En gyllene regel och ett motto

Klockan var tre när det ringde på dörren den natten. Yrvaken och trött, efter att som student firat Valborg i dagarna tre, öppnade jag dörren.  Utanför stod Lars Björklund, präst vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, redo för att lämna bud om att min pappa hastigt hade dött några timmar tidigare. Min pappa var 47 år och dog ung och alldeles för tidigt. Men han hann göra avtryck. I dag är det 25 år sedan han dog och jag vill berätta för er hur han omsatte den gyllene regeln i praktiken.

Min pappa hette Svante och han hade länge varit föreståndare för ett vårdhem för utvecklingsstörda i Laholms kommun. När han började arbeta där i början på sjuttiotalet var det en stor institution där över hundra personer bodde. Det var en institution med stort I, där personerna delade rum och fick all mat lagad från ett centralkök, ungefär som på ett sjukhus. Tjugo år senare lades vårdhemmet ner, eftersom alla boende hade flyttats ut till gruppboenden, tillbaka till samhället. Det var ett resultat av en lång process som min pappa var med och ledde.

Min pappa arbetade för att de boende till exempel skulle få;

  • känna dofter av matlagning (avdelningsköken byggdes om),
  • få möjlighet att åka ut på fritidsaktiviteter (minibussar köptes och hyrdes in),
  • åka på semester (fjällvandra, åka båt till Köpenhamn, stugvistelser)
  • vara med och handla sina egna kläder
  • besöka musikarrangemang och restauranger
  • flytta ut från institution till mindre boenden

När människor ifrågasatte hans reformer och sade att han ju på sätt och vis arbetade bort sin egen arbetsplats, så var ett av hans argument följande:

”Öringelunds vårdhem ska bli så bra så att jag skulle kunna tänka mig att låta mina egna barn bo där, om det skulle behövas. Om jag hade haft ett utvecklingsstört barn skulle jag vilja att det barnet fick vara delaktig i samhället”.

Det är en av de kloka resonemang som jag bär vidare och som jag kan omsätta inte bara i min yrkesroll, utan även i andra sammanhang. Trots att min pappa är död sedan 25 år tillbaka, så tänker jag ofta på honom, hans drivkrafter och kloka tankegångar som han gärna diskuterade med oss.

 

Ett annat klokt återkommande resonemang för att stå stadigt som lärare, och som gör det lättare att fatta obekväma beslut, är de orden som Lars Björklund gav oss då vi tog vår lärarexamen vid Uppsala Universitet. Han var inbjuden som talare och gav oss rådet:

”Det viktigaste är inte att eleverna tycker om dig. Det viktigaste är att du tycker om dina elever”.

Ständigt aktuellt och tänkvärt, eller hur?

 

 

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *