Fotbollsfeber, nationalism och symboler – normkritiskt tänkande i VM-tider

Vi har haft två schemabrytande dagar på Oxievångsskolan där vi har arbetat extra kring normer och språkbruk. Jag valde att använda mig av fotboll som grund för diskussion kring normer, utanförskap och nationella symboler. Jag skapade en presentation med innehåll och arbetsgång, som även andra lärare i arbetslaget kunde använda sig av.

Jag mötte upp eleverna vid klassrumsdörren för att i vanlig ordning samla in mobilerna. Det som var ovanligt var att de gick in i rummet till tonerna av:

Jag berättade lite kort kring hur spelare och fotbollsfans världen över samlas för att följa sina landslag och att de under ett par veckor hejar på landslag med nationens flagga och färger som symboler – även om man till vardags följer och hejar på olika klubblag.

Därefter var det dags för oss att se den nya dokumentären: Zlatan – för Sverige i tiden

Efter dokumentären delades klassen in i diskussionsgrupper för att i grupperna diskutera frågeställningarna i presentationen. Efter några minuters diskussion fick några elever svara på frågeställningarna med hjälp av ”No hands – up”, det vill säga den person vars namn stod på glasspinnen fick möjlighet att redogöra för sin eller sin grupps tankar.

Dokumentären är mycket lämplig som underlag till att diskutera normer och utanförskap. Zlatan berättar på ett sätt som griper tag i oss, det är lätt för oss att känna igen och förstå de situationer och händelser han berättar om. Vi har elever som delar upplevelser av utanförskap och vi har elever som ser och förstår vad det handlar om.

Den frågeställning som handlade om vad vi kan göra för att barn och ungdomar inte ska hamna utanför sin idrott på grund av olika resurser var intressant att lyfta. Många elever förde fram synpunkter kring att de vuxna runt ett lag ska arbeta som ett lag, för laget. Många föräldrar är där för att se och stötta sitt barn, men eleverna menade att de skulle vara där för alla barn. Till exempel kan de tänka på att packa med extra matsäck och se till att det finns begagnade kläder och utrustning att få eller låna.

.

Dokumentären tar tag i den heta potatisen kring frågan om vad det innebär att vara svensk. Jag förtydligade för eleverna olika exempel på polariseringen av frågan som synliggjordes i dokumentären. Därefter fick eleverna diskutera frågan, först gruppvis och sedan gemensamt i klassen. Här var det en fördel när vi kunde vara två lärare som kunde gå runt för att lyssna på grupperna. Det gav större möjlighet för att allas åsikter skulle få komma till tals och att eleverna skulle kunde få lov att tala till punkt.

”Om man känner sig svensk, så är man svensk”  och ”Om man är född i Sverige är man svensk”

var de mest vanliga påståendena kring frågeställningen. När diskussionen lyftes upp på klassnivå och det gavs möjlighet till problematisering,  kom många till insikt om att frågan är komplex och jag finner starka skäl till att arbeta vidare med den här sortens frågor i höst.

Efter djup och allvar följde lite mer lek kring ”Swedish smörgåsbord”. Hur många olika ”typiskt svenskt” hinner ni i grupperna notera?

Därefter berättade jag kort kring U21-laget som vann EM för tre år sedan. Det var inte bara det att de tog sig till final och vann, utan de visade även på att lyfta frågor kring mångfald genom ”Nya Sverige”.

Jag tipsade även eleverna om radioprogrammet Vems landslag? , där man sätter fingret på att landslaget saknar den mångfald som U21-laget hade och där de diskuterar olika orsaker kring vad detta kan bero på.

Lektionspasset kring fotbollsfeber, nationalism och symboler avlutades med att vi såg och lyssnade på Samir och Viktors låt ”Put your hands up för Sverige” där de använder sig av nationella symboler och färger, men där den enkla texten är inkluderande.

”Alla får vara med, alla måste få vara med.”

 

SeaU again!

På lördag är det ”World Ocean day” – en dag då en av de globala målen uppmärksammas lite extra:  Mål 14: Hav och marina resurser

I Malmö kommer det att arrangeras strandstädning under förmiddagen och det firas därefter med festligheter vid Marint kunskapscenter , SeaU.

Under våren har 30 elever från årskurs 7 på Oxievångsskolan haft förmånen att få delta i ett skolprogram med tre träffar på SeaU. (Den tredje träffen är i morgon).

Vid den första träffen var det introduktion till de globala målen och kring arbetet med att ”Rädda havet från plast”. Med sig till skolan fick vi ett uppdrag med att finna lösningar på frågorna kring:

Vart kommer plasten ifrån? Hur kan du hindra plasten från att hamna i naturen?

Våra elever hade under ett tidigare projekt arbetat antingen med uppdraget att ”Rädda Medelhavet från plast!”eller skrivit ett fiktivt brev till en ordförande i en idrottsförening för att övertyga om att föreningen inte skulle sälja duschcreme för att tjäna pengar till ett idrottsläger. Därför hade eleverna redan en del förkunskaper kring det här.

När Oxievångsskolan hade ”Öppet hus” hade vi möjlighet att samla de 30 eleverna (som går i olika klasser) för en kväll. De fick uppdrag att lösa där vi tillsammans skulle arbeta för att undersöka människors kunskaper kring plast i havet, attityd till att sortera och konsumera plast, samt påverka människor i riktning till att agera på rätt sätt så att plast inte hamnar i havet. När jag summerade kvällens arbete i korta anteckningar skrev jag;

7A: Gjorde flyers och delade ut. Finns i papper och digitalt. Det har dokumenterat med bild, ska maila mig bilderna. 

7B: Intervjuade, ställde fyra frågor. Sammanställde materialet i ett dokument som de har på datorn. De gjorde posters med QR-kod för att fortsätta undersökningen. På fredag ska de kolla resultaten och skriva ut i diagram.

7C: De har gjort en lista på fem produkter som byts ut mot andra material. Sedan har de gjort två affischer som finns i pappersform med en handskriven lapp för redovisning.

7D: Gick till Coop och tog bilder på saker som inte behöver vara förpackat i plast. Har materialet på Ipaden?

7G: Skapade en enkät i ett googleformulär, de har inte fått så många svar, länken måste skickas ut via sociala medier och mail.

Sedan var det dags för den andra träffen på SeaU. Då fick vi arbeta praktiskt. 30 minuter ägnades åt att samla skräp kring Ribersborgsstranden.

Tillsammans plockade eleverna 26 kg plast och annat skräp. Den andra tiden ägnades åt att håva och titta på livet under vattenytan.

I skolan har några elever arbetat vidare med att sammanfatta sina uppdrag i affischform. Dessa affischer ska redovisas på SeaU i morgon, då SeaU samlar ca 300 elever och lärare som deltagit i vårens skolprogram för olika aktiviteter och festligheter.

Det har varit mycket trevligt och enkelt att samarbeta med Marint kunskapscenter och det är min övertygelse att det är ett arbetssätt som kommer att leda till förändring i rätt riktning. Vi som har varit med har fått upp ögonen för vår överkonsumtion kring plast och vilka effekter det får för livet under ytan när resterna från grillkvällen blåser ner i Öresund.

Så, tack Marint kunskapscenter för gott samarbete.

SeaU again!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tärningen är kastad! Om att låta elever leda lektioner.

Under en pedagogisk lunch för ett par månader sedan frågade jag några elever vad de tyckte att jag skulle tänka på när jag skulle planera upp arbetsområdet kring Romarriket. En av tjejerna var snabb på att svara:

 ”Jag behöver träna på att prata inför klassen. Jag tycker att det är svårt och jobbigt, men jag behöver träna.”

Så klok, så rätt. Med inspiration av en kollegas tidigare blogginlägg om elevledda lektioner, så spånade jag vidare på detta. Jag ville ha ut något mer än att eleverna bara skulle ställa sig framme och redovisa inför klassen: lite mer elevaktivitet än vanligt, lite mer diskussion kring hur vi kan lära på olika sätt och en diskussion kring att visa respekt inför varandras arbete.

Jag introducerade eleverna i ämnet och förklarade LPP:n. Jag delade in klassen i olika grupper med olika ansvarsområden kring stoffet. För att göra det enkelt utgick jag från lärobokens olika avsnitt, en grupp ansvarade t ex för ”Romarrikets politik”.

På siten ”Romarriket” gjorde jag en textruta för de olika grupperna, med länkar till avsnittet i Gleerups Utkik historia, samt andra länkar som t ex lektionsfilmer och animationer. Jag uppmanade dem att börja där, men även att det var fritt att använda andra källor.

Min tanke var att en elevledd lektion skulle vara mer än att bara redovisa. Därför delade jag ett arbetsdokument med varje grupp där de skulle följa en arbetsgång, där de skulle börja med att diskutera vad en ”bra lektion” innebär. Jag var också tydlig med att alla i gruppen inte behöver göra allt och lika mycket. Någon kan prata, någon kan skriva, någon kan dela ut, någon kan sköta tekniken… Ställ er frågan:

Vilka olika kompetenser finns i gruppen?

Eleverna fick två timmar till att förbereda sin lektion, därefter förväntade jag mig att de skulle vara redo. De elever som kom igång och arbetade under lektionstid hann att få tips och feedback från mig i det delade dokumentet. En del grupper tog längre tid på sig att komma till skott, och då fick de klara sig utan feedback i dokumentet – men de fick när som helst använda mig som ”livlina” när de genomförde sin lektion.

När det var dags för eleverna att hålla sina lektioner listade vi tillsammans vad som var särskilt viktigt att tänka på nu när det var eleverna som skulle hålla lektionerna. Varje klass har en egen flik/sida på siten. Där skrev jag vad vi hade kommit överens om, och kunde vid behov plocka fram punkterna när det fanns behov av att påminnas om det gemensamma förhållningssättet.

Kommer nu ropen skalla: ”Flumpedagogik åt alla?”  Kan så hända, men:

I Läroplanen för grundskolan, kapitel 2.2 Elevernas ansvar och inflytande står det att:

Läraren ska
– utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,
– svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad,
– svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer,
– tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen, och
– förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle.

Visst kan man ifrågasätta att jag överlämnar uppdraget åt eleverna att ”undervisa” och visst har jag funderat över vad vi har att vinna på att jag lättar på – inte släpper – kontrollen under ett par veckor. Men om förlusten är ett professionellt urval av stoff och mer strukturerat berättande, så är vinsterna större vad gäller elevernas förmåga att utveckla sitt eget lärande för sin egen del och tillsammans med andra.

Jag har sett 30 grupper genomföra sina lektioner. Och det har varit fantastiskt intressant att följa:

  • Gruppen ska tillsammans lyckas få tekniken att fungera. Vilken knapp trycker man på? Är det glapp i sladden? Här gäller det för mig att låta dem tillsammans lösa uppgiften. Is i magen, låt det ta tid, låt de anlita någon annan i klassen om de inte reder ut det.
  • Hur fördelar gruppen arbetsuppgifterna? Hur ”täcker de upp” för varandra, har de ”livlinor”? Vänta ut, låt det ta tid – hur löser de situationen?
  • Speglar deras diskussion kring hur man lär sig bäst hur deras lektion ser ut?

De flesta grupper har haft en googlepresentaion som stöd för sin lektionsstruktur. Några har valt att visa någon lektionsfilm, några har använt sig av Gleerups digitala läromedel och låtit eleverna läsa och arbeta med uppgifter, några har arbetat med begrepp på tavlan och någon grupp lät klassen diskutera frågeställningar. En grupp valde att använda både livrem och hängslen:

Det som stack ut var en elev som med entusiasm berättade om de puniska krigen, samt en grupp som genomförde en tipspromenad kring ämnet slaveriet och romersk ingenjörskonst under idrottslektionen.  Ett stort tack till idrottslärarna som ställde upp med tid och hjälp med organisering!

Men en sak är säker. Det blir Kahoot om eleverna själva får välja!

 

Om att möta och undervisa medieslukare.

Bokslukaråldern är ett gammalt begrepp, men medieslukaråldern? Det var när jag läste Statens Medieråd, publikationer, Unga och medier 2017 som jag möttes av ordet och det är mina elever, det vill säga elever i åldern 13 – 16 år, som slukar medier…

Under ett par månader har vi i samhällskunskap och svenska arbetat med aktuella och brännheta frågor som bland annat berör kränkningar, hot och övergrepp: psykiska som fysiska, på internet och IRL.

I samhällskunskap valde jag att kalla arbetsområdet för ”Stopp! Min kropp! Ordet är fritt!” med fokus på det svenska rättssystemet och medier. Den LPP som jag presenterade för eleverna utformades på det här viset:

LPP i SH: Stopp! Min kropp! Ordet är fritt!

Det har varit mycket lärorikt för mig att arbeta med arbetsområdet och det har väckt många tankar och känslor hos mig. Framför allt vad gäller att förstå hur mina elever som befinner sig i medieslukaråldern har det i sin vardag och hur de upplever och formar sin uppfattning av vår omvärld. Det står klart för mig att det kan finnas ett behov av ett ”medielärarlyft” här, samt revidering av de läromedel som finns.

För mig har det varit viktigt att få eleverna att förstå att yttrande- och tryckfrihet är ett fundament för en fungerande demokrati, men inget som vi får ta för givet. Det behöver vårdas med ansvar, och det krävs insikt i att rättigheter och skyldigheter går hand i hand. Kanske har jag sått ett frö och fått eleverna att fundera över de här frågorna, men faktum är att jag inte tror att jag har nått fram. Det är inte som jag är blygsam, utan en slutsats som jag kan dra efter att ha läst elevernas svar och reflektioner i det underlag jag fick från bedömningen. Frågor som berör internet, medier och påverkan måste väckas, lyftas och diskuteras om och om igen.

Vilka är då mina ”slutsatser” eller ”konstateranden” efter avslutat arbetsområde?

Elever använder sällan public service

Eftersom eleverna inte verkar titta på SVT eller lyssna på Sveriges Radio, så har de svårt att på riktigt förstå skillnaden mellan public service och medier som finansieras av reklam. De har i hela sitt liv tagit del av reklam och funderar inte över dess betydelse. De vet att reklam ska få dem att köpa. Men de tror själva att de har förmåga att stå över den påverkan.

Elever vet hur de tekniskt ska göra för att granska källor och begränsa reklamflöden

Eleverna har kunskap i hur de ska jämföra olika källor och vilka frågor de ska ställa sig för att vara källkritiska. Men när de själva slukar medier så är det inte så säkert att de använder den kunskapen. Många tjejer följer Bianca Ingrosso, vars ”yrke” är att vara influencer. Hon arbetar alltså med att påverka. Men frågar du den enskilde eleven, så funderar hon inte kring vilken påverkan hon utsätts för och hur det formar henne när hon följer Bianca.

 

Elever delar inte medieupplevelser med sina föräldrar.

Det är en handfull elever i varje klass som har en dagstidning av papper liggandes på köksbordet i sitt hem.  Det är få elever som tittar på TV tillsammans med sina föräldrar. Frågan jag ställer mig är: Vad händer med den gemensamma upplevelsen och diskussionen kring aktuella händelser, filmer, reklam och annat…? Vad händer när gemensamma diskussioner och förtydliganden uteblir och vi lämnas ensamma med information och berättelser som möter i oss i hastig takt, utan att stanna upp till eftertanke?

Flickor och pojkar möts av och använder sig av olika medier.

I samhället pratar vi numera om att arbeta normkritiskt. När eleverna pratar om sitt användande av medier är det mycket könsstereotypt användande som framgår.  Mina elevers kartläggning av sina medievanor stämmer väl överens med Statens medieråds publikation ”Unga och medier 2017”. Nu är den inte färsk, men den visar att de följer olika kanaler/användare/videobloggare. Killarna söker sig till att följa andra som spelar spel och tjejer söker sig till livsstils- och modebloggare.

Elever använder inte traditionella massmedier som förmedlar nyheter.

Eleverna ser inte på Aktuellt eller Rapport, de läser inte heller Sydsvenskan eller någon annan ”dagstidning”. Däremot finns det ett intresse av nyheter, men nyheterna når eleverna via delningar på sociala medier. Där följer även kommentarer som kan bidra till att förstärka elevernas nyfikenhet och intresse. Här finns det en ingång för oss i skolan att ta tillvara på intresset för aktuella händelser och lyfta upp dem till diskussion. Det finns mycket att vinna på att lyssna på de ”versioner” av aktuella händelser som eleverna har möts av och problematisera dessa, visa på hur olika medier och sändare väljer att vinkla och förmedla det som sker i vår tid.

Lika väl som att alla lärare ska vara ”lärare i svenska”, så krävs det nu att alla lärare i större utsträckning arbetar med frågor som rör medier och berör aktuella händelser när de arbetar med olika arbetsområden.

Eleverna vet vem de kan vända sig till om de eller någon annan blir utsatta för hot och kränkningar, men det innebär inte att de använder sig av den kunskapen. 

Teoretiskt känner de till att de kan vända sig till vänner, föräldrar eller personal i skolan om de råkar ut för näthat. De vet även att de kan anmäla användare till de som ansvarar för Instagram och Snapshat. De vet att de kan anmäla till polisen. Men allt detta gör inte eleverna i den utsträckning som vi vuxna skulle önska. I praktiken är de oroliga för saker som till exempel att de inte ska få använda internet eller ”att det ändå inte kommer att leda till någon konsekvens”. Dessutom upplever många skamkänslor när de utsätts för kränkningar på internet, kränkningen blir värre när den ligger ute så att kan se och läsa. Därför är det viktigt att elever får lära sig vilken betydelse det har när de väljer att trycka på gillaknappen eller inte, och att ha mod och civilkurage att säga ifrån. På nätet.

En avslutande reflektion…

I september är det val. Vi som undervisar i samhällskunskap behöver fundera ett varv till vad som är viktigt när vi planerar våra arbetsområden kring ”Valet 2018”. Nog för att de kan vara roligt och lärorikt med rollspel där eleverna får praktisera politiska debatter, men frågan är om vi inte befinner oss i ett skede där vi behöver träna och utveckla förmågor som ska hjälpa oss att kritiskt granska och ha en beredskap inför den påverkan och propaganda vi kommer att utsättas för i olika medier?

För den som är mer intresserad av arbetsområdet ”Stopp! Min kropp! Ordet är fritt!” utifrån samhällskunskap finns material och lektionsupplägg på denna site:  Stopp! Min kropp! Ordet är fritt!

 

 

 

 

 

 

 

Uppdrag Medelhavet – uppgifter fulla med mening!

När jag utformar mina arbetsområden har jag ett ”ramverk” som jag följer och som eleverna över tid känner igen sig i.

  1. Genomgång av LPP:n och diskussion kring denna.
  2. Baslektioner där vi arbetar med centrala begrepp och stoff som berör det centrala innehållet, samt övningar kring de förmågor jag valt att vi ska fokusera kring.
  3. Tid för fördjupande och skapande uppgift.
  4. Repetition och redovisning.
  5. Summativ bedömning och utvärdering.

Det här inlägget kommer att handla om hur elevernas fördjupningsarbeten fick ett större värde genom att de publicerades på en digital anslagstavla.

När vi arbetade med ”Projekt Medelhavet” förra terminen utarbetade jag några olika uppdrag som eleverna kunde välja att arbeta med. Jag bad eleverna att välja uppdrag efter intresse. Det fanns möjlighet att samarbeta i grupp, eller att lösa uppdragen på egen hand. Jag berättade för dem att uppdragen skulle redovisas digitalt inför alla sjuor på skolan, under förutsättning att man lämnade in sitt arbete i tid. Deadline skulle hållas av två skäl: Min arbetsbelastning, samt elevernas medvetenhet om att ”tåget inte väntar”.  Eleverna fick även information om att ingen summativ bedömning av fördjupningarna skulle ges, däremot skulle elevarbetena komma att användas i den summativa bedömningen.

Om du vill veta mer om hur jag gick till väga är du välkommen att läsa vidare.

Jag började med att göra en site för uppdragen: https://sites.google.com/skola.malmo.se/uppdragmedelhavet2017/startsid

Eleverna fick välja mellan sju olika uppdrag. Varje uppdrag har instruktioner på siten i form av en Googlepresentation: 

  • Medelhavet är full med plast!
  • Var barn sover…
  • Olympiska spelen
  • Min historia!
  • Mat från Medelhavet
  • Turistguide vid Medelhavet
  • Flykt över Medelhavet

Eleverna fick ungefär 5 h av lektionstid till att arbeta med uppdragen, vilket var tillräckligt med tid för att få arbetet att bli effektivt.

När tid för inlämning hade passerat, så hade jag fått in elevarbeten från de flesta eleverna. Dessa hängde jag upp på en ny site. Den här siten är dock inte öppen för hela världen, den är tänkt att vara begränsad till att läsas av eleverna i årskurs sju på Oxievångsskolan. Men den ser ut så här:

 

Eleverna redovisade digitalt i olika former…

Google presentationer. En grupp killar spelade in när de lagade ”mat runt Medelhavet” och länkade in i sin presentation.

 

 

 

 

 

Prezis.

 

Film med ”greenscreen”. Självklart fick ”Bloopers” utrymme!

 

 

 

 

 

Google dokument. Elever bjöd på sina egna erfarenheter.

 

Vad är poängen med att synliggöra och redovisa elevarbeten digitalt? 

Det är viktigt att elevernas fördjupningar får ett värde för andra, att det finns en mottagare. Då ökar elevernas benägenhet att prestera bättre och det finns en större mening med arbetet. När elevarbetena fanns upphängda på siten fick eleverna en lektion till att klicka sig runt och ta del av olika arbeten. Ganska kravlöst, men jag uppmanade dem att se till att orientera sig bland olika ämnen och reflektera kring olika sätt att hantera uppgifterna på. Jag uppmanade dem också att visa respekt för varandras arbeten och att vara ödmjuk kring att det finns brister, men att ta lärdom av hur man kan lösa uppgifter på olika sätt. Detta skötte de galant! De visade stor nyfikenhet kring arbetena. Jag skulle tro att det var särskilt intressant att se hur kompisar i andra klasser hade löst sina uppgifter.

Dags att summera…

Så blev det då dags för den summativa bedömningen då den fördjupande och skapande uppgiften fick än mer mening:

Under en lektion fick eleverna välja en skrivuppgift bland flera. De skulle skriva sin skrivuppgift med penna och papper, men fick lov att använda sig av elevarbetena och eventuella länkar i arbetena som stöd och underlag till sin skrivuppgift.

Här finns skrivuppgifterna som jag använde som underlag för min bedömning:

Bedömningsuppgifter: Uppdrag Medelhavet

Här finns några elevexempel på lösningar:

Elevexempel: Skrivuppgifter Uppdrag Medelhavet 

Och nu är det dags för mig att arkivera ”Projekt Medelhavet”, stänga och gå vidare mot nya äventyr.

Site till projekt ”Medelhavet”.

 

 

 

 

 

Bett 2018: AR, VR och kollaborera – WHY?

Sedan jag för tio år sedan fick upp ögonen för att begreppet ”göra skillnad” användes i tid och otid, så har jag blivit lite känslig för ord som ”trendar” den pedagogiska världen. När jag i förra veckan var i London och besökte Bett-mässan så fick jag en smärre allergisk reaktion mot vissa ord och förkortningar och några av dem finns i min rubrik. Utav de begrepp som just nu är trendiga, så är WHY det begrepp som är mest intressant för mig:

  • Varför undervisning?
  • Varför mobilförbud?
  • Varför Virtual Reality?
  • Varför är jag lärare? Och varför just här?
  • Varför digitalisering?

Min rektor, Jenny Nyberg, valde i år att skicka tre lärare och en IKT-pedagog till Bettmässan och jag var en av dem som fick möjlighet att åka. Under tre dagar gavs jag och mina kollegor tid till att diskutera SKOLA utifrån olika perspektiv – både utifrån den inspiration som gavs på mässan, men även kring skolfrågor som är aktuella för oss själva, våra kollegor och elever just nu. Det var en ynnest att få tid till att både reflektera och diskutera skolfrågor förbehållslöst, utan att behöva bli avbruten av andra arbetsuppgifter eller krav på att kort presentera resultat från diskussion.

När jag åkte hem till Malmö efter tre dagar, så var en av tankarna som snurrade att jag hoppas att fyra andra kollegor står på tur nästa år.  Eller, det behöver inte vara just BETT. Det finns mängder av konferenser och forum som samlar människor från skolvärlden för att inspirera och stimulera till nätverkande. Och alla lärare behöver då och då få komma ifrån ordinarie arbetsuppgifter för att få möjlighet att lyfta blicken.

Vad tar jag då med mig från innehållet från Bett2018? Det har varit svårt att samla tankarna, men här är några:

I år ville man sälja in AR och VR. Jag prövade ett par VR-glasögon och besökte bland annat Västfronten med hjälp av den nya tekniken. Under flera föreläsningar så pratade man framförallt om att VR kan bidra till att göra undervisningen rolig och väcka nyfikenhet hos eleverna. Och det tror jag säkert. Men frågan är om VR verkligen skulle öka och förbättra undervisningen för mina elever. Så jag ställer mig WHY? Just nu skulle jag inte prioritera ett inköp av VR-glasögon i skolans budget. Men VR kommer att ha användningsområden i samhället, och inom några år så torde tekniken vara billigare. Och hade jag varit NO-lärare, så hade jag kanske haft en annan användning av tekniken. Jag jämför det då lite med NO-lärarnas mikroskåp.

Vår IKT-pedagog Aila Delleskog hade en dragning i Googlemontern där hon på ett väl förberett, genomtänkt och tydligt sätt berättade om skolans digitaliseringsplan och vårt arbete med Google Apps och Chromebooks.

I en annan del av Googlemontern fanns en välbesökt workshop där besökare fick möjlighet att bekanta sig med Google Apps och lära sig hantera delade dokument. När jag gick förbi den delen av montern, så tänkte jag på att alla elever på vår skola skulle kunna ha bistått besökarna med handfasta tips och tekniska manövrar. Den delen av digitaliseringen är implementerad. Det som väntar för oss lärare och elever är att förstå och lära oss att förhålla oss till en digitaliserad värld. Och den delen är svårare att implementera.

Under ett par seminarium diskuterades lärarrollen och lärandet i en digitaliserad miljö.  En brittisk forskare sade vid ett tillfälle: ”Skyll inte på lärarna. De står i frontlinjen” och jag som då just besökt Västfronten med VR-glasögon drog såklart genast paralleller och förstod vad hon menade:

Vi som är lärare står oftast ensamma mitt i klassrummet bland digitala elever och minst lika många enheter. Vi har en enorm utmaning att hantera. Vi behöver reflektera över effekten av vår undervisning, försöka förstå hur våra elever lär sig i sina miljöer och diskutera lärande med eleverna. Många elever kompletterar idag sitt lärande i skolan genom att använda sig av filmer på youtube. Stoff och fakta kan inhämtas på oändligt många sätt idag. Så som förmedlare av fakta och som tolkningsföreträdare får lärare i framtiden ställa sig jämte andra kanaler.

Men det innebär inte att lärarens roll förminskas eller att läraren är mindre viktig i dagens och framtidens skola – tvärtom! Lärarens roll blir att styra upp, organisera och problematisera undervisningen och lägga mer fokus på att utveckla elevernas förmågor att hantera och leva i en digital miljö, samt att lära eleven att äga sitt eget lärande.

För att underlätta för oss som befinner oss i frontlinjen, så vore det bra om vi lärare skulle ges möjlighet att få ”kollaborera” mera.  Med varandra. Hur ska vi gemensamt kunna lösa uppgiften på fronten? Det är vi som möter digitala elever i en digitaliserad omgivning och som ska hjälpa dem att orientera sig och utveckla kunskaper och förmågor i den här brytningstiden.

Vi är i stort sett ensamma vuxna i detta möte med eleverna. Företagen förser oss och eleverna med enheter och appar. Föräldrarna finns som regel inte i sina barns digitala miljöer. Det ligger på lärarna att tillsammans med eleverna utveckla de kompetenser som krävs.

Därför: Låt alla lärare få möjlighet att då och då inspireras, nätverka och möjlighet att omvärdera och utveckla sin undervisning. Liksom läraren inte längre är förmedlare av fakta, så kan inte en ”pedagogisk elit” paketera och överföra digitala kompetenser till oss lärare.

Det är min bestämda uppfattning att för bästa effekt behöver vi göra detta tillsammans. Som en rörelse. Med hjälp av nätverk. Genom att ”kollaborera”.

 

 

 

 

 

 

 

Om bedömning och kommunikation med digitala lärplattformar

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om bedömning under ”Stör ej – bedömning pågår”. (6:e april 2016). I det blogginlägget skrev jag bland annat:

”Läraryrket är ett intellektuellt yrke. För att kunna utöva yrket krävs ämneskunskaper, förmåga att tolka skolans kod och att vara förtrogen kring styrdokumenten, samt att omsätta dessa i praktiken.

En av mina viktigaste uppgifter är att bedöma elevernas kunskaper och förmågor, samt att summera dessa till ett betyg.  Jag måste tänka på bedömningen redan när jag planerar ett arbetsområde, eftersom arbetsområdet syftar till att träna de kunskaper och förmågor som ska bedömas. Jag måste ha klart för mig vilka kunskapsaspekter som ska bedömas, för i SO är det orimligt att beta av alla aspekter i kunskapstabellen. Jag måste även se till att mina bedömningsuppgifter utformas så eleverna ges möjlighet till att visa de kunskaper och förmågor som avsetts.”

I dag vill jag skriva av mig några reflektioner kring att arbeta med kunskapstabeller i digitala lärplattformar.

När Lgr 11 utformades var det viktigt för skolmyndigheterna att läroplanen skulle implementeras i den verkliga verksamheten. De nya betygen med en skala från F till A skulle vara en summering av visade kunskaper och förmågor i form av olika kunskapskrav.

För att hantera detta kom kunskapskraven att delas upp i en tabell, med ett rutsystem där innehållet i olika rutor ibland kallas för aspekter. När eleverna  visat sina kunskaper och förmågor för kunskapskraven E, C eller A  markeras  detta i kunskapstabellen. När elevernas kunskaper och förmågor i årskurs nio ska summeras till ett slutbetyg används kunskapstabellen som ett underlag.

https://www.youtube.com/watch?time_continue=52&v=pFihr5gKcMg

2011 arbetade jag på en skola i Hässleholm. Då hade vi ingen digital lärplattform, ingen digital kunskapstabell. Vi tryckte ut Skolverkets tabeller i papper och markerade i tabellen med en överstrykningspenna. Jag samlade mina elevers kunskapstabeller i en pärm. Kunskapstabellerna var ett arbetsdokument för mig i min bedömning och dokumentation för min efterträdare när jag avslutade min tjänst.

De senaste fem åren har jag arbetat med två digitala lärplattformar, Unikum och Infomentor. Båda lärplattformarna används bland annat till att dokumentera och kommunicera elevernas kunskapsutveckling. I stället för att jag markerar aspekter i en kunskapstabell med överstrykningspenna, så kan jag nu digitalt klicka olika färger i en kunskapstabell som görs synlig för elever och föräldrar. Fortfarande är kunskapstabellen ett arbetsdokument över tre år fram till slutbetygen i årskurs nio, då kunskapstabellen ska summeras.

Det är bra att tabellen är öppen och synlig, den syftar till att visa elevens kunskapsutveckling och även undervisningens inriktning och bedömning. Men det finns ett litet dilemma med den digitala kunskapstabellen: Det händer att elever, föräldrar och andra (än den bedömningsansvariga läraren) felaktigt läser av tabellen och summerar ihop de ifyllda rutorna till ett terminsbetyg.

En karta över en plats visar inte verkligheten. Några ifyllda aspekter i en kunskapstabell kan inte spegla en elevs visade kunskaper och förmågor fullt ut. Som lärare ska jag undervisa och arbeta för elevens lärandeutveckling och ökande måluppfyllese med hjälp av formativ bedömning, men jag ska även ansvara för att göra summativa bedömningar och i slutet av en termin sätta ett betyg. Då är ifyllda aspekter till hjälp. Men jag kan ha information om eleven, eller kunskaper om mitt ämne som gör att ifyllda aspekter inte rakt av kan summeras till ett betyg. Kunskapstabellen är inte heltäckande. Den är ett arbetsdokument. Låter det rörigt?

Som utbildad ämneslärare vet jag att:

  • En del aspekter väger tyngre än andra, och har en större betydelse för ämnets syfte och innebörd.
  • En del aspekter tränas och bedöms oftare än andra.
  • En del kunskapskrav och förmågor i en aspekt naturligt faller på plats när eleven har utvecklat ett större sammanhang.

Med hjälp av formativ och summativ bedömning under terminen har jag som undervisande lärare:

  • Specifika kunskaper om elevens utveckling vad gäller just mitt ämne. Jag kan t ex ha sett hur en elev under terminen funnit strategier till att hantera stoff, producera material, utveckla tankar  och göra sig redo för stora kliv – men inte lyckats lösa en viss del av de aspekter som av mig var tänkta att bedömas.
  • Kunskaper om vilka aspekter som har bedömts och vilka möjligheter eleven har haft att visa sina kunskaper fullt ut. Jag vet hur mina uppgifter har varit utformade, och hur eller om de har fungerat som bedömningsunderlag
  • Kännedom om vilka organisatoriska förutsättningar som funnits för att eleven ska kunna ges möjlighet att visa sina kunskaper och förmågor på ett sätt som eleven har rätt till.

För några år sedan pratade jag och mina dåvarande ämneskollegor om att kunskapstabellerna är ett bra arbetsdokument, men att man inte får stirra sig blind på rutorna utan måste andas och lyfta blicken.

I dag skulle jag önska att vi visade varandra lite mer förståelse för det komplexa i bedömning och betygsättning, att ämnen är olika både vad gäller centralt innehåll, kunskapskrav och hur eleverna ska kunna ges möjlighet att visa sina kunskaper och förmågor.  En förståelse för att kunskapstabeller i digitala lärplattformar är ett försök till att synliggöra och kommunicera, men att de inte på något sätt har nått sitt perfekta ideal som digitalt verktyg.

För närvarande är det stort fokus på den formativa bedömningen, men det finns ett stort behov av att få utveckla det kollegiala lärandet vad gäller den summativa bedömningen och betygsättningen i våra specifika ämnen med hjälp av diskussioner. Vi behöver diskutera vilka buggar, svårigheter och dilemman som finns med att hantera klickandet i de digitala lärplattformarna. Vi behöver diskutera hur vi i vårt ämne kan använda lärplattformen som digitalt verktyg och om det finns ”rätt sätt” och ”fel sätt” att klicka.

När vi synliggör vårt arbete – bedömning av färskvaror – då behöver vi vara trygga i och kunna svara  upp på de frågor som vi får kring vårt uppdrag.

Att vara SO-lärare är att vara Språk- och Ordlärare

Det är mycket vi lärare ”ska”. Ja, det står faktiskt så i läroplanen. I det här blogginlägget kommer jag att ge exempel på hur jag i praktiken omsätter några av dessa ”skan”.

I kapitel 2.2 Kunskaper i Lgr11 finns det skrivet:

Läraren ska:

  • ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,
  • stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,
  • ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel,
  • stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter,
  • samverka med andra lärare i arbetet för att nå utbildningsmålen, och organisera och genomföra arbetet så att eleven:
  • utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,
  • upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,
  • får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,
  • successivt får fler och större självständiga uppgifter och ett ökat eget ansvar,
  • får möjligheter till ämnesfördjupning, överblick och sammanhang, och
  • får möjlighet att arbeta ämnesövergripande.

”Min stadsstat”

I årskurs sju låter jag eleverna skapa sin egen grekiska stadsstat. Det är en uppgift som omfattar flera skolämnen och som bland annat syftar till att eleverna ska upptäcka nyanser i språket och använda nya begrepp.

Nu ska jag berätta hur jag och min lärarkandidat Alexander tillsammans med eleverna genomförde processen:

Alexander börjar med att berätta om ”sin stadsstat” och ritar den samtidigt på whiteboarden. Han berättar om de geografiska förutsättningarna och geografiord betonas: Vik, sund, udde, halvö, bukt… Här får eleverna upp ögonen för landskapets olika former. Vad är en ö? Vad är det för skillnad på bäck, å och flod? Han berättar även om hur det gick till när stadsstaten befolkades och hur invånarna lever sina liv, hur de organiserar sitt arbete och hur de fattar beslut.

Efter det är det dags för eleverna att skapa och rita sin egen stadsstat och skriva ut de olika geografiska begreppen. De som har det lite svårare kan härma Alexanders stadsstat, eftersom den finns kvar på whiteboarden som mall, medan andra skapar unika stadsstater med varierade former. Denna uppgift uppskattas av de allra flesta och det samtalas om halvöar, skärgårdar och vikar.

Tre lektioner inleds med kortare genomgångar där olika saker behandlas utifrån antikens historia och vår tid, till exempel:

  • Olika styrelseskick. Vad innebär demokrati? Diktatur? Hur kan man organisera för att fatta beslut?
  • Vilka skillnader mellan kvinnor och män finns? Olika klasser?
  • Vilka olika yrkesgrupper finns och varför? Vilka kunskaper krävs för att stadsstaten ska kunna utvecklas och fungera? (Det finns inget yrke som heter ”byggare”. Vad kallas yrket för den som håller i hammaren? I penseln?)

Efter varje genomgång skriver eleverna vidare och berättar om sin egen stadsstat. De använder sina egna unika kartor som hjälp, och utvecklar texten efter hand som de får mer kunskaper kring de grekiska stadsstaterna. De skriver sitt arbete i delade googledokument som är delat via google classroom.

Under tiden de skriver ger vi feedback till eleverna, såväl muntligt som skriftligt.

 

I slutet av arbetsprocessen ger eleverna varandra kamratrespons: I grupper om fyra elever i läser de och diskutera varandras texter, ger exempel på sådant som var särskilt bra och ger förslag till förbättringar.

Begreppstavlan

Det finns en liten whiteboardtavla i klassrummet. Utan något större syfte skrev jag upp några ord på tavlan. Sedan frågade jag några elever om de kunde skriva något av orden på sina modersmål. När ett par ord var samlade, så väckte det lite nyfikenhet och tavlan fylldes på lite då och då. Orden genererade samtal om olika språk och ahaupplevelser kring kunskaper eleverna har och som vanligtvis inte syns i den ordinarie undervisningen.

Är det så himla viktigt att kunna hantera ord som vik, udde och sund att man måste fördjupa sig i detta? Ja, det är min bestämda uppfattning. När eleverna kan dessa ord och förstår vad de innebär – då ser de även på kartan på ett annat sätt. I stället för att memorera namn på platser, så följer de kustlinjer och finner former vilket jag tror ger dem en bättre helhetsuppfattning och förmåga att upptäcka kartan på egen hand.

 

Att göra historien levande med subjektivt material

Den här gången handlar mitt inlägg om hur man kan göra historien levande genom att använda subjektivt material. Inlägget är en av inlämningsuppgifterna till kursen i Levande historia. För er som är intresserade av att arbeta med skönlitteratur i ämnet historia finns det tips och material länkade!

Frågeställningarna jag skulle lösa i denna uppgift löd:

  • Hur ser du själv på att använda subjektiv material som narrativen? Vilket kan syftet vara med detta? 
  • Om du använder ett subjektivt material, vad måste du tänka på? 
  • Har du tips på andra subjektiva material som fungerat bra i klassrummet? Varför fungerar det bra? 

Uppgift: Att använda subjektivt material.

Jag tycker att det är bra att ibland använda subjektivt material, då detta gör att historieämnet får ett större djup och ger en bättre förståelse för människan i historien och hur t ex en historisk händelse, innovation eller reform kan upplevas olika beroende på vems perspektiv man utgår ifrån. Det ger eleven möjligheter att fortsätta väva sina historiska kunskaper.  Det kan vara att lyssna på överlevare från förintelsen och att läsa skönlitteratur, att lyssna på ”Sommar i P1” eller se en film med historiskt perspektiv.  Om man utgår från berättelserna, så kan man arbeta med att lyfta fram olika alternativ till handling som människor har haft vid olika kritiska vägval.

De senare åren har jag haft ett behov av att revidera mitt sätt att undervisa och jag önskar att jag bättre kunde släppa in de kunskaper och erfarenheter som elever från andra länder bär med sig för at göra utflykter ifrån den eurocentriska historieuppfattningen en smula.

Det krävs ett särskilt ansvar av mig när jag använder mig av ett subjektivt material.  Det är viktigt att syftet är tydligt, att jag belyser ur vems perspektiv historien berättas, samt att det ges utrymme för en diskussion kring att det kan finnas andra perspektiv på historien.

När eleverna i årskurs åtta och nio läser historia som utspelar sig under de senaste två seklen, så brukar jag väva in ett projekt med skönlitteratur.  En skönlitterär bok är inte alltid en historisk källa, men den kan ha en berättelse som utspelas i ett historiskt sammanhang – som vilar på vetenskaplig grund.  Man kan ha en källkritisk diskussion kring skönlitterära böcker och diskutera hur författaren använder sig av historia och vad böckerna tillför när vi utvecklar vårt historiemedvetande.

Projekten med att arbeta med skönlitteratur i historieundervisningen har sett lite olika ut, men eleverna brukar få välja en bok från en lista som skolbibliotekarien har sammanställt. När de läser har de med sig frågeställningar att tänka på som de ska arbeta med som reflektionsuppgifter.  ”Examinationsuppgifterna” har också sett lite olika ut, de som jag har varit mest nöjd med är när jag låtit eleverna genomföra ett rollspel. Under rollspelet har de olika diskussionsuppgifter att lösa. De ska då spela en av karaktärerna i böckerna och diskutera samhällsfrågan utifrån sin karaktär. Rollspelen filmas eller spelas in som ljudfil och jag kan efteråt höra vilka kunskaper de har kring tiden och vilka förmågor de har kring t ex:

”… föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors levnadsvillkor och handlingar, samt om Förintelsen och andra folkmord. Dessutom förklarar eleven hur människors villkor och värderingar kan påverkas av den tid de lever i. ” (Ur Skolverkets kursplan för historia 7-9)

Eleverna har varit positiva till att läsa skönlitteratur. När de läser böcker som behandlar samma tidsperiod, men läser olika böcker – så uppstår det diskussioner mellan eleverna spontant utanför klassrummet och vilket i klassrummet visar sig i förförståelse och frågor som höjer undervisningens kvalité.

Om jag ska vara självkritisk måste jag bekänna att jag har lagt för lite fokus på att prata om att skönlitteratur är en subjektiv berättelse och vad man behöver förhålla sig till när man läser skönlitteratur. En skönlitterär bok kan vara en historisk källa, men den kan också inte vara det.  I fortsättningen kommer jag att lägga större vikt vid att diskutera frågan hur författare och andra använder sig av historia när de skriver eller refererar till en skönlitterär bok.

Om ni är intresserade av att se mina uppgiftsbeskrivningar kring arbetet med att läsa skönlitteratur i historia, så finner ni exempel här:

Läsning av skönlitteratur från världskrigens tid: Uppgiftsbeskrivning

Litteraturuppgift andra världskriget Uppgiftsbeskrivning

Litteraturuppgift: 1800-talets tid och människor. Uppgiftsbeskrivning

Rollspel; Diskussionsuppgifter för 1800-talets människor Diskussionsämnen

Rollspel: Gruppuppgifter för världskrigens tid:     Diskussionsämnen(OBS! Bilderna som fanns i kuverten har jag inte digitalt. Hör av er om ni vill ha bilderna.)

Om ni vill ha tips till litteratur så bifogar jag de länkar som min förra kollega och skolbibliotekarie Johanna Ekström på Fäladsgården i Lund (@jo_bib) har sammanställt inför projekten:

Litteraturlista – världskrigens tid

Litteraturlista – 1800-talet årskurs 8