Följ med oss på en overklig resa!

Vi avslutar nu våra uppdrag i Indien och det är nu dags för oss att åka vidare österut.  Åtta olika resegrupper har tillsammans besökt fyra olika städer i Indien där de har fått lösa olika uppdrag som de har publicerat på sina resebloggar.  Vad de har fått vara med om och uppleva redovisar de tydligt med sina inlägg på bloggen.

https://enoverkligresa.blogspot.se/

Eleverna är indelade i basgrupper där de löser vissa uppgifter tillsammans, men de får även individuella uppdrag som de arbetar med enskilt. De skriver allt material i ett gemensamt dokument, där de kan skriva tillsammans och ge varandra respons.

När det nu är take-off för att resa vidare till åtta olika länder i Sydostasien, så kommer arbetsgången följa samma mönster:

Lärarledda baslektioner kring:

  • buddhismen
  • mänskliga rättigheter
  • demokrati och diktatur
  • tips och trix av användandet av globalis.se, www.vardskoll.se, google earth mm.
  • vad man ska tänka på när man ska publicera inläggen på internet

Dessa baslektioner varvas med olika uppdrag som löses i basgrupperna eller individuellt.

Varför har jag tagit mig an arbetet med enOVerkligresa?

Det finns flera skäl, här är några:

  • Verklighetstrogna uppgifter ökar ofta motivationen hos elever.
  • När elevarbeten har fler mottagare än läraren ökar elevernas vilja att prestera bättre och göra bättre lösningar.
  • När vi läser varandras inlägg, så får vi tips till hur vi kan skriva, arbeta och ta oss an uppgifterna. Vi lär av varandra.
  • Kamratrespons ökar lärandet och det uppstår diskussioner kring språkbruk och hur man skriver läsarvänliga texter.
  • Jag som lärare lär av eleverna. Det kan handla om den digitala tekniken, men även när de använder sig av aktuell statistik kring människors levnadsvillkor och diskuterar dessa med mig – då blir jag uppdaterad kring utvecklingstakten i världen och ofta ärligt förvånad.
  • Eleverna tränar förmågor som har med media- och informationskunnighet att göra.

På bloggens startsida skriver jag och Maria inlägg som har med arbetet på bloggen att göra. På OM-sidan finns information och syftesbeskrivningar om projektet. Där publicerar jag även uppgifter som förhoppningsvis andra lärare kan bli inspirerade av och använda.

Följ nu gärna med oss på https://enoverkligresa.blogspot.se/

 

Please follow and like us:

En gyllene regel och ett motto

Klockan var tre när det ringde på dörren den natten. Yrvaken och trött, efter att som student firat Valborg i dagarna tre, öppnade jag dörren.  Utanför stod Lars Björklund, präst vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, redo för att lämna bud om att min pappa hastigt hade dött några timmar tidigare. Min pappa var 47 år och dog ung och alldeles för tidigt. Men han hann göra avtryck. I dag är det 25 år sedan han dog och jag vill berätta för er hur han omsatte den gyllene regeln i praktiken.

Min pappa hette Svante och han hade länge varit föreståndare för ett vårdhem för utvecklingsstörda i Laholms kommun. När han började arbeta där i början på sjuttiotalet var det en stor institution där över hundra personer bodde. Det var en institution med stort I, där personerna delade rum och fick all mat lagad från ett centralkök, ungefär som på ett sjukhus. Tjugo år senare lades vårdhemmet ner, eftersom alla boende hade flyttats ut till gruppboenden, tillbaka till samhället. Det var ett resultat av en lång process som min pappa var med och ledde.

Min pappa arbetade för att de boende till exempel skulle få;

  • känna dofter av matlagning (avdelningsköken byggdes om),
  • få möjlighet att åka ut på fritidsaktiviteter (minibussar köptes och hyrdes in),
  • åka på semester (fjällvandra, åka båt till Köpenhamn, stugvistelser)
  • vara med och handla sina egna kläder
  • besöka musikarrangemang och restauranger
  • flytta ut från institution till mindre boenden

När människor ifrågasatte hans reformer och sade att han ju på sätt och vis arbetade bort sin egen arbetsplats, så var ett av hans argument följande:

”Öringelunds vårdhem ska bli så bra så att jag skulle kunna tänka mig att låta mina egna barn bo där, om det skulle behövas. Om jag hade haft ett utvecklingsstört barn skulle jag vilja att det barnet fick vara delaktig i samhället”.

Det är en av de kloka resonemang som jag bär vidare och som jag kan omsätta inte bara i min yrkesroll, utan även i andra sammanhang. Trots att min pappa är död sedan 25 år tillbaka, så tänker jag ofta på honom, hans drivkrafter och kloka tankegångar som han gärna diskuterade med oss.

 

Ett annat klokt återkommande resonemang för att stå stadigt som lärare, och som gör det lättare att fatta obekväma beslut, är de orden som Lars Björklund gav oss då vi tog vår lärarexamen vid Uppsala Universitet. Han var inbjuden som talare och gav oss rådet:

”Det viktigaste är inte att eleverna tycker om dig. Det viktigaste är att du tycker om dina elever”.

Ständigt aktuellt och tänkvärt, eller hur?

 

 

Please follow and like us: