Läsning utvecklar vårt ordförråd, vi utvecklar vår läsförståelse och samtidigt vår skrivförmåga, vi utvecklar vår omvärldsuppfattning och vår förståelse för ett större sammanhang. Med hjälp av skönlitteratur har vi möjlighet att ta del av människors berättelser, och samtidigt som vi läser ges vi tid till att reflektera över berättelserna – vi kan jämföra med vår egen tid, våra egna värderingar och ställningstaganden.

Jag och några kollegor har reflekterat över att många elever numera har svårigheter att se en längre spelfilm och att ta till sig innehållet. Kan detta bero på att det kräver större förmåga till uthållighet och lugn, än att konsumera de korta filmsekvenser eleverna vanligtvis tar del av på youtube, instagram och snapchat?

Fler och fler elever efterfrågar böckernas lättlästa versioner, även de elever som i andra sammanhang efterfrågar utmaningar och vill gå ett högskoleförberedande program. Jag börjar mer och mer känna mig som en lärare från en svunnen tid där eleverna hade en ”bänkbok” som togs fram som extrauppgift, som fick fast tid i schemat – en tid då boken fanns som rutin och tid till återhämtning för varje elev.

”Ingår den här uppgiften i betyget?” ”Kommer du att bedöma den här uppgiften i Infomentor”? De här frågorna har jag fått flera gånger under terminen i samband med arbetet kring bokbloggen.. I början tänkte jag inte så mycket på det – men efter några veckor, så har jag funderat över att vi som arbetar med eleverna har kommit lite ur kurs.

Hur pratar vi om lärande och kunskapsutveckling med våra elever? Har matrisklickandet, avstämningsperioder och samtal om kunskapskrav och betyg lagt sig som en våt filt över det som vi vet utvecklar elevernas kunskaper och förmågor?

Vi vet att formativ bedömning leder till högre måluppfyllelse. Sveriges kommuner har satsat miljoner på stjärnföreläsare i ämnet, på skolorna sker kollegialt lärande i form av gruppdiskussioner med teori och övningar som grund. Vi har tagit till oss tekniker och metoder – men hur kommunicerar vi lärande med våra elever? När ger vi dem möjlighet till att faktiskt förstå hur de utvecklar sina kunskaper och förmågor? Hur kan vi motivera eleverna att arbeta aktivt utan att få snabb feedback i form av ett ”betyg” eller ett uppdaterande klick i kunskapstabellen?

Som SO-lärare har jag alltid använt mig av skönlitteratur i min undervisning, och några gånger har jag använt mig av blogg som ett sätt att bearbeta och kommunicera läsningen. Den här gången har bloggen fått namnet OVerkliga möten.

Om ni klickar på länken så kan ni snabbt läsa om syftet med bloggen, om ni klickar på OM-sidan. Där finns även material om ni vill hämta idéer och inspiration. https://overkligamoten.blogspot.com/

Ni som inte vill veta mer, slutar att läsa här. Ni som vill veta mer om hur jag och eleverna arbetar med bloggen, och varför – ni fortsätter att läsa här:

Det börjar med att eleverna läser böcker ifrån samma tema. Årets tema är böcker som utspelar sig på 1800-talet. När eleverna har läst boken, så får de välja en uppgift som de ska arbeta vidare med och som ska publiceras på bloggen. De ska inte skriva någon bokrecension, utan jag vill att de ska bearbeta läsningen på andra sätt.

Det tog ett par timmar att bygga bloggens struktur, men det gjorde jag under en studiedag där vi skulle arbeta vidare med vår ”adekvata, digitala, kompetens”. När väl bloggen är färdig och klar för att fylla med inlägg, så är det dags för eleverna att vara aktiva och producera. I princip är det här ett arbetssätt där ”eleverna blir tröttare än jag”. Jag arbetar också, men mer som spindeln i ett nät, där väven vävs över en längre tid. Och med ett arbetssätt där elevernas lärande i fokus:

När en elev har läst klart sin bok och arbetat färdigt med sitt första utkast, så har eleven i uppgift att skriva ett meddelande till mig med hjälp av e-post. Det är ett medvetet val av mig: Jag får elevernas arbeten på en lista, där jag kan arbeta med deras arbeten i turordning och eleverna får träna på att skriva meddelande till en mottagare som inte är deras kompis. Eleverna skriver vanligtvis inte e-post meddelanden, men det är så de behöver kommunicera med vuxenvärlden.

När jag fått meddelandet, så väljer jag ut två elever som ska ge eleven kamratrespons. Det vill säga eleverna ska hjälpa varandra med förbättringar för innehåll och språkriktighet – jag lägger det arbetet på eleverna. Det gör jag inte enbart för att spara min tid, utan för att det är en del av den formativa bedömningen, som vi vet leder till förbättrat lärande.

När eleven fått sin respons och finputsat, så meddelar eleven mig att inlägget är klart för att publiceras. Då går jag in i elevens googledokument som jag hittar via google classroom, kopierar inlägget och klistrar in det som ett inlägg på bokbloggen.

Nu har vi en bokblogg, där elevernas tankar och arbeten växer fram som en vacker väv.

När elevernas inlägg finns på bloggen, och läsningen är färdig, så börjar arbetet med att läsa och kommentera varandras inlägg. Syften med att publicera på bloggen är bland andra att eleven ska våga visa andra sina uppgifter och tankar. När eleverna läser varandras uppgifter, så får de kunskaper om böckerna, de lär sig av varandra och förhoppningsvis väcks intresse för att läsa fler böcker.

Eleverna får även träna på att kommentera inlägg på ett sätt som är konstruktivt, med god ton och med ”två stjärnor och en önskan”.

Arbetet med bloggen pågår fortfarande. Intresse och aktivitet för såväl läsning, som att fullfölja uppgifterna skiljer sig mellan de olika klasserna. Det förvånar mig, och varför det är så är något jag kommer att utvärdera.

Varför är intresset så olika i de olika klasserna? Varför väljer elever som vanligtvis siktar högt och vill prestera väl, att inte läsa och fullfölja uppgiften? Hur kommer det sig att elever som har det lite bekymmersamt och kämpar för att nå godkänt har varit särskilt aktiva med att fullfölja och publicera inlägg på bloggen?