Om hur arbetets fokus tenderar flyttas från eleven till lärplattformar.

När Lgr 11 infördes så såg jag och (ser fortfarande) många fördelar med att kursplanerna gjordes tydliga med det centrala innehållet, samt hur olika kunskaper och förmågor kunde delas in i olika kunskapskrav. Det jag tyckte var bra var att det gjordes tydligare för lärarkåren vad kurserna skulle innehålla och vilka förmågor som var viktiga att träna och bedöma.

Sambedömning kring de nationella proven ger möjlighet till diskussion kring ämnenas kärna och hur vi behöver arbeta för att leva upp till kursplanerna.  Jag tror att Lgr11 har bidragit till att undervisningen av geografiämnet numera innehåller mer hållbar utveckling än namngeografi, undervisningen i historia har ändrat fokus från spännande berättelser kring andra världskriget till hur historia används och i samhällskunskap är det fokus på att utveckla förmågor för att förstå och kunna verka i ett demokratiskt och ett snabbt föränderligt samhälle.

Elevernas visade kunskaper och förmågor för olika kunskapskrav ska summeras till ett betyg på en skala F – A. Till grund för summeringen finns en tabell, som är som ett arbetsdokument där man kan följa elevens kunskapsutveckling mot slutbetyg.  Den här tabellen visar inte bara elevens visade kunskaper, utan även undervisningens inriktning mot olika kunskapskrav. Vissa kunskapskrav arbetar man med och bedömer flera gånger, vissa kunskapskrav berör man enstaka gånger.

I grunden anser jag att kunskapskraven och tabellen är ett bra sätt för undervisningens inriktning och för dokumentation av elevens visade kunskaper.  Men tyvärr håller jag på att bli helt uppäten av arbetet med bedömning och dokumentation. Som jag ser det ligger inte problemet hos LGR11. Felet ligger på den övertro som tillskrivs de digitala lärplattformar som används som kommunikationsverktyg mellan lärare, elever och föräldrar.

I min kommun används Infomentor som dokumentations- och kommunikationsverktyg. Det är där vi ska klicka i kunskapsmatriser, uppdatera omdömesblanketter och skapa ”kunskapsrum”.  Och visst är det en bra tanke med ett digitalt kommunikationsverktyg och de möjligheter som erbjuds. Problemet är bara att arbetet med Infomentor och de olika ”påbuden” om hur Infomentor ska användas börjar att förändra mitt arbete som lärare.  Det finns ”avstämningsperioder”, en slags deadline som ska hållas, och påbud om att skapa ”kunskapsrum” där arbetsområden ska bedömas i separata kunskapstabeller. Tanken är god, och särskilt god för lärare som inte behöver sätta så många betyg. Skolledare, elever och föräldrar kan kontrollera om jag synliggjort mitt arbete med att dokumentera, men arbetsprocessen bakom dokumentationen är för alla osynlig. Den sker i första hand på min förtroendetid.

Men det vore fint om en tanke ibland skänktes till oss som ska bedöma och sätta många betyg om vad arbetet med uppdateringar av omdömesblanketter och olika kunskapsmatriser innebär i tid, samt hur detta arbete riskerar att påverka undervisningens kvalité och i slutänden elevernas lärande.

Jag undervisar för närvarande 145 elever i årskurs 8 i tre olika ämnen. Jag ska sätta 435 terminsbetyg i juni. Betygen omfattar 3770 kunskapskrav som ska prövas och uppdateras. Det blir många klick, eftersom varje ruta/kunskapskrav kräver tre klick för att få rätt färg. Från förvaltningens sida vill man även, utöver den tabell som ska ligga till grund för betyget, att jag ska skapa kunskapsrum och göra matriser för varje arbetsområde och klicka i. Mitt senaste arbetsområde innehöll 10 kunskapskrav. Det innebär att jag förväntas klicka i 1450 rutor i tabeller, där varje ruta kräver tre klick.  Det tar en himla massa tid. Tid som jag gärna vill lägga på planering av undervisningen och den formativa bedömningen av elevernas lärandeprocess.

Jag är legitimerad lärare i geografi, historia, samhällskunskap och religion. Jag är en bristvara. Min kompetens borde användas på ett bättre sätt än att sitta och överarbeta dokumentation och kommunikation kring den summativa bedömningen.

Please follow and like us:

Ni har fått brev från lantmätare Fredrik Oxievång!

Hur gick det till när Sverige under 1800-talet utvecklades från att vara ett fattigt bondesamhälle till ett land där livsvillkoren förbättrats avsevärt i början på 1900-talet? Det är frågeställningen som eleverna i årskurs 8 fördjupar sig under mars månad.

Allt har sin grund i olika förändringar inom jordbruket, som i korthet kom att leda till att färre människor behövde för att producera mat.

En av dessa förändringar var genomförandet av skiftet. Skiftet innebar konflikter mellan olika intressen och kom att påverka kulturlandskapet. Förra veckan stannade vi upp och fördjupade oss i denna process, genom att delta i ”Byarådet”.  I samtliga klasser fungerade detta så bra att jag ”skulle vilja vara elev i mitt eget klassrum”.  

Byaråden tog 60 – 80 minuter att genomföra och kunde med fördel läggas över två lektionspass. Så här gick det till:

Jag samlade klassen och vi repeterade kort tillsammans vilka de olika jordbruksförändringarna kunde vara och vad skiftet innebar. Jag använde mig av en text och bilder som finns i läroboken, Utkik Historia, Gleerups.

Därefter hade jag förberett ett kuvert med två kartor och ett brev från ”lantmätare Fredrik Oxievang” till de elever som jag utsåg till att vara ”byäldste”, den som skulle ta ansvar för och leda diskussionen i byråden framåt. Eleverna fick gå ut från klassrummet med kuverten för att läsa brevet och för att få förståelse för uppgiften. Under tiden lottade jag fram deltagarna i de olika byråden med hjälp av glasspinnarna med elevernas namn på.

När byråden möblerat om i klassrummet, så var byns äldsta välkomna in att ta plats och för att läsa lantmätarens brev för byrådet.

En del grupper förstod direkt vad de skulle göra, men en del grupper behövde en liten förklaring från mig. Den kunde låta så här:

”I England och i Sverige har byar genomfört skiftet och det har visat sig vara ett sätt för byarna att få i gång sin ekonomi, få mer mat över och tid över till att syssla med annat än att producera mat. I er by har ni länge varit skeptiska, ni trivs bra att bo tillsammans i byn, att hjälpa varandra med att passa barnen och att arbeta tillsamman med åkrarna. Men det ni inte förstår, är att det inte är hållbart. Ni litar inte på att skiftet kommer att ge er förbättringar – därför har det nu kommit en lag. Ni har helt enkelt inget val. Ni måste nu genomföra skiftet”.

Eleverna fick en karta över byn före skiftet, samt en karta där de skulle rita in förändringarna – hur det skulle se ut efter skiftet. De fick alla samma brev och instruktioner.

Jag har 24 kuvert med elevernas minnesanteckningar och kartor: jag kan se ”resultatet”. 24 byråd genomfördes och varje lösning är unik! Men det bästa med uppgiften har varit processen! Diskussionerna och engagemanget! Begreppsanvändning och lösningar av dilemman! Fakta och fantasi! Jag hade förväntat mig mer konflikt kring intressen – men de resonerade sig fram i samförstånd.

Detta inlägg avslutas med exempel på hur ett byaråd har löst sin uppgift med karta och anteckningar. Man får se dem som ett skelett till det som varit viktigast med uppgiften, nämligen diskussionen där olika förmågor tränas och där SO-ord erövras.

Anteckningar till kartan finns här!

Please follow and like us: