I dag har jag roat mig med att läsa Skolinspektionens rapport: ”Skolors arbete med lärande för hållbar utveckling – Att ge elever handlingskompetens för de stora utmaningarna”.  Jag stannade upp vid ett stycke med rubriken  ”Klimatångest och likgiltighet”:

”Ett av de vanligaste dilemmana som lärarna uppmärksammar är svårigheter att undervisa om följderna av klimatförändringar utan att skuldbelägga eleverna och bidra till att de känner en hopplöshet inför framtiden.”

Det är ett dilemma jag känner igen, och det är ett dilemma jag även har reflekterat en del över under de senaste åren: Hur ska jag undervisa för att eleverna ska få kunskap om klimatet och klimatförändringarna på ett sätt som gör att de blir medvetna om allvaret och utmaningarna, utan att det leder till att oro och klimatångest – som i sin tur kan bidra till att de blir handlingsförlamade?

Jag googlade på orden klimatångest och ungdomar och fick fram en lång rad olika undersökningar som i rubriken visade på att alltför många ungdomar är drabbade av klimatångest:

Utan att ha undersökt undersökningarna, så funderade jag en stund på om det verkligen kan stämma att så många ungdomar lider av klimatångest. Och vad menar man egentligen med klimatångest? Och hur kan man skilja på klimatångest från vanlig ångest?  Undersökningarna är säkerligen vetenskapligt gjorda, till skillnad från den utvärdering som jag gjorde en vecka före jag skulle klippa navelsträngen av de nior, som jag undervisat i geografi, historia och samhällskunskap under tre års tid:

En av frågorna som jag ställde till tre av mina klasser, med en total svarsfrekvens på 55 elever var: ”Vi har arbetat mycket med hållbar utveckling och de globala målen. Hur ser du på framtiden?”

Svarsalternativen var:

Mörkt – blå färg

Ganska mörkt – röd färg

Jag ser problemen, men ser även att det går att förändra – orange färg

Ljust – grön färg

 

 

 

 

Om ni då tittar på cirkeldiagrammen så ser ni ingen av eleverna svarar ”mörkt”, många skriver ”ganska mörkt” – men de flesta eleverna uttrycker att de ser problemen, men även att de ser att det går att förändra.

Tycker ni att det är rörigt, så kan ni ta del av hela utvärderingen här!

Nu är inte detta någon vetenskaplig undersökning, men jag tycker ändå att mina kollegor och jag ska klappa oss själva lite på våra axlar. För kan man inte ana att vi tillsammans har bedrivit en undervisning som visar på att det finns möjligheter att förebygga och bemöta de stora utmaningar vi står inför, däribland klimatförändringarna?

Vad är det då för trix vi kan ha använt oss av i det vi kallar ”Lärande för Hållbar Utveckling?” Här listar jag några exempel:

• Vi har arbetat med och synliggjort hur olika aktörer agerar och samverkar för att vi ska kunna nå de globala målen 2030: Individer, organisationer, företag, politiker, aktivister…
• Eleverna har fått kunskaper om hur individen kan bidra genom att till exempel göra medvetna konsumtionsval, laga mat på ett klimatsmart sätt, ta vara på rester och källsortera, diskutera och ifrågasätta normer.
• Att diskutera kontroversiella frågor och intressekonflikter på ett strukturerat sätt – det är viktigt att synliggöra att det finns olika åsikter och att olika hållbarhetsmål ibland står emot varandra. Det som verkar vara helt rätt idag och den enda lösningen, det kan faktiskt vara inaktuellt och passé om ett par år.
• Vi har talat om yrken som försvunnit och spånat kring olika tänkbara yrken som kommer att behövas för att möta framtidens behov och utmaningar
• Vi har tagit upp aktuella händelser i media, diskuterat händelserna och hur media framställer olika händelser för att locka och förstärka. Våra hjärnor absorberar lätt dystopiska bilder om skogsbränder i Kanada, men har svårt att registrera de positiva nyheterna. De senare måste vi lära oss att aktivt leta efter: Vi behöver synliggöra nyheter om hur man bygger hållbara städer och visa på olika forskningsframsteg. Etablerade medier visar detta, men vi måste aktivt söka oss till denna information och bli medvetna om den.
• Vi har lärt oss om hur arbetet med att förändra kan gå till och hur vi alla kan vara en del av förändringen. Vi har även lärt oss att se att om våra vänner väljer att äta mer vegetariskt och göra hållbara konsumtionsval – då ökar vår benägenhet att försaka och bli en aktiv del för att möjliggöra en hållbar utveckling.

När jag skriver ”vi”, så menar jag i stort sett alla mina kollegor som har mött och undervisat den kull som nu lämnat oss. Jag vet att olika lärare i olika ämnen på min skola arbetar med Lärande för Hållbar Utveckling. Ibland arbetar man isolerat inom sitt ämne, ibland tillsammans med andra ämnen och andra lärare.

Det som är viktigt är att vi har blivit bra på att synliggöra vad vi gör för varandra, jag vet att man arbetar med klimatfrågor och klimatförändringar i samtliga ämnen på olika sätt – på så vis stärker vi lärandet hos våra elever med fakta, visar på olika perspektiv och utvecklar olika demokratiska förmågor som gör att eleverna förstår hur de kan agera för att vara en del av lösningen och hur de ska kunna bemöta framtidens utmaningar

”Vi ser problemen, men vi ser även att det går att förändra”, så tror jag inte elever med klimatångest uttrycker sig i en utvärdering. Och om det skulle vara så som jag tror, då borde Lärande för Hållbar Utveckling ges högre prioritet i skolans värld.

 

 

 

 

 

 

 

Instagram: @akademikerna