”Med de allra vänligaste hälsningar. Morfar.” Om min morfar och ett brev av värde.

När jag undervisade om världskrigens tid för ett år sedan, kom jag en kväll att tänka på det ”specialarbete” som jag skrev när jag gick under mitt sista år på gymnasiet.  ”Sveriges roll under det andra världskriget”, var rubriken på mitt undersökande arbete. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen åt ämnet, men då 1988 – var det inget som direkt behandlades i läroböckerna och det var svårt att få tillgång till material.

Jag fick ett infall om att leta upp arbetet och började rota runt bland några flyttkartonger märkt ”gottochblandat” i hopp om att finna mitt arbete. Kanske kunde jag använda mig av det i undervisningen?

Något ”specialarbete” kunde jag inte finna, men jag fann min pärm där jag planerat och samlat alla mina källor! När jag började bläddra i pärmen blev jag mäkta imponerad av mig själv, det var länge sedan jag varit så strukturerad. I pärmen fanns en lista av mina klasskamraters arbeten, min planering, mina tanketrådar och alla källor i sorterade bakom rätt flik i registret. Jag bläddrade och kunde bland annat känna igen min egen handstil från förr, och min skiss över den kronologiska ordningen som visade exempel på hur Sverige ändrade sin utrikespolitik efter de politiska vindar som blåste över Europa.

Och så fick jag upp ögonen för brevet som fanns bland materialet jag samlade för kapitlet om de svenska kommunisternas situation under det andra världskriget. Brevet som skrevs till mig av min morfar. En riktig skatt som legat och väntat på mig i 30 år. Jag läste brevet som väckte och rörde runt allehanda känslor. Vissa delar av brevet talade till mig som om de var skrivna förra veckan.

Min morfar Arne föddes den 3 februari 1921 i Stora Kil i Värmland. Hans pappa arbetade vid järnvägen och hans mamma var kallskänka på hotellet. Efter några år gick flyttlasset till Göteborg där min morfar tillbringade sin tonårstid.

Den 19 maj 1945 gifte han sig med Maily och jag har många gånger beundrat deras  bröllopsfoto, den stolte brudgummen tätt vid sidan av sin brud – på fotot en iögonfallande kopia av Ingrid Bergman. Något bröllopsfotot inte berättar är att paret väntar smått. Min mamma kom till världen i början på oktober samma år.

Min morfar var ingen lekfarbror som deltog i aktiviteter med sina barnbarn, men han var mycket vänlig och visade alltid att han uppskattade oss. Det första jag kommer att tänka på när jag vill minnas min morfar är hur han sitter i sin fåtölj med en rullad cigarett och löser korsord. TV:n står med ljud och rörliga bilder i sitt hörn, mormor Maily har dukat fram kaffe med kvällsfika i lägenheten som är möblerad med omsorg. Morfar Arne var tapetserare och därför var soffor och fåtöljer av särskild god kvalité.

Min morfars stora passion var livet med segelbåten och umgänget med seglarvännerna på Saltholmen. Ibland var mormor med, men många gånger var han själv vid båten – hans andra hem. När vi barnbarn blev äldre, så kunde det hända att vi fick lov att följa med honom på kortare eller längre turer ut i skärgården.

När jag gick på gymnasiet, så började min morfar att bli intresserad av att diskutera politik och samhällsfrågor med mig. När jag en kväll berättade för honom om inriktningen av mitt specialarbete, samt att jag hade bestämt mig för att åka till Stockholm för att intervjua en man som suttit internerad i svenskt arbetsläger under kriget, på grund av att han var kommunist – så vände sig min morfar mot mig och sa:

Du behöver inte åka ända till Stockholm för det, du kan intervjua mig.

Jag minns inte hur samtalet förflöt under kvällen, men det spelar ingen större roll. Men jag kan minnas att jag blev förvånad och förundrad över insikten att han bar på en historia som inte på något sätt och vis var känd för mig. En kort tid efter vårt samtal den kvällen låg ett kuvert i brevlådan som var adresserat till mig.

Det visade sig innehålla ett långt brev, handskrivet med bläck, där min morfar berättar sin historia och reflekterar över den samtid vi då delade. Med det här brevet öppnades en flod av fakta, sammanhang och känslor av samhörighet. Brevet med sitt innehållsrika omfång är en riktig skatt. Jag har läst delar av brevet högt för mina elever och nu väljer jag att delge några valda delar för er som orkat ta er ända hit:

 

Göteborg                                  89

Hej Heléne

Ett hjärtligt tack för ditt brev, om du visste hur stolt jag känner mig för att ha en dotterdotter som visar en sådan politisk mogenhet och dessutom har tagit ställning till frågor, som jag själv finner vara i positiv riktning till det samhälle vi innerst önskar. Din syn på det amerikanska valet delar jag helt med dig. I Amerika finns ju inga ideologier som står emot varandra. Det är ju fattiga, rika och vassa armbågar som gäller. Valpropagandan ett ”jippo” ”pajasseri” ett ambulerande teatersällskap. Satt just och tittade på TV förra veckan, det var en reporter ute på stan i Amerika med en jordglob, och bad folk att peka ut var Sverige låg och vad dess huvudstad hette. Frågan ställdes till gamla som unga, ”häpna” ingen kunde peka ut det rätta. Dom hamna i Latinamerika, Asien och i Afrika. Huvudstaden hette Danmark, Oslo + en annan stad, kommer ej ihåg. Hur lätt är det inte för en ”valboss” att hjärntvätta denna sorts människor. Nog med Amerika nu./…/”

 

”Jag ska försöka belysa det du frågar som gäller krigstiden och hur jag upplevde det. Jag började intressera mig för politik redan 1936 när jag fick mitt första arbete, kom i kontakt genom arbetskamrater med den kommunistiska ungdomsrörelsen, på den tiden var det stor aktivitet inom arbetarrörelsen, det bildades studiecirklar både i politisk som facklig verksamhet. Vi hade på den tiden inte så mycket annat att ägna oss åt (inte som idag diskotek och andra frestelser) vi hade ej heller råd tjänade 12 kr i veckan och fick lämna hem hälften. Veckosluten hade vi ungdomsträffar, sommartid med tält och cykel samlades vi vid någon sjökant upp igenom där vi hade någon föredragshållare som höll ett anförande. Vi hade väldigt fin gemenskap och sammanhållning. Vi fick lite inblick i vad socialismen på Marx grundvalar var för något. Motsättningarna inom kapital och arbete var ju mycket större på den tiden än vad det är idag. Det gällde då att arbeta för att få till stånd ett rättvisare samhälle. /…/”

 

”Kriget bröt ut, den tyska ångvälten rullade fram genom Europa, land efter land ockuperades Danmark och Norge ockuperades över ett par dagar. Det var då det blev svårigheter för oss kommunister att arbeta, tidningar belades med transportförbud, kom väl fram ändå på andra vägar. 1940 blev jag uttagen till militärtjänst till Karlskrona. Där var det mycket svårare att arbeta politiskt, just i avsaknaden av tidningar. Vi fick ju tag i lite på illegala vägar. Efter 4 mån i kassernerna gjordes en rassia bland oss inkallade. Vi var några som hade tidningar och litteratur som inte passade överheten, så efter någon vecka blev vi förflyttade till öarna i skärgården i ett arbetskompani /…/”

 

”Vi behandlades där mycket väl, vi hade det säkert mycket bättre än andra inkallade, men det var ju principerna det gällde att de människor som stod i spetsen att föra kampen mot den tyska nazismen låstes in samtidigt som tyskvänliga officerare fick härja fritt i förbanden./…/”

 

”Du frågar hur vi kände det. Vi satt ju i fällan, ja det gjorde vi i största bemärkelse. Hade tyskarna gått in i Sverige, hade vi med säkerhet kommit i ett tyskt koncentrationsläger. Rädda, nej det var vi inte. Tror inte man tänker så mycket på det, så länge det pågår, men man blev väl lite chockerad i krigsslutet när alla bilder från de tyska koncentrationslägren började dyka upp. /…/”

 

”Idag läser man i tidningar om mycket grymheter i Sovjetunionen som förut ej kommit i dagen, och som ur vår synpunkt i Sverige är helt oacceptabelt. Vi har nog i ärlighetens namn varit ovanligt blåögda som svalt all propaganda om det ryska samhällets förträfflighet, ser vi till dagens ledarskap Gorbatjov med sin Glasnost och Perestrojka och dess omdaning som pågår tror jag på ett mycket öppnare och demokratiskt ryskt samhälle, hoppas det kommer att fortgå, Han har ju i mina ögon i varje fall börjat bra. Ja, du lilla vän, så här kan vi hålla på hur länge som helst ämnet politik är outtömligt. Vi får väl ha våra diskussionstillfällen när vi träffas, man får ut så lite i ett brev. /…/

”Hoppas du med dessa rader har fått lite hum om hur vi hade det och verkade under krigsåren. Du får gärna ange källa och namn. Jag har inget att skämmas för. Jag känner mig istället stolt över att jag lierade mig med dem som kämpade för Sveriges frihet och oberoende

Med de allra vänligaste hälsningar

 Morfar”

I dag skulle min morfar ha fyllt 100 år om han varit i livet. Tänk om vi hade kunnat sitta tillsammans och prata om brevet, tänk om vi tillsammans hade kunnat konstatera hur vissa delar av brevet känns som om de var skrivna förra veckan, tänk om vi hade kunnat prata om politiska strömningar, antidemokratiska krafter –  om konsten att reflektera över sin samtid och sin historia,  om konsten att ompröva och ta en annan kurs, om modet att våga och pröva. Tänk om jag kunde berätta för min morfar att jag noterat en seglarkurs på den övre delen av min bucket-list.

Vilket samtal vi skulle ha!

 

Please follow and like us: