Jag har tidigare skrivit om betydelsen av att diskutera kontroversiella frågor i klassrummet. Klassrummet är en arena där det finns möjligheter för eleven att lära sig uttrycka sina åsikter, lyssna på andras – värdera, ompröva och ta ställning. Att utveckla demokratiska kunskaper och förmågor, helt enkelt.
Enkelt? Nej, det är inte alltid så enkelt. Klassrummet kanske inte alltid har det trygga inlärningsklimat som diskussioner kring kontroversiella frågor kräver. Då krävs det mer av oss vuxna för att få det att fungera. Och metoderna kan variera.
Syftet är att lyfta fram olika åsikter och att genom samtal låta eleverna möta sina tankar med andras. Om det ska fungera måste man som lärare se det här som något som kräver sin planering, eftertanke, tid och inse att det handlar om ett arbete på lång sikt. I det här blogginlägget kommer ni att få läsa om hur jag tänker och vad jag har prövat.
Tankar om de grundpelare som planeringen bör vila på och vad man bör undvika:
- Vilka regler och rutiner ska finnas för samtalen?
- Hur ska samtalsgrupperna se ut?
- Vad ska diskuteras och varför?
- Vilka förmågor ska tränas?
Jag tänker även att man bör undvika ”debatter” i klassrummet. De kan vara roliga och intensiva för de som har förmåga att delta, men debatter är inte alltid särskilt gynnsamma när det gäller att utveckla förmågor kring att yttra, argumentera, lyssna, ompröva och eventuellt formulera nya ställningstaganden.
Undvik även att hänga ut en elev med extremistiska åsikter och placera eleven i ”skämsrummet”, det vill säga riskera inte att en elev med redan extrema åsikter målas in i ett hörn och få utstå skarp kritik från andra elever som kanske till och med ”kastar skit”. I en sådan situation är det svårt att skilja på sak och person och risken är att eleven bara blir starkare i sina åsikter när samtalskompetenserna åsidosätts.
”Världshandel, kolonisering och rasism”
Under den senaste månaden har jag låtit mina klasser diskutera rasism på ett sätt som i stort sett har fungerat väldigt väl. Nu ska jag berätta om hur jag har gått till väga:
Vi har arbetat med ”Världshandel, kolonisering och rasism ”, där vi har berört rasismens historia. Vi har läst om hur den amerikanska urbefolkningen behandlades av européerna, samt läst om den transatlantiska slavhandeln, Sveriges delaktighet i slavhandel och Carl von Linnés indelning av människor i olika grupper.
Jag sammanställde fakta från Forum för Levande historia till en enkel presentation som jag gick igenom med eleverna.
I korthet handlande den om rasismens bakgrund, rasismen ur svenskt perspektiv, hur våra hjärnor är ”programmerade” för att dela in och sortera – samt hur olika stereotyper hamrar fast bilder i vårt undermedvetna.
Jag tänker att vi återkommer till att prata rasism när vi läser arbetsområden som berör olika grupper som drabbas av rasism (afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer), så denna gång lade jag fokus på afrofobin – även om det inte gick att undvika samtal om rasism som drabbar andra än med afrikanskt ursprung.
Undervisningens fokus låg därför på afrofobins ursprung, hur den märks i vår tid, svårigheter att arbeta mot den och varför det är viktigt att arbeta mot rasism.
Därefter var det dags för gruppdiskussioner kring frågeställningen: ”Hur märks rasismen i vår tid?” Det är en fråga som är ganska enkel att börja med – men det blir ändå en diskussion med ett stort samtalsvärde. I klassrummet möts nämligen olika erfarenheter:
Många elever kan se och ge exempel på rasism och kan vara med att synliggöra den.
Det finns elever i klassrummet som varken ser rasismen, eller vill se rasismen.
Det finns elever som dagligen får känna av rasismen, som lever sitt liv med rasismen.
Det finns elever som ser rasismen, men som behöver förstå den.
När eleverna möts kring denna fråga uppstår samtal som är väldigt intressanta och värdefulla. En del samtal gör ont, medan andra samtal är befriande.
Så här såg strukturen för samtalet ut denna gång:
- Jag lottade grupperna genom att dra ”glasspinnar” med elevernas namn.
- Därefter samlades de i grupper om fyra, med ett A3-ark enligt modell ”mötas på mitten”. Det är ett ark med fyra enskilda rutor och en gemensam på mitten.
- Jag uppmanade eleverna att tänka tyst och skriva egna exempel i sin ruta innan det var dags för samtal. (Oj, vad svårt det är att inte få prata med en gång – det finns ju så mycket att tala om!)
- Eleverna berättade för varandra om sina exempel och hur de hade tänkt. Jag gick runt och lyssnade lite här och lite där…
- Slutligen sammanfattade jag gruppdiskussionerna genom att låta elever slumpvis (drog namnen med hjälp av glasspinnarna) berätta om ett exempel som jag skrev in i den gemensamma presentationen som jag använt under genomgången.
I dag innehåller presentationen en sida från varje klass med några exempel. För de elever som inte ser rasismen, eller vill kännas vid den får härigenom se jämngamla kamraters erfarenheter. De elever som drabbas av rasism, får se att det är ett strukturellt samhällsproblem, som drabbar många – inte endast dem personligen.
Eleverna visar ett stort intresse och inga gruppsamtal är det andra likt. Vid något tillfälle har det varit svårt att vara ensam lärare, därför är det bra om man kan få hjälp av en kollega under diskussionstillfället – kunna vara fyra ögon och öron som stöttar upp diskussionerna i arbetet med att skapa ett gott och tryggt samtalsklimat.
Som ett ytterligare led till att arbeta på lång sikt, har jag utarbetat bedömningsuppgifterna så att diskussionerna har ett värde, ett sammanhang – där det finns en koppling mellan att träna på förmågor och att visa dem.
