I morgon är vi ett gäng lärare i Malmö stad som har ”frigjorts” några timmar för att kunna arbeta vidare med förberedelserna inför ”Hågkomstprojektet”.

”Vi har gjort en ansvarsfördelning mellan oss lärare för att kunna fördjupa oss i det vi ska ansvara för under för- och efterseminarierna. Det är svårt att ersätta den specialkompetens som SKMA:s pedagog Niclas Blom har, men en god effekt av att vi axlar ansvaret tror jag blir att nivån generellt kommer att höjas för den ordinarie undervisningen om Förintelsen, antisemitism och rasism. Under arbetets gång kommer det att ske fördjupade pedagogiska och metodiska samtal oss lärare emellan, det är värdefulla möten – även om de inte är direkt mätbara i tabeller och diagram. För mig är det viktigt att arbeta och gå ”all in”, trots att pandemihotet finns över oss. Det är viktigt att arbeta framåt även i tider av kris.” 

Förra veckan publicerade SKMA:s nyhetsbrev en artikel som beskriver det konstruktiva arbete som sker på några av stadens skolor. Rubriken för artikeln är ”SKMA:s insats i Malmö har betytt mycket för oss”, och den sista meningen i artikeln har jag satt som rubrik för detta inlägg. Och texten i kursiv stil är en del av artikeln som jag länkar här:

https://skma.se/blogg/2021/03/skmas-insats-i-malmo-har-betytt-mycket-for-oss/

Matilda Lundahl tog kontakt med mig i samband med att jag fick Hedi Frieds lärarpris. Vi träffades en timme över ”teams” – ett möte där Matilda ställde nyfikna frågor om min undervisning, där hon lät mig utveckla och tala om det som ligger mig varmt om hjärtat. Hon kokade ihop vårt samtal till en trevlig artikel som publicerades på ”Pedagog Malmö”. Den finns att läsa i sin helhet här: https://pedagog.malmo.se/artiklar/so-larare-pa-oxievangsskolan-mottog-hedi-frieds-lararstipendium/

När jag undervisade om världskrigens tid för ett år sedan, kom jag en kväll att tänka på det ”specialarbete” som jag skrev när jag gick under mitt sista år på gymnasiet.  ”Sveriges roll under det andra världskriget”, var rubriken på mitt undersökande arbete. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen åt ämnet, men då 1988 – var det inget som direkt behandlades i läroböckerna och det var svårt att få tillgång till material.

Jag fick ett infall om att leta upp arbetet och började rota runt bland några flyttkartonger märkt ”gottochblandat” i hopp om att finna mitt arbete. Kanske kunde jag använda mig av det i undervisningen?

Något ”specialarbete” kunde jag inte finna, men jag fann min pärm där jag planerat och samlat alla mina källor! När jag började bläddra i pärmen blev jag mäkta imponerad av mig själv, det var länge sedan jag varit så strukturerad. I pärmen fanns en lista av mina klasskamraters arbeten, min planering, mina tanketrådar och alla källor i sorterade bakom rätt flik i registret. Jag bläddrade och kunde bland annat känna igen min egen handstil från förr, och min skiss över den kronologiska ordningen som visade exempel på hur Sverige ändrade sin utrikespolitik efter de politiska vindar som blåste över Europa.

Och så fick jag upp ögonen för brevet som fanns bland materialet jag samlade för kapitlet om de svenska kommunisternas situation under det andra världskriget. Brevet som skrevs till mig av min morfar. En riktig skatt som legat och väntat på mig i 30 år. Jag läste brevet som väckte och rörde runt allehanda känslor. Vissa delar av brevet talade till mig som om de var skrivna förra veckan.

Min morfar Arne föddes den 3 februari 1921 i Stora Kil i Värmland. Hans pappa arbetade vid järnvägen och hans mamma var kallskänka på hotellet. Efter några år gick flyttlasset till Göteborg där min morfar tillbringade sin tonårstid.

Den 19 maj 1945 gifte han sig med Maily och jag har många gånger beundrat deras  bröllopsfoto, den stolte brudgummen tätt vid sidan av sin brud – på fotot en iögonfallande kopia av Ingrid Bergman. Något bröllopsfotot inte berättar är att paret väntar smått. Min mamma kom till världen i början på oktober samma år.

Min morfar var ingen lekfarbror som deltog i aktiviteter med sina barnbarn, men han var mycket vänlig och visade alltid att han uppskattade oss. Det första jag kommer att tänka på när jag vill minnas min morfar är hur han sitter i sin fåtölj med en rullad cigarett och löser korsord. TV:n står med ljud och rörliga bilder i sitt hörn, mormor Maily har dukat fram kaffe med kvällsfika i lägenheten som är möblerad med omsorg. Morfar Arne var tapetserare och därför var soffor och fåtöljer av särskild god kvalité.

Min morfars stora passion var livet med segelbåten och umgänget med seglarvännerna på Saltholmen. Ibland var mormor med, men många gånger var han själv vid båten – hans andra hem. När vi barnbarn blev äldre, så kunde det hända att vi fick lov att följa med honom på kortare eller längre turer ut i skärgården.

När jag gick på gymnasiet, så började min morfar att bli intresserad av att diskutera politik och samhällsfrågor med mig. När jag en kväll berättade för honom om inriktningen av mitt specialarbete, samt att jag hade bestämt mig för att åka till Stockholm för att intervjua en man som suttit internerad i svenskt arbetsläger under kriget, på grund av att han var kommunist – så vände sig min morfar mot mig och sa:

Du behöver inte åka ända till Stockholm för det, du kan intervjua mig.

Jag minns inte hur samtalet förflöt under kvällen, men det spelar ingen större roll. Men jag kan minnas att jag blev förvånad och förundrad över insikten att han bar på en historia som inte på något sätt och vis var känd för mig. En kort tid efter vårt samtal den kvällen låg ett kuvert i brevlådan som var adresserat till mig.

Det visade sig innehålla ett långt brev, handskrivet med bläck, där min morfar berättar sin historia och reflekterar över den samtid vi då delade. Med det här brevet öppnades en flod av fakta, sammanhang och känslor av samhörighet. Brevet med sitt innehållsrika omfång är en riktig skatt. Jag har läst delar av brevet högt för mina elever och nu väljer jag att delge några valda delar för er som orkat ta er ända hit:

”Göteborg                                  89

Hej Heléne

Ett hjärtligt tack för ditt brev, om du visste hur stolt jag känner mig för att ha en dotterdotter som visar en sådan politisk mogenhet och dessutom har tagit ställning till frågor, som jag själv finner vara i positiv riktning till det samhälle vi innerst önskar. Din syn på det amerikanska valet delar jag helt med dig. I Amerika finns ju inga ideologier som står emot varandra. Det är ju fattiga, rika och vassa armbågar som gäller. Valpropagandan ett ”jippo” ”pajasseri” ett ambulerande teatersällskap. Satt just och tittade på TV förra veckan, det var en reporter ute på stan i Amerika med en jordglob, och bad folk att peka ut var Sverige låg och vad dess huvudstad hette. Frågan ställdes till gamla som unga, ”häpna” ingen kunde peka ut det rätta. Dom hamna i Latinamerika, Asien och i Afrika. Huvudstaden hette Danmark, Oslo + en annan stad, kommer ej ihåg. Hur lätt är det inte för en ”valboss” att hjärntvätta denna sorts människor. Nog med Amerika nu./…/”

 

”Jag ska försöka belysa det du frågar som gäller krigstiden och hur jag upplevde det. Jag började intressera mig för politik redan 1936 när jag fick mitt första arbete, kom i kontakt genom arbetskamrater med den kommunistiska ungdomsrörelsen, på den tiden var det stor aktivitet inom arbetarrörelsen, det bildades studiecirklar både i politisk som facklig verksamhet. Vi hade på den tiden inte så mycket annat att ägna oss åt (inte som idag diskotek och andra frestelser) vi hade ej heller råd tjänade 12 kr i veckan och fick lämna hem hälften. Veckosluten hade vi ungdomsträffar, sommartid med tält och cykel samlades vi vid någon sjökant upp igenom där vi hade någon föredragshållare som höll ett anförande. Vi hade väldigt fin gemenskap och sammanhållning. Vi fick lite inblick i vad socialismen på Marx grundvalar var för något. Motsättningarna inom kapital och arbete var ju mycket större på den tiden än vad det är idag. Det gällde då att arbeta för att få till stånd ett rättvisare samhälle. /…/”

 

”Kriget bröt ut, den tyska ångvälten rullade fram genom Europa, land efter land ockuperades Danmark och Norge ockuperades över ett par dagar. Det var då det blev svårigheter för oss kommunister att arbeta, tidningar belades med transportförbud, kom väl fram ändå på andra vägar. 1940 blev jag uttagen till militärtjänst till Karlskrona. Där var det mycket svårare att arbeta politiskt, just i avsaknaden av tidningar. Vi fick ju tag i lite på illegala vägar. Efter 4 mån i kassernerna gjordes en rassia bland oss inkallade. Vi var några som hade tidningar och litteratur som inte passade överheten, så efter någon vecka blev vi förflyttade till öarna i skärgården i ett arbetskompani /…/”

 

”Vi behandlades där mycket väl, vi hade det säkert mycket bättre än andra inkallade, men det var ju principerna det gällde att de människor som stod i spetsen att föra kampen mot den tyska nazismen låstes in samtidigt som tyskvänliga officerare fick härja fritt i förbanden./…/”

 

”Du frågar hur vi kände det. Vi satt ju i fällan, ja det gjorde vi i största bemärkelse. Hade tyskarna gått in i Sverige, hade vi med säkerhet kommit i ett tyskt koncentrationsläger. Rädda, nej det var vi inte. Tror inte man tänker så mycket på det, så länge det pågår, men man blev väl lite chockerad i krigsslutet när alla bilder från de tyska koncentrationslägren började dyka upp. /…/”

 

”Idag läser man i tidningar om mycket grymheter i Sovjetunionen som förut ej kommit i dagen, och som ur vår synpunkt i Sverige är helt oacceptabelt. Vi har nog i ärlighetens namn varit ovanligt blåögda som svalt all propaganda om det ryska samhällets förträfflighet, ser vi till dagens ledarskap Gorbatjov med sin Glasnost och Perestrojka och dess omdaning som pågår tror jag på ett mycket öppnare och demokratiskt ryskt samhälle, hoppas det kommer att fortgå, Han har ju i mina ögon i varje fall börjat bra. Ja, du lilla vän, så här kan vi hålla på hur länge som helst ämnet politik är outtömligt. Vi får väl ha våra diskussionstillfällen när vi träffas, man får ut så lite i ett brev. /…/

”Hoppas du med dessa rader har fått lite hum om hur vi hade det och verkade under krigsåren. Du får gärna ange källa och namn. Jag har inget att skämmas för. Jag känner mig istället stolt över att jag lierade mig med dem som kämpade för Sveriges frihet och oberoende

Med de allra vänligaste hälsningar

 Morfar”

I dag skulle min morfar ha fyllt 100 år om han varit i livet. Tänk om vi hade kunnat sitta tillsammans och prata om brevet, tänk om vi tillsammans hade kunnat konstatera hur vissa delar av brevet känns som om de var skrivna förra veckan, tänk om vi hade kunnat prata om politiska strömningar, antidemokratiska krafter –  om konsten att reflektera över sin samtid och sin historia,  om konsten att ompröva och ta en annan kurs, om modet att våga och pröva. Tänk om jag kunde berätta för min morfar att jag noterat en seglarkurs på den övre delen av min bucket-list.

Vilket samtal vi skulle ha!

Pandemin slår hårt mot arbetet att uppnå de Globala målen 2030. För första gången på 30 år kan vi ana en tillbakagång vad gäller global mänsklig utveckling. I detta blogginlägg ägnar jag mig särskild uppmärksamhet till det fjärde globala målet. #4 God utbildning för alla.

UNDP uppskattar att 60% av världens barn står utan utbildning på grund av nedstängningar och andra orsaker i pandemins spår. Som vanligt slår det som hårdast mot de som redan ligger, 86% av barn i utvecklingsländer står utan grundskoleutbildning – barn som behöver sin utbildning som mest.

När skolor stänger och möjligheter till utbildning försvinner för barn och ungdomar, så drabbas flickor särskilt hårt. Man ser nu en direkt ökning av barnäktenskap, sexuella övergrepp och tonårsgraviditeter i världen – vilket kan sättas i samband med utebliven skolgång. Grundläggande utbildning för barn och ungdomar har en avgörande betydelse för att stärka ett lands utveckling vad gäller hälsa och levnadsstandard.

Barn och ungdomar som lever i en digital miljö får sin utbildning tillgodosedd i högre grad och tillgång till internet är i många fall avgörande för att kunna tillgodogöra sig utbildning under pandemin. Pandemin riktar strålkastarljuset mot ”den digitala klyftan” i vår omvärld. Den finns på internationell nivå, men även inom länder och då mellan stad och landsbygd, samt på individnivå där inkomst spelar roll.

Bild av Pete Linforth från Pixabay

I Malmö stad undervisas högstadieelever för närvarande på distans, på grund av den höga smittspridningen. Undervisning på plats i den fysiska skolan är den bästa, och den digitala miljön kan inte kompensera all undervisning och möten mellan människor som möjliggörs i skolan. Men som ett alternativ till ”nedstängning” och ökad smittspridning är möjligheten att undervisa på distans som vi har getts förtroende till under vårterminens första veckor ett privilegium, för såväl lärare som elever.

Men hur fungerar det då, rent praktiskt? Följ med mig under en av mina arbetsdagar under veckan som gick:

Onsdagen den 20 januari 2021

Jag började morgontimmarna med att svara på ett par mail och att ge elever feedback på uppgifter de arbetat med i de digitala skrivböckerna. De digitala skrivböckerna finns som dokument för mig i Google Classroom. Jag påminner mig själv om att prioritera att ofta ge återkoppling på elevernas uppgifter nu när de arbetar på distans – så att de inte upplever att de matas med uppgift, efter uppgift – utan att bli sedda och bekräftade för sin arbetsinsats.

En stund före dagens första lektionen tittade jag igenom lektionsplaneringen som jag publicerat på siten och öppnade upp de flikar som jag skulle använda under lektionsgenomgången,

                https://sites.google.com/skola.malmo.se/fokusmedelhavet/7e

Därefter klickade jag mig in på länken för googlemeet som finns i publicerat i Google Classroom för att ta emot eleverna. Några elever var på plats före mig och hade någon form av ”korridorshäng”. Efter ett par minuter in i lektionen var vi alla på plats och eleverna aktiverade sina kameror för att visa sig för varandra under uppropet. Jag har börjat med ”upprop”,  för vi alla ska få höra varandras röster även om det bara är för ett par sekunder.

Efter att ha visat eleverna dagens planering körde vi igång. Lektionen kom att innehålla såväl lärarledd genomgång med högläsning, som studietekniska elevaktiviteter. Under lektionen skapar jag ett ”extrameet” och lägger i chatten. Det fungerar som ett grupprum och dit kan eleverna gå in för att möta mig om det behöver lite extra stöttning. Där är det lugnt och skönt och vi kan prata utan att andra elever hör eller att vi störs av omgivningen.

Vid lektionens återsamling aktiverade alla elever sina kameror, jag samlade ihop lektionen, gav möjlighet för eleverna att ställa frågor och rundade av. Vi vinkade hej då till varandra, och några elever satte på sina mikrofoner för att artigt tacka och önska mig en trevlig dag.

Under lektionen därpå följde proceduren med att starta upp: se över planeringen, öppna upp alla flikar som ska visas, klicka in i googlemeet och ta närvaro genom att säga hej till varandra.  Den här lektionen hade jag tillsammans med en av skolans elevassistenter, som på plats handleder elever som följer distansundervisningen i skolans lokaler. Under lektionen arbetade eleverna med att beskriva bilder och visa sina kunskaper kring judendomen i ett dokument som de tilldelats i Google Classroom.

                    https://sites.google.com/skola.malmo.se/fokusmedelhavet/7g

Under dagens tredje och sista lektion skulle vi få besök av Peter Vig, som erbjudit sig att berätta om judiskt liv och judisk identitet för våra elever i årskurs 7. Men först ville jag samla ihop eleverna genom att högläsa ett kapitel ur boken ”Mörka krafter”.

Därefter gav jag den länk till googlemeet som Peter i förväg hade skickat till mig. Jag lade den i ”chatten” och lät eleverna klicka sig in. Peter började med att hälsa alla eleverna vid namn, och alla eleverna visade sig med aktiverade kameror för att Peter skulle kunna se vilka han skulle tala till.

För att det tekniska skulle fungera fick vi under ”visningen” stänga våra kameror, och någon elev tipsade om att alla skulle klicka på Peter och fästa honom på startskärmen – för att hans visning skulle bli tydligare. Under Peters berättande kunde jag följa elevernas frågor i chatten och släppa in eleverna i samtalet när det passade. Som en slags moderator på en mässa.

Peter var mycket tydlig i sitt berättande och hade närvaro i mötet med elevernas frågor. Många elever ställde kloka och uppriktigt nyfikna frågor kring judendomen, regler och riter. Det fungerade över förväntan och i framtiden kan det nog bli mer av digitala studiebesök och möten: Det kräver ingen logistikplanering, inga resekostnader och riskanalyser. https://sites.google.com/skola.malmo.se/fokusmedelhavet/7a

När skoldagen var slut, så fortsatte jag min arbetsdag med att göra en virutell resa till ett seminarium som handlade om forskning kring undervisningen av Förintelsen. Med hjälp av Zoom kunde vi samlas från olika delar av Sverige och lyssna till forskare som fanns på plats i USA som resonerade kring frågan: Vad är meningen med forskning och undervisning om Förintelsen, ser vi någon effekt? En timmes input med hjälp av några klick!

När skolorna nu planerar för en återgång till den fysiska skolmiljön – så hoppas jag att man gör det i en takt som är både trygg för oss som ska vistas tillsammans i den fysiska skolans utrymmen, samtidigt som man vågar tänka utanför boxen och tillåta olika lösningar. Min önskan är att vi tar vara på det som fungerar med digital undervisning och utvecklar, samt använder den fysiska miljön till den undervisning där den är avgörande för ämne och elev.

En undervisning i digital miljö med ordinarie lärare är i nuläget bättre än undervisning i fysisk skolmiljö där ordinarie lärare är hemma på grund av symptom, sjukdom, vab eller familjekarantän. Självklart är det en förutsättning att elever som är i behov av extra pepp och stöttning ges möjlighet till handledning av personal på plats. Lärare och elever vill att skolan ska fungera som vanligt, men under rådande pandemi får vi arbeta för att göra det bästa av situationen.

Och sett ur ett globalt perspektiv har lärare och elever i Malmö stad goda möjligheter till att arbeta för god utbildning till alla.

Källor:

https://www.se.undp.org

https://www.globalamalen.se

https://globalportalen.org

För några dagar sedan gick våra nior på Oxievångsskolan ut genom den traditionsenliga blomsterbågen på sommarlov, mot nya utmaningar och äventyr.

Årets skolavslutning fick arrangeras annorlunda på grund av coronarestriktioner, men vi är många som är överens om att det blev ett mycket fint och värdigt avslut. Klasserna samlades först för kortare tal, stipendieutdelning och underhållning i form av lärarnas spexfilm i klassrummen. Därefter väntade sommarbrunch i en festligt dukad matsal.  En halvtimma senare gick eleverna klassvis direkt ut från matsalen nerför grässlänten. Musiklärare och elever bidrog med musik och sång till att höja stämningen när varje elev fick en röd ros av sin lärare inför vidare vandring genom blomsterbågen. I stället för föräldrar möttes eleverna detta år av lärare som viftade med svenska flaggor, samt andra elever som samlats och dröjt sig kvar.  Det blev ett värdigt avslut på en historisk termin.

Jag har undervisat årets nior i minst tre år och jag upplever verkligen att de är flygfärdiga och redo att gå vidare för nya möten och nya mål.

Under den sista avslutande terminen har många elever ägnat mycket tid till att läsa av sina matriser i lärplattformen i hopp om att försöka lista ut sitt meritvärde och att finna sätt att kunna höja sina betyg. Arbetet med matriserna har en ambition om att kommunikationen kring kunskapsutvecklingen i ett ämne för varje elev ska bli tydligare. Detta sätt har så klart fördelar, men det kan bara vara en del av en större kommunikation.  Professionella lärare vet vilket innehåll som ryms bakom olika rutor och vilka värden och tyngd de har.  Elever ser oftast en ruta som en del av ett spel där man kan ”levla upp”, men inte ”levla ner”.

Jag har under våren förfasat mig över att många elever ser ett ”klick” i en ruta som ”kunskap”. Om vi ska ha kunskapstabeller i lärplattformar som ett verktyg för kommunikation, så behöver vi även bli bättre på att diskutera och kommunicera kunskapssyn och vad en ”förmåga” innebär med eleverna. Jag ser fram emot att lyfta denna frågan högt på agendan vid höstens ämnesträffar.

Eleverna fick sina slutbetyg, ett slags kvitto på de kunskaper och förmågor som de visat lärarna under tre år. Men vad ligger bakom bokstäverna? Jag rotade lite bland mina siter och tog mig en titt på det lärande som ryms bakom betyget. Det blev en nostalgitripp kring de senaste tre åren och lite reflektioner kring minnen av olika arbetsområden. Om jag lägger detta blogginlägg i bokmärkesfältet kan jag lätt finna godbitar inför kommande arbetsområden. För mycket av det vi har arbetat med finns ju här:

Årskurs 7: 

Medelhavet2017

https://sites.google.com/a/skola.malmo.se/medelhavet2017/

Jag minns att jag en av de första lektionerna i sjuan fick alla eleverna att kortskriva till en youtubefilm som visade hur vågor slog mot en och samma klippa någonstans i Medelhavet. Det var en övning som alla elever klarade av att genomföra och det gav mig en inblick kring deras språkliga förmågor. Arbetsområdet innehöll även friare undersökande uppdrag och arbetsområdet växte fram tillsammans med eleverna. Medelhavet är en knutpunkt för tre olika världsdelar och temat inkluderar många elever personliga referensramar.

Stopp! Min kropp! Ordet är fritt! 

https://sites.google.com/a/skola.malmo.se/stopp2018/

I december påbörjade vi ett ämnesövergripande arbetsområde som vi kom att kalla ”Stopp! Min kropp! Ordet är fritt”. Detta råkade sammanfalla med tiden för #metoo. I arbetslaget tog vi krafttag mot eskalerande könsord. Vi och eleverna tröttnade på en illaluktande ljudtapet i korridoren. Arbetslaget skickade ett mail till vårdnadshavarna om att vi skulle satsa på att förbättra språkbruket hos eleverna och att vi hädanefter skulle skicka ett kortare informerande mail om vad vi hört för att få deras hjälp med detta.  Ett exempel: ”I dag ropade ditt barn ”Din jävla hora” efter en annan elev i korridoren. Vi skulle gärna vilja att du diskuterar detta med ditt barn.” Flera föräldrar mailade oss och gav oss vårt stöd i detta arbete. Vi lyckades inte eliminera könsorden, men med utvärderingarna kunde vi se att eleverna upplevde att det blev mycket bättre.

Romarriket 

https://sites.google.com/a/skola.malmo.se/romarriket/

Efter några lektioners introduktion, så släppte jag kontrollen och prövade med att låta eleverna leda lektioner. Detta i linje med  Läroplanen för grundskolan, kapitel 2.2 Elevernas ansvar och inflytande. Häromdagen läste jag mitt blogginlägg som jag skrev efter arbetsområdet och jag påminde mig själv om vinsterna med att våga släppa taget. Det blev lyckat med hjälp av tydlig tanke och struktur. Läs gärna mer om arbetssättet om du är intresserad: Tärningen är kastad! Om att låta elever leda lektioner.

De globala målen 

https://sites.google.com/a/skola.malmo.se/de-globala-maalen/home

Det här arbetsområdet genomförde jag tillsammans med min lärarkandidat som numera är min ämneskollega. Det var det första mötet med de globala målen både för mig och mina elever. Mycket fokus på väder, klimat och zoner. Klimatfrågor innehåller många svåra begrepp, namn på platser och kräver förmåga att läsa av kartor och orientera sig på en jordglob. Begrepp och centrala frågor kring klimatfrågor möter eleverna många gånger i olika ämnen och arbetsområden. I sjuan kan det var svårt för många elever, men det är bara att ta tag i det. Som glosor i ett modernt språk. Åren går och i nian behärskar eleverna ord och begrepp och kan argumentera i diskussioner och delta i debatter.  Vi hade även ett lyckat samarbete med SeaU. Om det kan du läsa här: Sea U again!

Årskurs 8

Valet 2018

https://sites.google.com/skola.malmo.se/valet2018/startsida

SO-lärargänget tog ett gemensamt tag med arbetsområdet, planerade och genomförde Skolval2018 på skolan. Engagemanget hos eleverna var stort och det diskuterades mycket politik inom skolans väggar! Något som ligger mig varmt om hjärtat var den arbetsgång för diskussioner som vi tillsammans arbetade fram: ”Diskutera mera!” Vi var överens om att klassrumsdebatter inte var särskilt lärorika och givande för eleverna, utan vi ville ha ett sätt där alla eleverna skulle tränas i att diskutera och få möjlighet att komma till tals. Den modellen har jag hållit vid liv i två år med mycket goda resultat. Pröva den gärna och var noga med att hålla fast vid rutiner och struktur. Jag kan utlova elevdiskussioner med högre kvalité än vår tids TV-sända partiledardebatter. Grundskoletidningen har skrivit en artikel om vårt arbetssätt och i artikeln finns det tydliga instruktioner:

https://www.grundskoletidningen.se/2-2020/vi-maste-mota-eleverna-dar-de-befinner-sig

https://www.grundskoletidningen.se/2-2020/samtalsklimat-klimatsamtal

Världshandel, rasism och revolutioner 

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrldshandel-rasism-och-revolut/startsida

Kaffe, choklad, majs och tomater – hur kan det komma sig att det är vanliga produkter i våra hushåll idag? Vilken historia ligger bakom och vad innebär den ekologiska imperialismen? Vad kommer vi att ha i våra kylskåp i framtiden?

Kommer coronasituationen att påverka globala konsumtionsmönster? Vad finns i våra kylskåp om två år? Det här är ett mycket spännande arbetsområde, och jag ser framemot att tydligare knyta an till både Hem- och Konsumentkunskapen och de globala målen när det är dags att lyfta detta innehåll. Vad kommer att hända i sommar med Black Lives Matter?  Det kan vara klokt att arbeta med bakgrunden till de kraftiga spänningar som nu visas i demonstrationer och andra sociala rörelser.

Utbildning, arbetsliv och valet till EU

https://sites.google.com/skola.malmo.se/utbildningarbetslivochvalettil/startsida

Valet till riksdagen 2018 blev så spännande, så vi kunde inte låta bli att tacka ja till att även arrangera Skolval2019: Valet till EU. Vi var i stort sett den enda grundskolan i Malmö som gjorde detta, men vi ansåg att vi redan gjort grovjobbet med planering och organisation och att det var värt att rida på vågen av elevernas intresse.  Eleverna fick alltså möjlighet att träna på att lägga sin röst i valurnan två gånger under läsåret, och vi vet att elever på skolan stöttade sina föräldrar till att gå och rösta.

Eleverna hade möjlighet att göra prao och de fick arbeta teoretiskt med utbildnings- och arbetslivsfrågor i skolan. Vi hade intressanta diskussioner kring löner, könsdominerande yrken – och kanske det mest intressanta för eleverna: Hur kommer det sig att flickor statistiskt sett lyckas bättre än pojkar i skolan? Varför är detta ett bekymmer? Hur skulle detta kunna ändras?

Årskurs 9

Hållbar utveckling 

https://sites.google.com/skola.malmo.se/hllbar-utveckling/startsida

Inför niornas läsår hade jag läst in mig på Skolverkets modul för Hållbar utveckling och det resulterade i att ett ämnesövergripande arbetsområde tillsammans med Hem- och Konsumentkunskapen. Vi hade även möjlighet att följa Greta Thunbergs resa till USA och arbetade mycket med att förstå aktörer och intressekonflikter. Läs gärna mer om arbetsområdet på mitt blogginlägg: Om undervisningens riktning för att nå de Globala målen 2030.

Världskrigens tid 

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrldskrigenstid/startsida

Under arbetet med ”Världskrigens tid” testade jag att använda mig av Astrid Lindgrens verk och hennes egen personliga historia. Jag berättade om min generationslinje och berättade bland annat om vad min morfar var med om under det andra världskriget, genom att läsa högt ur ett personligt brev som han har skrivit till mig. Jag berättade om min mormors uppväxt och den tragiska olycka där hennes bror dog efter att ha blivit påkörd av en spårvagn.

En av mina elever började efterforska sin egen släkts historia och nu har jag fått tillgång till översatta brev i från östfronten år 1944 och har fått elevens tillåtelse till att använda dem i min undervisning!

I samarbete med ämnet svenska arbetade vi med Hedi Frieds historia på olika sätt. Alla elever som gick ut genom årets blomsterbåge i år känner till hennes historia.  ”Världskrigens tid” blev ett omfångsrikt arbetsområde.

Vår globala framtid 

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrglobalaframtid/startsida

De tre högstadieåren skulle avslutas med ”Vår globala framtid”. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men hade ju ett nog så passande namn på ett arbetsområde som startades upp i samband med att coronaviruset spreds över globen och landade som en pandemi. Det skulle innehålla geografi och befolkningslära, samt fördjupande arbete kring aktuella konflikter. Jag höll mig till min grundtanke, men fick anpassa mig efter en verklighet under ständig förändring: Hand i hand med aktuella uppdateringar kring krisen.

”Kommer elever i framtiden att läsa om detta i sina läroböcker i historia?” frågade en elev mig tidigt när viruset tog fart. ”Kommer det bli som i USA efter börskraschen?” frågade en annan. ”Kommer avslutningsbalen att ställas in?” frågade en tredje.

I mitt klassrum utvecklades en rutin kring att ta del av SVT:s senaste nyhetssändning för att lyfta och diskutera innehållet. Ständigt berörde det ”Vår globala framtid”. Jag visste inte på förhand vilken statistik eller vilken samhällsförändring som skulle tas upp – så vi har verkligen fått följa med i krisen, försöka förstå och lära tillsammans.

Det är verkligen häftigt att få ha undervisat samma elevgrupp under tre år. Att få följa deras utveckling och att få ta del av deras tankar och idéer. Jag har fått lära mig så mycket tillsammans med dem och det är i mötet med eleverna som jag stärker min inre kompass och att få vara en ”framtidspossibilist”.

Med dessa ord stämplar jag ut och beger mig ut i sommarkvällen!

The Bonerowskis Palace i Krakow, lördagen den 29 februari 2020.

Lärare och elever från sju skolor i Malmö befinner sig i en festligt uppdukad sal i ett gammalt ”palats” med anor från 1400-talet, för att äta en festligare middag tillsammans. Det är dags att börja att runda av en veckas utbildningsresa tillsammans med Svenska kommittén mot antisemitism ”I Förintelsens spår”.

Sista kvällen med gänget.

Det känns i luften att det är den sista kvällen tillsammans. Några elever har samlats vid flygeln för att leverera toner, det samtalas, fnissas och filmas. Flera gånger under kvällen klirrar skeden mot glaset. Så tystnar sorlet och det är dags för en elev att läsa upp ännu en av flera hälsningar som har skickats till oss.

”Jag var själv och besökte Auschwitz för ett par år sedan och det är en upplevelse jag aldrig glömmer det är hissnande att föreställa sig den ondska som legat bakom förintelselägren. Att människor kan vara kapabla till att ens utföra något så fruktansvärt. Detta får aldrig glömmas. Just därför är det så viktigt det ni gör nu, att vara där och själva uppleva vad som hänt. När ni kommer hem, prata och om det ni har sett och upplevt. Och hör ni klasskompisar eller andra som säger något taskigt om judar eller annat rasistiskt, så reagera! Säg ifrån. Ni vet vad ni har sett och upplevt, nu kan ni aldrig mer tiga. Jag ser fram emot att höra era berättelser på Johannesskolan om ett par veckor.

Varma hälsningar till er alla från Sara Wettergren, skolkommunalråd.”

Hälsningen har ett budskap, vi tittar på varandra. Ja, det är uppfattat: Det vi har lärt och det vi upplever är viktigt, och vi har ett uppdrag att stå upp mot rasism och antisemitism och sprida kunskaperna vidare.

Eleverna skrev loggbok under utbildningsresan.

Utbildningen som vi fått vara med om vänder sig till elever som är intresserade av frågor som rör antisemitism och rasism, som kan följa vanliga trivselregler, som tycker om att samarbeta och är öppen till att dela rum med en elev från en annan skola. Utbildningen ställer krav och har höga förväntningar på deltagarna, men syftet är också att utbildningen ska få effekt, skapa mod och engagemang till att sprida kunskaperna vidare.

En av de boskapsvagnar som transporterade människor till Auschwitz.

”En hälsning till alla er som är på studieresa i Polen. Jag hoppas ni har det bra tillsammans och att resan fungerar bra. Min förhoppning är också att ni har lärorika studiebesök och upplevelser som ni kan berätta om för era skolkamrater när ni kommer tillbaka. Vi får aldrig glömma bort vad rasism och främlingsfientlighet kan leda till om vi inte tillsammans står upp för alla människors lika värde.  Med vänliga hälsningar, Anders Malmquist, grundskoledirektör. ”

Skolan ska ge eleverna kunskaper och utveckla demokratiska kompetenser. I skolan möts elever med olika erfarenheter och värderingar, värderingar som ständigt prövas mot varandra. Det sker bland annat i organiserade gruppdiskussioner, oorganiserat i uppehållsrum och på sociala medier. Elever vittnar om att det sker rasistiska kränkningar och uttrycks antisemitiska fördomar. Våra elever rör sig i dessa miljöer och vi vet att de har möjlighet att påverka varandra.  Ungdomar påverkas mer av sina jämnåriga kamrater, än av sina lärare och föräldrar när de är i högstadieåldern. Därför är det så viktigt att stärka de goda krafterna.

Det upprättades listor över de fångarna som anlände med tågen.

”Medan ni befinner er i Auschwitz, det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger är det viktigt att minnas alla:

Cirka 1, 1 miljoner människor som dödades i Auschwitz-Birkenau mellan 1940 och 1945.

Alla dessa familjer som splittrades

Alla barn som gjordes föräldralösa

Alla kvinnor som gjordes till änkor

Alla som utsattes för rasism och nazistiskt hat bara på grund av sin bakgrund.

 

Samtidigt är det viktigt att minnas

Alla som visade motstånd

Alla som kämpade emot

Alla som gav sina liv

Alla som stred och offrade sin frihet för att vi ska vara fria från rasism och nazismens logic

Alla antirasister då som nu

Alla er som stå här idag.

Vår mänsklighet bygger helt och hållet på vår förmåga att se, erkänna och respektera andras mänsklighet. Och det är grunden till vår medmänsklighet och existens.

Vi minns förintelsen för att den aldrig ska upprepas och vi minns för att aldrig glömma vår förmåga att se oss själva hos andra och varandra. Vi minns för att inspireras av motståndet och den ska vi fortsätta att bygga och stärkas tillsammans.  Vi står enade med alla som har utsatts och fortsätter att bli utsatta för förtryck, rasism, antiziganism, homofobi, islamofobi, antisemitism, sexism och andra former av förtryck. Vi står i solidaritet med varandra och ska fortsätta föra kampen mot rasism och förtryck tillsammans.

Med kärlek, styrka och solidaritet.

Momodou Malcolm Jallow, riksdagsledamot och ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa. ”

Vid baracker i Auschwitz II samlas elever för att lyssna till ett vittnesmål. 

Ur elevperspektiv är en vecka ”I Förintelsens spår” något alldeles speciellt. Ett syfte är att få möta andra elever och utveckla nya gemenskaper, att lära känna elever från andra stadsdelar. Det syftet innebär att varje elev får möjlighet att byta roll och slippa de förväntningar eleven vanligtvis möter. Under veckan utsätts eleven för känslomässiga prövningar och höga förväntningar. Samtal med nya kamrater och nya vuxna prövar och stärker mod och värderingar, det utgör en grogrund till förändring. Under hemresan hörde jag en tjej berätta för en ny ny kamrat: ”Alla har varit så snälla, det är jag inte van vid. Jag är ofta arg och bitchig. När jag kommer hem ska jag vara snällare”.

”I er ålder åkte jag till Polen full av hat för rasismen, men jag fann kärlek och hopp. Jag kommer aldrig att glömma min första resa till Auschwitz – Birkenau. Jag åkte dit för att ställa mig i mina förfäders skor för en dag och av just anledningen att aldrig glömma. När jag kom dit så kändes plötsligt min gammelmorfars berättelser levande. Det kändes tungt och dystert, men framför allt tyst. Samma tystnad som tog död på två tredjedelar av mitt folk. Därför att det var inte bara nazisterna som mördade alla de människorna, utan även omvärldens tystnad. Tystnaden som lät rädsla förvandlades till fördomar, fördomar till rasism, rasism till hat och hat till utrotning. I vissa stunder kunde jag känna smärtan och rädslan de oskyldiga människorna kände där.

Men sen tittade jag upp och kollade runt omkring mig. Jag såg mina vänner som åkte dit tillsammans med mig, dessa framtidens ledare. Och för första gången på väldigt lång tid kände jag hopp. Fastän jag visste att människan är skyldig till krig och död. Alltid. Så insåg jag att vi också är skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid.

Därför ber jag er om detta från djupet av mitt hjärta: Jag är redo att offra allt för er om ni bara finner er skyldiga till gemenskap och hopp. Alltid. Gör då som jag gjorde och titta på personen bredvid dig. Titta på dem med glädje i ögonen och glöm aldrig: Om du vill se hopp, så har du möjlighet till det. Finns dock inget hopp utan gemenskap och ingen gemenskap utan kärlek. För hoppet ligger i gemenskap med vår medmänniska, en enad mänsklig ras förenad utav kärlek. Jag hoppas därför att ni har med er varandras gemensamma kraft mot rasismen genom livet. Alltid.

Dusan Marinkovic, Romska rådet Malmö”

Eleverna berättar vidare i klasser med bilder, film och diskussioner.

Eleverna blev stärkta. Jag vet att eleverna på de olika skolorna har tagit med sig erfarenheterna och påbörjat sitt arbete med att berätta vidare, upptäcka rasism och våga stå upp mot fördomar. Eleverna är modiga när de går ut i olika klasser för att berätta, de vet att det finns elever i klasserna som uttrycker rasistiska glåpord och sprider fördomar.  De vågar stå upp och vara beredda att möta dessa.

Att skriva och sprida texter är ett annat sätt att bearbeta och omsätta sina erfarenheter. Dikter, reportage, tal och spridda anteckningar – allt är viktigt. 

Elevernas kunskaper kring och förmåga att identifiera fördomar och att våga ifrågasätta dessa i informella sammanhang är viktigt för att uppnå ett hållbart samhälle. Ju fler elever som får en gedigen utbildning, desto större effekt och ringar på vattnet.

För lärarna stärktes kompetensen och viljan kring att arbeta vidare med dessa frågor. Insikten i att det pedagogiska upplägget med att besöka minnesplatser och att där få höra personliga vittnesmål ger effekt och ökat lärande gav mersmak. Tänk om vi kan bilda ett nätverk i Malmö stad? Tänk om grundskoleförvaltningen kan köpa in en guideutrustning som vi skulle kunna få använda i vårt arbete?

Vi som åkte i februari har ansökt om att få göra ännu en utbildningsresa till hösten med SKMA, men då är det en resa där vi (lärarna som deltog) ska organisera och genomföra för- och efterseminarium. SKMA står för utbildningen i Polen. Personligen tror jag inte att det blir någon ytterligare resa på grund av rådande restriktioner. Men det är ändå positivt att vi ansökt och att vi med den har ambitioner att arbeta fram ett nätverk. Det skulle kunna ses som början på ett lokalt demokratilyft.

Så länge historia och samhällskunskap inte är kärnämnen, så kommer inte ett demokrati- och samhällslyft att ges prioritet inom ordinarie skolbudgetar. Vi behöver riktade resurser till projekt som det här. Vi behöver resurser dels i form av pengar, men även att andra aktörer bistår oss med kompetens och material i vårt arbete. Vi behöver också ha skolledare som vill ge detta arbete prioritet och stödja lärarna i arbetet.

Om coronaviruset avtar och restriktionerna lättar kommer 14 skolor ifrån Malmö till hösten göra samma utbildningsresa som vi fick göra. Om det blir så har Malmö stad fått en kompetenshöjning bland högstadielärare som man bör göra klokt i att ta vara på.

”Till er alla på Hågkomstresa i Auschwitz. Åren har gått och nu finns det bara några få överlevare kvar som kan berätta… Vid flera tillfällen har jag lyssnat på några av dem, deras barn och nu också deras barnbarn. Jag har hört berättelserna om fasa, sorg, vedervärdigt våld och död, om saknad och om rädslan att allt ska glömmas bort, och kanske till och med upprepas. Ni får vara med om en resa som säkert påverkar er alla, och jag hoppas att vi tillsammans på olika sätt kan infria det löfte som jag och många med mig har gett, att aldrig glömma bort. Ni är med om någonting viktigt. Och tillsammans kan vi minnas och skapa en bättre framtid. Jag önskar er allt det bästa.

Katrin Jammeh, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Malmö”

Fler hälsningar lästes upp. De finns att läsa här!

Jag har påbörjat en tanke om att undervisande och engagerade lärare på lokalt plan kan få möjlighet att arbeta sig samman till att utveckla ett program likt det vi fick ta del av i Polen: Att engagerade och intresserade elever får lära i möten med elever från andra skolor. Att elever får lära ”I Förintelsen spår” genom att besöka minnesplatser och få ta del av personliga berättelser. Att elever får ges tid till att sprida kunskaperna vidare.

Kanske skulle det vara lättare för oss att genomföra utbildningsresor på egna ben om man även utvecklade ”I Förintelsens spår” till Berlin och Sachsenhausen?

Kanske skulle det finnas ett intresse av att åka Öresund runt, besöka minnesplatser och lyssna till personliga berättelser med fokus kring  flykten över Öresund  och hur Malmö stad mobiliserade och tog emot  människor som anlände med de vita bussarna?

Kanske med ett efterföljande seminarium med människor och organisationer som 2015  mötte upp och bistod tusentals människor på flykt?

För första gången på länge, så upplever jag att politiker och tjänstemän förstår behovet av och vill stödja ett lokalt demokrati- och samhällslyft i skolan. Alla hälsningar som skickades till oss under resan är ett tecken, att Sara Wettergren tog sig tid till att lyssna  på eleverna berättelse och visar fortsatt intresse till att stötta oss i vårt arbete är ett annat.

Helen, Emilia, Sami, Sara, Saga, Younes och Tobias.

Som avslutning vill jag citera en av mina elever, Helen Hassan, som höll ett längre tal under gruppens redovisningar:

”Jag vill också tro att det är i det allra mest vardagliga som det stora sker. När vi vågar bemöta kränkningar. När vi inte låter oss tystas av rädsla för mobbarna på skolgården. När vi visar motstånd mot kränkningar och orättvisor i samhället. 

När vi väljer att stå upp för alla människors lika värde och ställer oss på de utsattas sida. Då hedrar vi minnet av Förintelsen varje dag.”

När det nya decenniet kickades igång hade jag i min undervisning precis berört ”Det glada tjugotalet” och elever uppmärksammade mig på hur man i medier på olika sätt använde sig av historia genom att spekulera kring frågan: Vad väntar oss de närmsta tio åren?

Ett exempel jag själv tog del av var Andreas Ekströms krönika den 29 december 2019 i Sydsvenskan: Internet blev demokratiskt och småskaligt till slut   I krönikan blickar han den 29 december 2029 tillbaka på decenniet som gått och han skriver bland annat om ett förändrat användande av internet:

”Vi har sist men inte minst fått en mognande digital kultur, där de eviga lyckoprojektionerna på den numera så dammiga fotoappen Instagram har fått en annan ton: Numera ger internet ett generösare utrymme för att spegla vad det verkligen vill säga att vara människa.”

I januari såg jag framför mig en ovanligt intressant och händelserik termin, både privat och i mitt yrkesliv.

Min femtioårsdag närmade sig och detta skulle firas med en resa till Jerusalem med familjen, litet kalas för de närmsta, överraskningar av vänner och smörgåstårta på arbetet.

I mitt arbete skulle marsipanen på tårtan formas och rosen placeras i form av ett firande av niornas avslutningsfest och avslutningsceremoni. De nationella proven skulle ge mig återkoppling kring min undervisning eftersom jag följt eleverna under tre till fyra års tid. Jag skulle dessutom få vara med om en kvalificerad utbildning tillsammans med lärare och elever från olika skolor i Malmö stad.

Det blev en resa med familjen till Jerusalem

Jag firades med smörgåstårta på mitt arbete.

Jag fyllde femtio den 8 mars och en vecka senare kom krisen. Viruset, den osynliga fienden som inga militärer kan besegra, närmade sig med stormsteg – både på riktigt och med mediala rubriker.  Dag för dag kom ny information, nya restriktioner och riktlinjer. På:

• samhällsnivå (Regering och Folkhälsomyndigheten)
• organisationsnivå (Grundskoleförvaltning, skolledning och skolan)
• individnivå (min familj, min släkt och mina vänner).

I undervisningen arbetar jag för att få mina elever att se ovanstående strukturer för att kunna orientera sig och bli aktiva samhällsmedborgare. Sedan mitten av mars har min egen kompetens och förmåga kring att orientera mig i en föränderlig omvärld utmanats och prövats. De första veckorna var jag oerhört trött när jag kom hem från arbetet. Att ta in information, hantera egen och andras oro, vara stabil inför eleverna, avbrutna rutiner och en ökad arbetsrelaterad stress tog på krafterna.

Vi har förberett oss för att kunna fjärrundervisa och uppmanats att ”packa väskorna”, om ifall att. Men vi går fortfarande, och det har blivit vår vardag, till skolan för att möta elever och undervisa på plats. Dock med ett upplägg så att elever som är hemma digitalt kan följa undervisningen och arbeta hemifrån.

I samhället i stort råder social distansering, liksom i vår skolmatsal. Men i mitt klassrum pågår just nu undervisningen som vanligt. Den senaste veckan har det varit hög närvaro i mina klasser. Det kan bero på att eleverna gärna vill vara i skolan – men även på en ökad handhygien och ”att stanna hemma när du är sjuk” har resulterat i att vi för närvarande håller oss friska.

Elever besöker utställningen om Ravensbruck som vi lånat av Katedralskolan i Lund.

Bedömningsuppgift i historia

Jag tycker att det är bra att skolan är igång, även om det innebär en extra påfrestning för oss alla. Men detta är, som jag säger till eleverna, vårt bidrag till att arbeta oss ur krisen:

”Alla måste bidra. Vi följer myndigheternas råd och riktlinjer. Det innebär att jag går till skolan för att undervisa er, ni går till skolan för lärande och att förbereda er inför gymnasiet i höst”.

Om ett par månader är det dags att placera marsipanrosen. Det är svårt att veta hur stark nyans av rosa den kommer att ha, hur stor den ska bli och var den kommer att placeras. Några av mina kollegor har börjat fundera ut kreativa lösningar kring vår skolavslutning, medan jag själv bygger tårta genom att ta en vecka i taget. Det är inte likt mig, men det är så jag just nu hanterar den situation som jag i början av året inte såg komma.

Just nu befinner jag mig i Krakow i Polen på en utbildningsresa tillsammans med elever och personal från sju olika skolor ifrån Malmö. Det är Svenska Kommittén Mot Antisemitism, SKMA, som anordnar resan.

”Regeringen har beviljat Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) ett bidrag för att i samverkan med kommuner runt om i Sverige genomföra en utbildning för högstadieelever om Nazitysklads förbrytelser mot judar, romer och andra grupper. I utbildningen behandlas också högerextrema rörelsers framgångar i Europa idag och den rasistiska propaganda dessa rörelser sprider. Utbildningen tar också upp exempel på andra folkmord och storskaliga övergrepp liksom de antidemokratiska ideologier som lett fram till dessa. ” (Ur SKMA:s information till vårdnadshavare…)

Vi är i Krakow under en veckas tid, men resan står inte själv som en isolerad händelse. Resan har föregåtts av två dagars seminarium om antisemitism och Förintelsen.

På plats i Krakow får vi fördjupade kunskaper genom att besöka platser där Förintelsen gjort historiska avtryck och där vi får ta del av personliga berättelser från Förintelsen.

Efter resan kommer vi att träffas igen under två dagar för att sammanställa våra intryck, kunskaper och erfarenheter. Men vi kommer även att få fortbildning som syftar till att vi ska vara stärkta i att kunna sprida våra kunskaper vidare, samt bemöta antisemitism, rasism och antidemokratiska krafter i den miljö som vi befinner oss i.

SKMA har stor erfarenhet av att organisera studieresor till Krakow med ungdomar, resan är väl organiserad och det är en stor förmån att få ta del av guidade turer som gör historiska platser och människors berättelser levande. Våra elever kommer att ha i uppgift att berätta mer om detta framöver, så jag lämnar detta åt sidan en stund.

Ett tydligt syfte med resans upplägg är integrationstanken kring att elever och personal från olika skolor i Malmö ska mötas och samarbeta.

Eleverna är uppdelade i arbetsgrupper, där de arbetar med elever från andra skolor. Eleverna delar även hotellrum med en varsin elev som de aldrig tidigare har träffat.

Vi lärare får möjlighet att knyta kontakter och utbyta erfarenheter som vi så länge har efterfrågat. Ett ”samhällslyft”, och om vi förvaltar det väl – en start till att lokalt börja nätverka och hjälpas åt att förbättra vår undervisning och att arbeta för fred och ett inkluderande samhälle – det som utgör det sextonde globala målet.

Inför resan fick jag frågor kring mina förväntningar och jag svarade då bland annat att jag vill öka min kompetens kring antisemitismen och rasismen i vår tid, hur det ser ut för våra ungdomar idag.

En av eleverna har berättat för mig om vad det har betytt för henne att få gå på en skola som ligger utanför Rosengård, stadsdelen där hon bor och har vuxit upp. Rosengård ligger mitt i Malmö, men för många barn och ungdomar som bor där, kan det ändå innebära att de aldrig vistas utanför stadsdelen. Att bo i Rosengård innebär trygghet och samhörighet för många människor, men min elev berättade att hon under sin uppväxt i stort sett endast hade lämnat stadsdelen när hon skulle spela match med fotbollslaget.

Det var därför inte konstigt att hon närmast fick en chock när hon började årskurs 7 på skolan där jag arbetar. Men det vände snart till något positivt, hennes språkutveckling tog fart, hon fick lära känna nya klasskamrater och se nya miljöer än den asfalt som omger Rosengård. Min elev menar att den politik som ligger bakom att hon har fått gå på en skola utanför Rosengård har haft en avgörande betydelse för hennes utveckling och sina drivkrafter.

Att spela fotboll och att få vara del av ett fotbollslag har också betytt mycket positivt för min elev, men hon har även på planen fått uppleva rasism och kränkande kommentarer – och det förvånar mig när hon vittnar om att även fotbollsdomare uttrycker sig och agerar rasistiskt.

Min elev har ett stort samhällsengagemang och hon skulle i framtiden vilja arbeta med politik, men hon har ännu inte funnit det parti som passar henne fullt ut. I augusti ska hon gå samhällsprogrammet och jag är övertygad om att hon i sitt liv kommer att fortsätta att arbeta för fred och inkluderande samhällen.

Att få förmånen att få delta i SKMA:s utbildning tillsammans med eleverna är för mig en resa med flera dimensioner, en resa som just tagit sin början.

(För alla er som undrar: Ja, min elev har läst igenom detta inlägg och gett mig tillåtelse till att publicera.)

Att vara lärare i historia på grundskolan är roligt och intressant, men ack så svårt. Det centrala innehållet är enormt, samtidigt som ämnet ges litet utrymme i skolans timplan. I kursplanens text om ämnets syfte,   beskrivs de förmågor som undervisningen ska ge eleven förutsättningar att utveckla. Det är kunskaper och förmågor som är mycket viktiga för att vi ska kunna förstå, kritiskt granska och orientera oss i en värld som är i ständig förändring.

Jag har ett särskilt mål med min undervisning under detta läsår. Det är att alla elever ska bli medvetna om hur just de lär sig och utvecklar sin historiemedvetenhet. Jag vill att de ska få ett ökat intresse av ämnet, så att de fortsätter att lära på egen hand. Utöver detta mål har jag en ambition kring att knyta an undervisningen till arbetet med att uppnå de Globala målen.

Generationstidslinjer

När vi började läsa 1900-talets historia, så fick alla elever i uppgift att skriva ner sin ”generationstidslinje.” Om de inte kände till sin linje, så uppmanade jag dem till att fråga hemma. Min generationslinje ser ut så här:

• 1970 – Jag föds
• 1945 – Lisbeth, min mamma, föds
• 1924 – Maily, min mormor, föds
• 1898 – Anna, min mormorsmor, föds

Jag har elever som har linjer som sträcker sig till ända till 1600-talet. Men jag har även elever vars linjer tar slut på 1950-talet. Hur ser din generationstidslinje ut?

När vi nu läser 1900-talets historia, så berättar jag då och då om personer från min egen generationstidslinje. Jag visar bilder och berättar korta anekdoter. Jag kopplar kortare berättelser om mina morföräldrar till det större historiska sammanhanget, som inspiration.

Astrid Lindgren och ”världskrigens tid”. 

Utöver våra personliga generationstidslinjer, så använder jag mig av Astrid Lindgrens liv och verk, hon får på olika sätt följa med oss genom världskrigens tid.

De flesta elever är väl bekanta med Astrids böcker och filmer sedan barndomen. Nu får de möta Astrids berättelser igen, men med ett annat perspektiv än barnets. Jag har även flera elever som inte känner till Astrid Lindgren och hennes berättelser. För de eleverna är figurerna och miljöerna inte självklara, men de visar intresse av att få veta mer.

Jag har berättat och visat bilder från Astrids barndom, familj och Vimmerby. Jag har visat och pratat om hennes böcker med dess karaktärer och teman.

Med högläsning från ett kapitel ur Madicken fick vi möta klassamhället i Sverige under det första världskriget. Vi fick en inblick i kvällen då tant Nilsson räddade sin familj från att avhysas genom att sälja sin kropp till doktor Berglund. Kapitlet gjorde det tydligt att det var en tid som saknade det skyddsnät vi har med hjälp av vårt välfärdssamhälle.

När vi läste om det glada tjugotalet lät jag eleverna lyssna på delar ur det första avsnittet från podcasten Astrid – Ett liv.  

Det avsnittet handlar om Astrids ungdomsår. När vi lyssnade fick vi veta att Astrid var en rebellisk tjej, en ”jazzböna”, som chockade Vimmerbybor genom att vara först med att klippa kort frisyr. Vi fick även höra att Astrid blev gravid med en 30 år äldre man, och hur hon fick lämna familjen för att flytta till Stockholm där hon blev ”ensam och fattig”. Hon reste till Köpenhamn för att föda sin son Lasse, som hon var tvungen till att lämna kvar hos en fosterfamilj.

Efter att eleverna hade lyssnat, så gav jag dem en skrivuppgift för att de skulle reflektera och bearbeta det de hade hört. Jag gick igenom instruktionerna:

Kort enskild skrivuppgift. Skriv ett brev till Astrid. 

1.Fundera över: 

• Berätta om dina tankar kring det du har fått höra om Astrids ungdomsår. Var det något du reagerade över? Skulle du med ord kunna trösta henne? Finns det något du skulle vilja fråga henne om?
• Förklara för henne vilka möjligheter hon skulle haft att fatta andra beslut i vår tid. Vilka råd skulle du kunna ge henne om hon hade varit ung på 2020-talet?

2. Formulera ett brev till Astrid: Du skriver till Astrid som om hon fortfarande var i livet, en äldre dam. Tänk på att ett brev ska innehålla datum, ort och hälsningsfraser.

Eleverna satte igång att skriva. Det blev tyst i klassrummet, förutom en del spridda frågor:  ”Fanns det abort på tjugotalet?”, ”Varför klippte hon sitt hår?”

Elevernas engagemang för uppgiften var större än vad jag räknat med, och uppgiften fick helt enkelt ges mer tid och utrymme än vad jag planerat för. De fick ungefär 30 minuters lektionstid, resten fick bli hemuppgift. När de hade skrivit sina brev gav jag dem återkoppling på formella skrivregler och innehåll. När de fått möjlighet att rätta till sina språkfel, delades eleverna in i små grupper och de fick läsa upp sina brev för varandra.

Jag har läst 90 unika brev till Astrid Lindgren. Det är fantastiska brev där eleverna med god ton skriver ett personligt brev där de ställer relevanta frågor och berättar för Astrid hur normer har förändrats och hur lagar har stärkt kvinnors rättigheter och möjligheter.

Min tanke var att de skulle reflektera över innehållet i podcasten, men resultatet och det jag fick läsa blev så mycket större.  Det blev helt enkelt en lektion kring feminismens historia och utveckling i Sverige, utan att jag använde mig av läromedel, lektionsfilm eller genomgång vid tavlan. Här följer nu lösryckta citat från några av breven som eleverna har valt att publicera som ”elevexempel”:

”Numera finns det också fler alternativ för en kvinna. Om du inte vill behålla fostret kan du välja att göra abort. Men då fanns inget alternativ, eftersom detta kränkte de kristna värderingarna. Om du föder ett barn idag får du också ett statligt bidrag som gör det lättare för en ekonomiskt och gör det även lättare att försörja ett barn än det var i din tid. Om du födde ditt barn idag kanske du inte tvingas ge ditt barn till en fosterfamilj.”

”Men jag kan känna igen och relatera det du har gått igenom i min familjs kultur, då jag ursprungligen är från Kurdistan. Där det är mycket om hur nära och kära tänker och tycker, alltså utgår man från det och lever sitt liv som familjen vill. Jag kan se mycket att mina föräldrar har det tankesättet som din familj hade, även om de försöker uppfostra mig och min lillebror på ett annat sätt än som de blev uppfostrade.”

”När du klippte håret kort, kan jag tänka mig att du uppmärksammades av folket i Vimmerby, att du kanske fick negativ respons. Du var den första flickan som gjorde detta i byn, hur blev du bemött av andra tjejer i din ålder på den tiden? Fanns det någon som beundrade dig för det du gjorde? Märkte du en skillnad i hur folk betedde sig omkring dig och hur kändes det? Idag är det inga konstigheter att se en flicka med kort hår, kanske är det kvinnor som dig som har normaliserat detta genom att bryta normer som då fanns. Idag kan en tjej välja att ha på sig byxor, ha kort hår och dessutom handla kläder på herr avdelningar i butiker.”

”Jag kan relatera lite till din “Pippi-gestalt” inom dig. Att man vill vara en liten rebell och gå emot normer och skita i vad folk tycker och tänker. Som ung kan man ha en negativ framtidstro. Speciellt idag med allt som händer som klimatförändringarna, krig och politisk oro. Jag tror du tänkte lite annorlunda på det “glada 20-talet” när allt kändes bra, världskriget var över och fred på jorden skulle hålla för alltid. Tänk vad fel man kan ha ibland.” 

 #5 Jämställdhet

Det var eleverna själva som använde sig av fakta, erfarenheter och sina förmågor att analysera och jämföra. Uppgiften fick eleverna att samla sina kunskaper kring jämställdhet och hur normer och lagar med tiden kan förändras. De har uttryckt egna tankar och åsikter, de har reagerat över beslut som fattats, samt visat förståelse för att varje människa måste bedömas utifrån sin samtids villkor och värderingar.

Utan att jag hade planerat det, så har eleverna på egen hand knutit an sitt lärande till arbetet med det femte globala målet: #5 Jämställdhet

”Jämställdhet mellan kvinnor och män är en förutsättning för en hållbar och fredlig utveckling. Jämställdhet handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser. Alla former av våld, diskriminering och skadliga sedvänjor mot kvinnor och flickor drabbar såväl individen som hela samhället. Det har bevisats om och om igen att politisk, ekonomisk och social jämlikhet mellan kvinnor och män bidrar till alla dimensioner av hållbar utveckling.”

Nu har vi nått 1940-talet och läser om det andra världskriget. Inom kort kommer vi att möta Astrid igen, bland annat genom att läsa utdrag ur hennes krigsdagbok, diskutera innehållet och öva källkritik.

Om du vill veta mer om hur vi arbetar med världskrigens tid, så finner du mer information på siten:

https://sites.google.com/skola.malmo.se/vrldskrigenstid/startsida