Mitt mobildagis håller fortsatt öppet!

Jag har ett mobildagis i mitt klassrum. Den är grön och av plast och i den brukar mobilerna få vila under lektionen. Ibland händer det att någon elev glömmer att hämta sin mobil efter lektionens slut, men då tar jag hand om den och lägger den för att låta den vila tryggt i min låsta låda. Det har till och med hänt att mitt mobildagis har övergått till ett mobilnattis.

I skolans trivselregler finns regeln som jag gillar skarpt:

”Mobiltelefonen följer inte med eleverna in på lektionstid.”

Det är en regel som har tillkommit efter elevers önskemål. Egentligen är tanken att eleverna ska ha mobiler inlåsta i sina skåp, men jag och ett par andra lärare tillämpar regeln så att man även kan få lägga mobilen i den gröna lådan när man går in i klassrummet. Detta för att inte spilla tid, då det händer att elever glömmer att lämna mobilen och måste göra sig ärenden till skåpen.

Jag möter upp eleverna i dörren när lektionen startar, och då finns lådan framme. Alltid. Mina elever vet att det är så jag vill ha det. De flesta lägger mobilen utan problem. Några elever brukar jag få ställa en undrande fråga till, eller en frågande blick innan mobilen plockas fram. Det börjar kännas som ett sätt att säga ”hej”.

Ambitionen är mobilfria lektioner på skolan, men det är upp till varje lärare att bestämma ifall mobilen får vara med på lektionen – då mobilen ibland kan fylla en funktion för undervisningen.

Vad tycker eleverna om den här regeln? Vill de verkligen att mobilen inte ska vara med i klassrummet – eller är det ett påhitt?  Jag gjorde en liten undersökning i en av mina sexor, där eleverna kunde svara anonymt på frågor i enkät:

65 % anser det vara mer bra än dåligt med mobilfria lektioner.

En elev bryter mot regeln och låter mobilen ligga gömd i fickan eller i datorväskan. De allra flesta låter mobilen ligga i skåpet eller  i den gröna lådan.

 

De allra flesta elever upplever att de lektionerna är mobilfria.

Vad är det bästa med att inte ha tillgång till mobilen under lektionstid? 43,5 % svarar ”att inte bli avbruten och störd” och 34% svarar ”att inte behöva vara orolig över att någon tar bilder eller filmar”

Det sista svaret är särskilt intressant för mig som lärare. Jag har ett uppdrag i att skapa en så trygg lärandemiljö som möjligt. Ingen elev ska behöva vara orolig för att bli filmad eller för att någon tar bilder under den obligatoriska undervisningen. Det är viktigt att få känna sig trygg, att våga uttrycka sig och få göra och lära av sina misstag.

Mitt mobildagis kommer att fortsätta hålla öppet.

Please follow and like us:

Att utmana rasism genom att utveckla kunskaper

Att motverka rasism i skolan är ett uppdrag som har förändrats över tid. Rasismen har haft olika definitioner och har visat sig både i samhället och i skolan på olika sätt. På 1990-talet mobiliserade vi krafterna mot de nynazistiska rörelser som då tog fart. Vi höll utkik efter symboler och vitmaktmusik och vi återerövrade den svenska flaggan. I dag pratar forskarna om att fokus ligger på att arbeta mot ”främlingsfienden inom oss”.

På kort tid har locket flugit av och diskussioner kring rasism och diskriminering förs överallt och hur som helst. Med fakta och med alternativa fakta, med känslor och med antaganden, med kunskap och förnuft.

I detta står en av skolans uppgifter: ”Att utmana rasism genom att utveckla kunskaper”. Det kan innefatta:

  • Att lära sig av det förflutna
  • Att lära sig av samtiden
  • Att utveckla källkritiska kompetenser.

Vykort från 1919

Minns ni dolkstötslegenden? Den konspirationsteori som utvecklades efter första världskriget under den bräckliga Weimarrepubliken? Enligt dolkstötslegenden var det politikerna som genom sin dolkstöt tvingat den tyska militären till kapitulation.  Adolf Hitler och hans parti kom att använda sig av denna legend i sin propaganda, vilket kom att öka på föraktet för politiker och tvivlet på demokratins förmåga.

I USA valdes Donald Trump till president efter löften om att göra upp med det politiska etablissemanget och att göra ”America great again”. I flera europeiska länder växer de nationalistiska partierna. Genom att spela på känslor väcker de ”främlingsfienden” inom väljarna. Det pekas på de etablerade politikerna som en styrande elit och att det är ”deras” fel.  Är detta en dolkstötslegend av vår tid? Det verkar i varje fall som om en mot demokratin utmanade kraft har satts i rullning.

Vi har ännu inte utvecklat och aktiverat våra källkritiska kompetenser så att vi kan möta vår tids media. Vi har lärt om hur de tyska nazisterna utnyttjade propaganda för sina syften och vi är uppvuxna med massmedier där utbildade journalister har tolkat och förklarat vår värld: Men hur ser det ut idag?

Det verkar som om vi inte längre orkar läsa längre och nyanserade artiklar. Det ska vara snabba uppseendeväckande klipp som delas och gärna snabbt och av oss själva. Men vad får det för effekter om vi förlöjligar politiker på nätet för att vinna snabba likes? Att utveckla källkritiska kompetenser innebär även att bli medveten om sitt eget sätt att sprida information – så väl på nätet som i det fysiska rummet.

Minns ni den här från er lärobok i historia? Det är en brittisk propgagandaaffisch från 1915.

Vad gör du och jag idag år 2017 för att motverka rasism i vår tid?

Please follow and like us:

Vad ska ni kunna?

Bild

Det är roligt att arbeta i skolans värld. Lärare har ofta stort intresse av sina ämnen och har olika hobbies bredvid yrkeslivet. Många lärare är pratglada. Skolan är i stort en kreativ och bubblande arbetsplats.

På en och samma skola har vi lärare olika lärstilar och sätt att kommunicera. Det är något som är positivt för eleverna. Det är en skola i sig för eleverna att lära sig att tolka och prata med olika lärare, att utveckla kommunikativa förmågor och anpassa dem efter situation. Det är viktigt i möten med idrottstränare, arbetsgivare, servicepersonal på pågatåg och andra sammanhang där man behöver tolka in situationer och kommunicera för att ta sig fram.

Men även om jag tror på och vill att vi lärare ska ha olika lärstilar, så är min erfarenhet att en och samma lärare bör utarbeta sin stil och sitt sätt att kommunicera, en stil som varje lärare känner sig trygg och bekväm i och som håller över tid. När eleverna möter sin ämneslärare vet de då vad som väntar i stort.

En sak som jag har testat över tid och som jag håller fast vid är att bjuda på en ”Vad ska ni kunna?”-presentation inför den summativa bedömningen.  Eleverna får presentationen en vecka före bedömningen.

(Jag tillhör den grupp av lärare som anser att summativ bedömning i stort ska ske vid tydliga tillfällen. Eleverna ska veta när det är ”skarpt läge” och när det är ”träning”. Själv skulle jag inte vilja bli bedömd av min rektor eller av mina elever varje lektion utefter lönekriterier och annat.)

Så här kan presentationerna se ut:

Lag och rätt: Vad ska ni kunna?

Stormaktstiden: Vad ska ni kunna?

Intressekonflikter: Vad ska ni kunna?

När eleverna har fått de här presentationerna ett par gånger och inser att träningsveckorna före bedömningen hör samman med de förmågor som ska tränas och bedömas vid ett givet tillfälle – ja då brukar lektionerna utnyttjas av de flesta, eleverna vet vad som förväntas och de når sucessivt högre måluppfyllelse.

Om jag inte har hunnit att göra dem i tid, då blir jag snabbt påmind. Det finns en efterfrågan!

Det här är inte den lokala pedagogiska planeringen, utan ett sätt för mig att förtydliga och kommunicera med eleverna inför bedömningen.

 

 

 

Please follow and like us: