera!”   Metoden utarbetades av SO-lärarna på Oxievångsskolan förra året och används för att kunna lyfta och diskutera kontroversiella frågor i klassrummet.

Diskussionerna fungerade väl och jag har skrivit av elevernas sammanfattningar i följande presentation: Greta Thunberg – vad är bra och vad är dåligt med hennes arbete som aktivist?

Plötsligt blir åsikter och antaganden lite mer nyanserade – även om de är olika.  Många elever uttrycker att det hon gör som aktivist kan vara positivt för att påverka, men samtidigt så tycker många att det är dumt att uppmana till skolstrejk. En del motiverar sin åsikt med att många elever inte har samma möjligheter till att få stöd från skola och föräldrar för att klara sin skolgång utan att vara i skolan. Alla har helt enkelt inte samma förutsättningar. Det kan vara bra att elever skolstrejkar, men det innebär inte att det är något som passar alla. Det finns andra sätt att arbeta för hållbar utveckling. Till exempel att skaffa sig kunskaper och förmågor som leder till andra handlingar för att bekämpa klimatförändringarna.

Efter att Greta gått i land i USA har det varit mycket mediebevakning kring Greta och jag har kunnat inleda flera lektioner med: ”Senaste nytt om Greta”. Detta kulminerade i samband med hennes tal i FN häromdagen. Med sociala medier och traditionella medier spreds framför allt delar av hennes tal och kommentarer i sociala medier. Korta klipp, korta polariserade kommentarer. När eleverna möts av dessa, utan att sätta det i större perspektiv – så hänger de med i olika drev, utan att direkt tänka till – utan att bemöda sig med att se och lyssna till hela talet.

 

I några klasser har vi kunnat lyssna på hela talet, efter att jag tydligt har bett dem att vänta med att kommentera och ställa frågor tills efter jag har visat klippet. Därefter har vi kunnat diskutera talet på ett annat, utifrån elevernas frågor och kommentarer:

  • Har hon en PR-byrå? Skriver hon talet själv? Vilka retoriska tekniker använder hon?
  • Vilka talar hon till?
  • Får det hon säger någon effekt?
  • Vad händer i FN egentligen?
  • Kan det spela någon roll med en särskild ”klimatvecka”? https://globalgoalsweek.org/
  • Kommer hon att klara den psykiska pressen? Mår hon bra?
  • Har hon verkligen rätt? Är det sant att det är så bråttom, så illa?

Att i undervisningen följa senaste nytt om Greta, handlar för mig mycket om att möta elevernas omvärldsuppfattning, en uppfattning om vår värld som uppdateras med snabba klipp och korta budskap via de sociala medier som de använder.

Jag envisas ofta med att under lektionerna använda SVT:s senaste nyhetssändningar. Det gör jag eftersom jag vet att eleverna inte ofta använder våra traditionella medier. De använder vanligtvis Instagram, Facebook och Aftonbladet. Men vi har även elever som väljer Flashback och valda bloggar som sina informationskanaler.

I det fysiska klassrummet ska vi mötas, ge varandra input och skapa förståelse för vad som ligger bakom och förstärker våra uppfattningar och värderingar. Det måste ske under organiserad form, där alla röster och åsikter ska få möjlighet att komma till tals – inte endast de som skriker högst och starkast.

 

 

 

 

 

Please follow and like us:

Vi gör vår bästa – YES YES!

Nu är terminen i full gång och vi har välkomnat och tagit emot våra nior med värme, energi och humor under två uppstartsdagar, och under denna första arbetsvecka så håller vi hårt i det positiva och försöker sätta rutiner och trivselregler på plats.

Innan vi gick på sommarlov, så använde vi vår sista kraft till att förbereda höstterminens första dagar för eleverna. Vi var eniga om att vi ville få till en känsla av nystart, avstamp och bringa positiv energi inför elevernas sista år i grundskolan.

När eleverna kom till sin första skoldag samlade vi först klasserna i hemklassrummen. Där samlade vi in alla mobiler och informerade kort om dagen. Därefter gick vi till matsalen, där vi förberett en invigning av läsåret.

Några lärare hade dukat och gjort det festligt i matsalen.

Murgröna. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Några lärare hade bakat havreflarn i hemkunskapssalen.

När våra nior, cirka 150 elever, hade funnit sin plats bland sina klasskamrater,  välkomnade biträdande rektor Hanna med ett invigningstal som berörde elevernas sista år i grundskolan.

Efter det överraskade vi i arbetslaget med att framföra en liten låt med titeln: ”Sitt inte och snegla.” (Text: Lärare i arbetslaget,  Melodi: Povel Ramel: ”Köp inte en Zebra”) 

Vår musiklärare Jonas gav oss stabiliteten till framförandet och eldsjälen Kristina bjöd på sig själv med sitt saxofonintro och rapp-riff. Jag som varken gärna sjunger eller dansar vågade bjuda på mig själv i bakgrundskören. Det var väldigt roligt!

Texten i refrängen har slagit rot i våra huvuden, och vi kommer nog sjunga den titt som tätt:

Sitt inte och snegla – NEJ NEJ

På vem som kan mera – NO NO

Att göra ditt bästa – YES YES

Så klarar du det galant.

Efter invigningsceremonin hjälptes vi snabbt åt att snygga till och återställa matsalen, så att personalen i matbespisningen kunde få fortsätta att förbereda sitt arbete inför lunchen.

Under eftermiddagen fick eleverna arbeta i grupper med ett lärarquiz där vi bjöd på minnen från vår egen tid från den nionde årskursen. Elevernas uppgift var att resonera sig fram till vilken lärare som passade med minnesbilden. Det gjorde de med värme.

Med det här i ryggen, så känner jag mig peppad till att möta höstens utmaningar. Arbetslaget är stabilt – vi kan skämta, skapa och hjälpas åt när det är uppförsbacke. Vi får hjälpas åt att sätta gränser, prioritera bland arbetsuppgifterna och turas om att dra när det är tungt.

Häromdagen var det brandövning på skolan. Niorna skötte både utrymning och uppställning med bravur.

YES YES!

 

 

 

 

Please follow and like us:

Stämpla ut, spring in!

Vad gör lärarna i skolan, när eleverna har gått på sommarlov?

Vi har arbetat några några dagar med analys av årets arbete och resultat, vi har städat och sorterat. Men det viktigaste av allt: Vi har börjat tänka framåt.

I arbetslaget fanns det kraft och energi kvar för att tillsammans organisera upp inför de första dagarna när vi ska ta emot våra nior. En blandning av allvar och skratt, en blandning av sött och salt. Nu går jag på lov med en känsla och tro på terminen som kommer.

 

Tack till alla eldsjälar i mitt arbetslag, som hjälps åt att dra när det är tungt, som behåller lugnet när det stormar, som orkar lyfta blicken och visa framåt – när tanken har fastnat.

Nu stämplar jag ut och springer in sommarlovet!

Hej så länge!

 

Please follow and like us:

Hur kan vi arbeta läsfrämjande? Tankar kring en utvärdering.

Jag vill med det här inlägget sammanfatta mina tankar kring elevernas läsning och deras arbete kring projektet med bokbloggen OVerkligamoten (Se tidigare inlägg: https://helenenyren.se/2019/04/27/om-overkliga-moten-och-om-att-motas-i-skapandet-av-en-gemensam-bokblogg/).

Under våren har jag fått läsa unika lösningar kring uppgifterna som ligger till grund för elevernas inlägg. En del är långa, en del är korta. Några är enkla, några komplexa. Jag har fått läsa personliga inlägg som berör och fått ta del av elevreflektioner som sällan tar plats i den ordinarie undervisningen.

Jag har fått se hur många elever har haft en bok vid sin sida under lektionstid, samtidigt som jag dagligen har fått höra elever ge olika förklaringar kring varför boken inte är nära till hands.

Det är roligt och enkelt att i starta upp projekt i undervisningen. För mig ligger utmaningen i att arbeta färdigt med ett projekt, fullfölja och utvärdera. Hur blev resultatet? Hur fungerade processen? Vad kan vi behöva tänka på till nästa gång?

Jag har under slutet av arbetsprocessen med litteraturbloggen funderat över några frågor, som jag bad eleverna ge mig svar på i en utvärdering. Jag fick 122 elevsvar.

”I vissa klasser har det varit ett stort engagemang för att läsa och utföra uppgiften, medan det har varit ett lågt engagemang i vissa klasser. Det förvånar mig. Hur har det gått för dig? ”

Pojkarnas svar:

 

 

 

 

 

Flickornas svar:

Det är inte ens hälften av de svarande som har fullföljt litteraturuppgiften. Lite mer än tre fjärdedelar har läst sina böcker. 17 % av pojkarna och 14,5 % av flickorna läste aldrig färdigt någon bok.

 

”Det finns elever som vanligtvis brukar prestera bra på prov och bedömningsuppgifter, som valde att inte läsa och fullfölja litteraturuppgiften. Vad tror du att det beror på?”

 Flickorna:

Pojkarna:

Svarsalternativen ”Brist på tid, ”Ointresse” och ”Att inte uppgiften skulle bedömas och återkopplas i matrisen i Infomentor” har ungefär lika stora tårtbitar i cirkeldiagrammet.

Jag kan förstå att eleverna upplever att de inte har tid att läsa böcker utanför skoltid, det finns mycket i vår värld som gör anspråk på dygnets tjugofyra timmar. Att det finns elever som inte är intresserade av att läsa skönlitteratur är inget nytt. Det jag reagerar över och som jag vill lyfta till diskussion är svaret om att

”uppgiften inte skulle bedömas och återkopplas i matrisen i Infomentor”.

Det svaret innebär att om inte eleven blir bekräftad och bedömd i kunskapsmatris  – så minskar elevens motivationen att göra uppgiften. Och det är lite bekymmersamt, för det kan ju innebära att eleven inte är medveten om hur lärande och språkutveckling fungerar. En summativ bedömning kan innebära en bekräftelse på att ett betyg är på väg att stärkas. Och det vill eleven ha.  Men jag som lärare är ju medveten om att läsning och den formativa arbetsprocessen leder till ett förbättrat lärande – som på sikt utvecklar kunskaper och förmågor – och som så småningom skulle kunna summeras i ett betyg.

Varför ska eleverna gå i skolan? Är det lärandet eller betyget som är av värde?

I augusti skulle jag vilja prata med mina kollegor i arbetslaget hur vi kommunicerar lärandet med eleverna. Om eleverna vill nå sina drömmar, avluta grundskolan med de betyg och kunskaper som krävs för elevens förstahandsval till gymnasiet – ja då behöver både de och vi arbeta för att de ska förstå och äga sitt eget lärande. Jag har en känsla av att om kommunikation a´la matrisklick tar över, så kan den sortens kommunikation bli ett hinder för kunskapsutvecklingen.

Det finns elever som vanligtvis brukar få anstränga sig för att lyckas med att nå godkänt på prov och bedömningsuppgifter, men som valde att både läsa och fullfölja litteraturuppgiften i tid. Vad tror du att det beror på?

Flickor:

Pojkar:

Som svar på denna fråga, så väljer nära 40% av pojkarna och 49% av flickorna alternativet ”Medvetenhet om att träning ger resultat”. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här, men det verkar finnas en medvetenhet om att övning leder till resultat. Hur kan det då komma sig att många högpresterande inte ”övar”? Tror de att de är i hamn, i mål, för att de kanske tidigare har nått A på några kunskapskrav i ämnesmatriserna?

 

Varför tror du att engagemanget för läsning och för att publicera uppgiften har sett så olika ut mellan klasserna?

 Flickor:

 

Pojkar:

En stor andel av eleverna väljer att svara att det beror på hur mycket tid klassen har fått för att läsa och arbeta med uppgiften under skoltiden. Men en väldigt stor andel tror att det har med grupptrycket att göra. När många i en klass är positiva till att läsa och arbeta, så sprider sig det engagemanget. På samma sätt påverkas elever i en klass om många i en klass har en negativ attityd – då sprider sig den stämningen. Det resulterar i en tydlig skillnad mellan klasserna. Vi behöver prata med eleverna för att göra dem medvetna om gruppens betydelse för deras individuella utveckling och prestationer.

 

För att ni ska utveckla er läsförståelse och förmåga till att utveckla resonemang som är nyanserade och komplexa, så behöver vi lägga mer fokus på läsning under årskurs nio. Hur tycker du att vi ska göra för att öka läsningen av skönlitteratur?

Eleverna skrev en flera förslag och tips till konkreta åtgärder. Här följer ett axplock:

”Jag tycker att vissa lektioner borde starta med 20 minuter läsning. Detta är även bra för att skapa lugn i klassen. Oftast brukar det vara mycket spratt i början av lektionerna. Därför hade det varit en bra start på lektionen.”

 

”Göra så att eleverna får priser när de läser, då kommer vissa elever uppmuntras och då kanske de kommer in i läsningen.”

 

”Om man ska ha läsning i skönlitteratur så tycker jag man borde ha en lektion i veckan som är 30 minuter och läsa”.

 

” Jag tror det är viktigt att hitta en bok som passar alla. Eftersom om en person inte tycker om eller är intresserad av boken så kommer ingen att läsa den. Därför är det viktigt att ha flera alternativ och olika genrer som man kan välja mellan så att man kan hitta just den som passar dig.”

 

” Varenda lektion borde vi ha en tid att läsa en bok”.

 

”Läxa. Svensklärarna ska dela ut böcker som man är tvungen att läsa, dvs uppgifter ska delas ut efter läsning”

 

”Peppa eleverna att de ska förstå att läsning är viktigt.”

 

”Att vi ska göra uppgifter utifrån en bok och det ska betygsättas.”

 

”Jag tycker att man kan få välja en bok som man själv tycker är intressant för det kan lätt öka intresset. Men också att man får mer tid i skolan för många vill inte ägna sig åt att läsa på sin fritid. Kanske också läsa tillsammans för då blir man tvingad till att läsa.”

”Jag tycker att vi borde alltid ha en bok som alla läser och som vi per vecka ska hinna läsa några sidor men vi behöver inte ha uppgifter kopplade till böckerna. De ska bara vara läsning och övning utöver allt annat.”

 

”Gruppläsning en gång i veckan typ och enskild läsning mer oftare.”

 

”Läsa fler böcker i flera av ämnena.”

 

” Att man kan få gå till mediateket och läsa där.”

 

”Ha lite läsning varje lektion i början eller slutet.”

 

”Genom att läsa själva med klassen. Alltså att man ska ge uppgift att läsa 7 sidor tills nästa vecka. För annars kommer ingen att läsa det. Det är bättre att ge uppgift som tex att läsa 7 sidor tills nästa lektion och sedan läsa med klassen och sedan få uppgift igen. Då kommer man läsa individuellt samt med klassen och prata om boken i grupper.”

Nu lider läsåret mot sitt slut. En liten andel elever läser mycket. En stor andel elever läser en bok per termin, om det är ett skolarbete. De nationella proven visar att vi behöver arbeta mer med att förbättra elevernas läsförståelse. Det är tydligt att vi behöver satsa på läsningen och arbeta läsfrämjande till hösten. Men hur?

 

Please follow and like us:

Om overkliga möten och om att mötas i skapandet av en gemensam bokblogg.

Läsning utvecklar vårt ordförråd, vi utvecklar vår läsförståelse och samtidigt vår skrivförmåga, vi utvecklar vår omvärldsuppfattning och vår förståelse för ett större sammanhang. Med hjälp av skönlitteratur har vi möjlighet att ta del av människors berättelser, och samtidigt som vi läser ges vi tid till att reflektera över berättelserna – vi kan jämföra med vår egen tid, våra egna värderingar och ställningstaganden.

Jag och några kollegor har reflekterat över att många elever numera har svårigheter att se en längre spelfilm och att ta till sig innehållet. Kan detta bero på att det kräver större förmåga till uthållighet och lugn, än att konsumera de korta filmsekvenser eleverna vanligtvis tar del av på youtube, instagram och snapchat?

Fler och fler elever efterfrågar böckernas lättlästa versioner, även de elever som i andra sammanhang efterfrågar utmaningar och vill gå ett högskoleförberedande program. Jag börjar mer och mer känna mig som en lärare från en svunnen tid där eleverna hade en ”bänkbok” som togs fram som extrauppgift, som fick fast tid i schemat – en tid då boken fanns som rutin och tid till återhämtning för varje elev.

”Ingår den här uppgiften i betyget?” ”Kommer du att bedöma den här uppgiften i Infomentor”? De här frågorna har jag fått flera gånger under terminen i samband med arbetet kring bokbloggen.. I början tänkte jag inte så mycket på det – men efter några veckor, så har jag funderat över att vi som arbetar med eleverna har kommit lite ur kurs.

Hur pratar vi om lärande och kunskapsutveckling med våra elever? Har matrisklickandet, avstämningsperioder och samtal om kunskapskrav och betyg lagt sig som en våt filt över det som vi vet utvecklar elevernas kunskaper och förmågor?

Vi vet att formativ bedömning leder till högre måluppfyllelse. Sveriges kommuner har satsat miljoner på stjärnföreläsare i ämnet, på skolorna sker kollegialt lärande i form av gruppdiskussioner med teori och övningar som grund. Vi har tagit till oss tekniker och metoder – men hur kommunicerar vi lärande med våra elever? När ger vi dem möjlighet till att faktiskt förstå hur de utvecklar sina kunskaper och förmågor? Hur kan vi motivera eleverna att arbeta aktivt utan att få snabb feedback i form av ett ”betyg” eller ett uppdaterande klick i kunskapstabellen?

Som SO-lärare har jag alltid använt mig av skönlitteratur i min undervisning, och några gånger har jag använt mig av blogg som ett sätt att bearbeta och kommunicera läsningen. Den här gången har bloggen fått namnet OVerkliga möten.

Om ni klickar på länken så kan ni snabbt läsa om syftet med bloggen, om ni klickar på OM-sidan. Där finns även material om ni vill hämta idéer och inspiration. https://overkligamoten.blogspot.com/

Ni som inte vill veta mer, slutar att läsa här. Ni som vill veta mer om hur jag och eleverna arbetar med bloggen, och varför – ni fortsätter att läsa här:

Det börjar med att eleverna läser böcker ifrån samma tema. Årets tema är böcker som utspelar sig på 1800-talet. När eleverna har läst boken, så får de välja en uppgift som de ska arbeta vidare med och som ska publiceras på bloggen. De ska inte skriva någon bokrecension, utan jag vill att de ska bearbeta läsningen på andra sätt.

Matildas bild från ”Kvinnan utan ansikte” https://8fskriverom1800.blogspot.com/2019/03/kvinnan-utan-ansikte.html

Det tog ett par timmar att bygga bloggens struktur, men det gjorde jag under en studiedag där vi skulle arbeta vidare med vår ”adekvata, digitala, kompetens”. När väl bloggen är färdig och klar för att fylla med inlägg, så är det dags för eleverna att vara aktiva och producera. I princip är det här ett arbetssätt där ”eleverna blir tröttare än jag”. Jag arbetar också, men mer som spindeln i ett nät, där väven vävs över en längre tid. Och med ett arbetssätt där elevernas lärande i fokus:

När en elev har läst klart sin bok och arbetat färdigt med sitt första utkast, så har eleven i uppgift att skriva ett meddelande till mig med hjälp av e-post. Det är ett medvetet val av mig: Jag får elevernas arbeten på en lista, där jag kan arbeta med deras arbeten i turordning och eleverna får träna på att skriva meddelande till en mottagare som inte är deras kompis. Eleverna skriver vanligtvis inte e-post meddelanden, men det är så de behöver kommunicera med vuxenvärlden.

När jag fått meddelandet, så väljer jag ut två elever som ska ge eleven kamratrespons. Det vill säga eleverna ska hjälpa varandra med förbättringar för innehåll och språkriktighet – jag lägger det arbetet på eleverna. Det gör jag inte enbart för att spara min tid, utan för att det är en del av den formativa bedömningen, som vi vet leder till förbättrat lärande.

När eleven fått sin respons och finputsat, så meddelar eleven mig att inlägget är klart för att publiceras. Då går jag in i elevens googledokument som jag hittar via google classroom, kopierar inlägget och klistrar in det som ett inlägg på bokbloggen.

Nu har vi en bokblogg, där elevernas tankar och arbeten växer fram som en vacker väv.

När elevernas inlägg finns på bloggen, och läsningen är färdig, så börjar arbetet med att läsa och kommentera varandras inlägg. Syften med att publicera på bloggen är bland andra att eleven ska våga visa andra sina uppgifter och tankar. När eleverna läser varandras uppgifter, så får de kunskaper om böckerna, de lär sig av varandra och förhoppningsvis väcks intresse för att läsa fler böcker.

Eleverna får även träna på att kommentera inlägg på ett sätt som är konstruktivt, med god ton och med ”två stjärnor och en önskan”.

Arbetet med bloggen pågår fortfarande. Intresse och aktivitet för såväl läsning, som att fullfölja uppgifterna skiljer sig mellan de olika klasserna. Det förvånar mig, och varför det är så är något jag kommer att utvärdera.

Varför är intresset så olika i de olika klasserna? Varför väljer elever som vanligtvis siktar högt och vill prestera väl, att inte läsa och fullfölja uppgiften? Hur kommer det sig att elever som har det lite bekymmersamt och kämpar för att nå godkänt har varit särskilt aktiva med att fullfölja och publicera inlägg på bloggen?

Please follow and like us: