Lärare har analyserat i alla tider. Det som är nytt är att vi numera analyserar mera med hjälp av olika ”data”. Lärplattformar och andra mjukvaruprogram möjliggör detta. Något av det vi kommit fram till är att:

• Alltför många elever har hög frånvaro.
• Det finns samband mellan elevernas grad av närvaro och resultat och måluppfyllelse.

Det här måste vi självklart ta tag i.

Sedan flera år har vi en modell och en arbetsgång som vi arbetar efter, för att främja elevernas närvaro.  Modellen är omarbetad, och det är bra att ha något handfast att följa i de olika trappstegen – där jag som mentor och lärare kan samverka med och låta andra professioner ta vid, om det skulle behövas. Jag har arbetat efter den vid flera tillfällen, jag har sett att den fungerar och tycker att det är bra att den finns. Men nu är jag lite orolig för att lärarnas arbetstid åter ska fyllas till bredden av dokumentation, möten och administration – om vi stirrar alltför mycket och lägger vår ”planerings- och efterarbetningstid” på denna modell. Jag ska förklara hur jag menar:

Att vara en ordinarie ämneslärare och klasslärare innebär att man behöver planera för ”gruppen”, utforma en undervisning på gruppnivå, men som samtidigt ska fungera för varje individ. Det är en konst, det är vår profession och det är oftast görbart – under förutsättning att vi har tid till att planera, utvärdera och omforma.

Det är många arbetsuppgifter som numera konkurrerar med vår huvudsakliga syssla, undervisningen. I medarbetarenkäter framgår att lärarnas tid inte räcker till, att arbetsbelastningen är för hög. Samtidigt framgår det att lärarna upplever sitt arbete som väldigt meningsfullt. Men varje lärare lämnas ensamma inför varje arbetsvecka med att prioritera sin ”att göra lista”:

Vilken av mina arbetsuppgifter ska jag göra först?

Innan vi stirrar oss alltför blinda på att arbeta efter ”Frånvarotrappan”, modellen för arbetsgång och dokumentation, så bör vi lyfta blicken lite och fundera på vad den höga frånvaron kan bero på. Med all respekt för att varje elev är unik, och att det finns en mängd tänkbara orsaker som kan ligga bakom en elevs frånvaro – så vill jag lyfta något som är ett aktuellt dilemma, inte bara för skolan utan för hela samhället:

Har ni hört talas om pandemin som pågick och påverkade det svenska samhället under några år? Vi uppmanades att arbeta hemifrån om vi kunde, hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om vi var sjuka.

Mina elever går i nian idag, de började högstadiet när pandemin pågått ett halvår. Vi var tillsammans i klassrum och trånga korridorer varje dag. I skolans värld går det i praktiken inte att hålla avstånd, så det var väldigt viktigt att elever och lärare var hemma vid minsta symptom. Och det var vi! Den som råkade nysa eller hosta möttes av ”onda ögat”, och skyndade sig hem illa kvickt. Denna regel följde vi i nästan två år.

När eleverna skulle börja andra terminen i årskurs 7 i januari 2021 ökade antalet smittade av Covid 19 snabbt. För att bryta smittkedjorna kom nya restriktioner och för vår del infördes fjärrundervisning. Lärarna arbetade hemifrån, liksom eleverna. Vi var väl förberedda på vår skola med digital utrustning och var sedan tidigare vana vid att arbeta digitalt både med varandra och i vår undervisning. På ett litet kick blev alla lärare ännu bättre på att lägga upp lektionsplaneringar och arbetsuppgifter i Google Classroom. Mitt minne säger mig att det tog en vecka – därefter kunde lärarna hålla genomgångar med delade presentationer, de kunde organisera och ordna digitala grupprum i google-meet så att eleverna kunde samarbeta och diskutera. Lärarna införde nya gemensamma ”klassrumsrutiner”, efterhand som vi stötte på patrull.

Så snart ”smittkurvan” gick ner, möttes vi fysiskt igen och arbetade tillsammans i klassrummet. Det var bra för oss, men en förutsättning för att detta skulle vara möjligt var att alla följde uppmaningen: ”Stanna hemma vid minsta symptom!” För att få krassliga elever att inte komma till skolan med symptom, så fortsatte vi att använda de digitala resurserna och vår digitala kompetens.

Som ett komplement till undervisningen i klassrummet servade vi frånvarande elever med uppgifter, lektionsplaneringar och kommunicerade med dem via mail och google meet. Och så har det fortsatt av bara farten. Min och några av mina kollegors teori är att den höga frånvaron vi kan se bland ganska många elever idag är att de, liksom många andra i vårt samhälle, ser vinster med att då och då välja ”att jobba hemifrån”. Jag har full förståelse för att eleverna tycker och tänker att det fungerar ganska bra. Men elevernas lärare ser annat i sina analyser:

Vi ser samband mellan graden av närvaro på lektionerna och måluppfyllelse.

Liksom arbetsgivare i vårt land funderar över hur de ska motivera sina anställda till att arbeta på ”plats” och för en diskussion kring en eventuell balans: ”Två på kontoret, tre hemma? Tre på kontoret, två hemma?”, så behöver vi också fundera över hur vi ska möta detta dilemmat. Hur kan vi bättre motivera våra elever att komma i tid till lektionerna och att vara i skolan?

Och det är just det här jag skulle vilja lägga min tid på att diskutera med kollegor och övrig personal på min arbetsplats: Hur kan vi bättre kommunicera med våra elever och vårdnadshavare om betydelsen att vara närvarande? Vad är det jag gör i mitt klassrum som stärker elevernas lärande? Vilken nytta finns i att eleverna möts och arbetar tillsammans? Varje lektion behöver inte vara rolig, men den behöver upplevas som meningsfull för varje elev som vi kräver ska vara närvarande. Och för det krävs att vi får äga vår tid till att utforma våra lektioner, så att de håller hög kvalité och får effekt på elevernas lärande.

Avslutningsvis på detta långa inlägg vill jag lyfta några goda exempel som jag fått se av mina kollegors undervisning, jag vill härmed synliggöra sådant som eleverna missar när de inte är närvarande:

I franska spelar eleverna ibland brädspel tillsammans, något som upplevs som både roligt och lärorikt. I slöjd arbetar eleverna med att skapa barnbyxor och leksaker, samtidigt som det pågår samtal kring solidaritet och hållbar utveckling. Eleverna får möjlighet att skänka det de skapar till Stadsmissionen. För några veckor sedan bjöd musikeleverna på en uppskattad lunchkonsert. Under idrottslektionerna har elever skapat danser tillsammans som de har spelat in på film. När jag besökte mina SO-kollegor fick jag ta del av hur lärare bemötte frågor som berörde ämnet och lyfte vidare till diskussion, och i NO laborerar och undersöker eleverna tillsammans. För ett par dagar sedan var det Världspoesidagen, då fick eleverna promenera en slinga under idrottslektion och ta del av dikter som knöt an till de globala målen.

Jag hade kunnat fortsätta, göra listan längre. Men det här är min poäng: Om vi bättre kan arbeta för att synliggöra och visa värdet av mötet i skolans fysiska rum, visa på de vinster vi får när vi arbetar och lär tillsammans, utveckla vår förmåga att kommunicera sambandet mellan en elevs frånvaro och måluppfyllelse – då tror jag att vi kommer att få bättre utfall, än om vi dyker allt för djupt i arbetet med modeller som ”Frånvarotrappan” som slukar både energi och tid.

(Sedan behöver vi självklart också gemensamt lista ”så många möjliga tänkbara orsaker” till att allt för många elever har hög frånvaro. Och jag är övertygad om att en hel del av orsakerna kommer att bli svåra att lösa med en ännu stramare budget än den vi har idag).