Om Hedi Frieds lärarpris och en digital priceremoni

Den första februari i år tilldelades Annakarin Thorn, Konstantinos Gountas och jag Hedi Frieds lärarpris vid en ceremoni som i år var digital på grund av pandemin.

Det var i slutet av november som jag sent en lördag blev uppringd av min rektor som tillkännagav att jag skulle tilldelas priset. Jag blev förvånad, chockad och fullständigt överväldigad av känslor kring att jag skulle tilldelas priset och förstod inte hur jag skulle kunna bära upp detta pris. Men efter några dagar när det lugnat ner sig, så kunde jag faktiskt känna mig lite stolt över det faktum att någon sett mina ambitioner och undervisning, och ville nominera mig för detta.

Jag fick information om att Michael A Frieds stiftelse skulle offentliggöra priset först i slutet av januari, så jag fick hålla känslor och vetskap om priset inom mig och läcka det till en begränsad skara. Under tiden kunde jag både reflektera kring min undervisning, läsa ett par av Hedi Frieds böcker som jag ännu inte hade läst, samt lyssna ännu en gång på de radioprogram som jag tidigare hade lyssnat på.

Hedi Fried föddes 1924 i Sighet i Rumäninen. Under andra världskriget deporterades hon och hennes familj till Auschwitz, men Hedi lyckades tillsammans med sin lillasyster Livia överleva Förintelsen. Hedi har generöst delat med sig av sina erfarenheter och har i många år på olika sätt arbetat för att sprida kunskap om Förintelsen. Hon försöker bland annat lära oss att se mönster, samt ge oss verktyg för att motverka antisemitism och att förhindra att Förintelsen ska ske igen.

Att bli tilldelad Hedi Frieds lärarpris för min undervisning och hur jag arbetar med mitt läraruppdrag är därför djupt hedrande.

Prisceremonin skulle ske digitalt på grund av pandemin, och vi skulle alla komma att sitta uppkopplade mot Zoom ifrån en varsin kammare.

Under dagen, som för mig var en vanlig arbetsdag med fjärrundervisning från köksbordet, överraskades jag med blomsterbud från släkt, kollegor och vänner. Jag gick till Systembolaget och köpte en flaska bubbel som jag lade på kylning. En timme före ceremonin bytte jag från den gängse pandemidräkten mysbyxor till klänning och mina finaste örhängen – jag gjorde mig redo för den finaste prisceremoni, helt enkelt.

Klockan 19 klickade jag på zoomlänken och bekantade mig med deltagare från Michael A Frieds stiftelse och de andra två pristagarna, Konstantinos och Annakarin. Vi checkade teknik och programpunkter, innan de inbjudna gästerna (som stod och väntade i den digitala lobbyn) släpptes in. När jag såg mina gäster ansluta till mötet, så blev jag väldigt berörd. Jag kunde skymta min familj, nära släkt och vänner, samt några arbetskamrater med ett engagemang för att arbeta mot antisemitism, rasism och för främjande av demokrati. Hade ceremonin inte varit digital – så hade detta inte varit möjligt. Nu har jag kunnat dela upplevelsen med dem och det är jag väldigt tacksam för.


Under kvällen hälsade Eva Fried, som är ordförande för Michael A. Frieds stiftelse, oss välkomna. Hon berättade om priset och om prisets historia. Konstantinos, Annakarin och jag fick möjlighet att berätta om vad priset betyder för oss och om våra arbeten. Livia Fränkel, Hedis lillasyster, berättade bland annat om sina erfarenheter av möten med elever och besök på skolor, där hon som överlevande berättat och vittnat om Förintelsen. Universitetlektor Ylva Wibeus berättade bland annat om sin forskning kring undervisning av Förintelsen.

Jag hade blivit ombedd att ”tala i fem minuter om prisets betydelse” och ett par dagar före ceremonin visste jag exakt vad det var jag ville passa på att förmedla, mina tankar kom på pränt. Det är många som har önskat att få höra mitt tal igen, eller som har hört talas om det och vill ta del av det. Min rektor, Jenny Nyberg, filmade talet och det finns att lyssna på. Men jag tycker inte att det gör sig rättvist. Tal ska höras live, särskilt om det har ”filmats” vid ett köksbord med en skrivbordslampa som strålkastare. Men efter en tids funderade har jag bestämt mig för att publicera talet i skrift

Tal – Hedi Frieds prisceremoni

”Jag känner mig djupt hedrad över att få ta emot Hedi Frieds lärarpris, i min värld är det den finaste utmärkelsen en lärare kan få. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att läsa ett utdrag ur Lgr11, den läroplan som ska styra arbetet och lärandet i skolan.

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.”

Så står det i läroplanen för grundskolan.

För mig är det ett privilegium att få gå till min arbetsplats, en kommunal grundskola i Sverige, där dessa ord ligger till grund för mitt uppdrag. Jag vet att varje läroplan är en färskvara, den förändras med tiden – vilandes på de värderingar som ligger till grund för politiska beslut.  Därför känner jag ett stort ansvar för mitt uppdrag och stor respekt för mina elever som ska möta min undervisning.

Jag och mina kollegor pratar ofta om och visar varandra exempel på hur demokratin på olika sätt pressas och står under hot. Vi påminner varandra om hur lärarrollen på kort tid har förändrats och att vi måste testa och ompröva olika metoder för att möta eleverna där de befinner sig.  Elever kommer till skolan idag med olika erfarenheter och berättelser i sina ryggsäckar, de utvecklar sin omvärldsuppfattning på andra håll än i skolans klassrum. Därför är en lärares uppdrag i dag inte i första hand att föra över kunskap, utan att ge eleverna ord och verktyg så att de kan fortsätta att utveckla sina demokratiska förmågor och utveckla förståelse för andra människors situation och förmåga till inlevelse.

För ett år sedan hade jag förmånen att få åka på en Hågkomstresa till Krakow och Auschwitz, tillsammans med lärare och elever från olika skolor i Malmö. Utbildningen arrangerades av Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Malmö stad. Syftet med resan var att öka elevers kunskaper om Förintelsen, om innebörden och konsekvenserna av rasistiska och antidemokratiska idéer, att fördjupa förståelsen för demokratin och dess grundläggande värderingar. När vi kom hem har vi ”fortsatt denna resa” genom att arbeta fram ett nätverk.

”Skolnätverk mot Antisemitism” har sin första träff i morgon. Ett syfte med nätverket är att lärare från olika skolor i Malmö ska kunna mötas och stötta varandra i det svåra uppdrag vi har.  Ett annat syfte är att kunna säkerställa att vi får den fortbildning vi både efterfrågar och som är absolut nödvändig för att vi ska stå stärkta i våra klassrum. Vi ser också framemot att få samarbeta med andra aktörer i Malmö.  Grundskolenämnd och förvaltning i Malmö stad ger oss stöd för vårt arbete och vi har tät kontakt med Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Forum för Levande historia.

Hedi Frieds budskap är tydligt: Förintelsen började inte med Auschwitz. Det började långt tidigare med succesiva förändringar i värdegrunden, bit för bit…

Därför är det viktigt för oss att ta antisemitismen på största allvar, lära av Förintelsen och identifiera de krafter som arbetar för att bryta ner demokratin och sätta skolans värdegrund i gungning.

Jag vill tacka stiftelsen för att jag får ta emot Hedi Frieds lärarpris. Det är en bekräftelse på mitt arbete, min inre kompass. Det gör mig glad, det ger mig energi och stärker mig till att fortsätta mitt arbete att motarbeta antisemitism och rasism och för att stärka demokratin.

Detta vill jag fortsätta att göra tillsammans med mina kollegor och mina elever.

Tack”

Stiftelsens medarbetare lyckades med att få till en riktigt värdig och stämningsfull ceremoni i en tid av pandemi och isolering. Det är inte alltid så lätt med det tekniska, men med planering, lyhördhet och känsla så går det mesta!

Det kanske inte är brukligt att berätta om hur man spenderar sina prispengarna. Men för er som är nyfikna, så kan jag ändå berätta att jag har investerat i en finare golvlampa som jag använder varje morgon när jag läser dagens tidning. Den lampan kommer jag att kunna använda genom livet, jag har valt den för att den kan påminna mig om Hedis mod och kraft, hennes förmåga att reflektera över livets erfarenheter och omsätta de kunskaperna till att arbeta inför en hållbar framtid, för att motarbeta antisemitism, rasism och för att främja vår demokrati.

Förra veckan fick jag ett paket på posten. Paketet innehöll ett inramat diplom med orden för min nominering, ett diplom undertecknat av Eva Fried och Hedi Fried.

Jag är så stolt och tacksam.

”Heléne arbetar på ett systematiskt och outtröttligt sätt för att rusta sina elever att utvecklas till demokratiska medborgare. Genom sin tro på elever och deras kapacitet engagerar hon nya generationer att vilja förändra världen. 

Heléne har varit en drivande pedagog vad avser mobilisering av och engagemang i resor till Förintelsens platser i Polen. Tack vare Helénes engagemang finns det i Malmö stad en pedagogisk struktur och ett aktivt nätverk för arbete mot antisemitism och andra former av rasism.

Michael A. Frieds stiftelse vill på detta sätt uppmärksamma Helénes viktiga arbete där hon utifrån lärdomar från Förintelsen lär ut demokratiska värderingar.”

https://www.friedsstiftelse.se/