I slutet på september hade jag den stora förmånen att få besöka Bokmässan 2018 med en seminariebiljett i min hand. Redan i juni insåg jag att det i år skulle finnas seminarium som skulle kunna bli ett stöd för mig i min undervisning och bidra med energi till mitt engagemang.
De seminarier jag besökte berörde samma tema och kan sammanfattas med att
Demokratin befinner sig i fara och det är i civilsamhällets föreningsliv och skolans värld som arbetet för demokrati har sin styrka.
Under flera seminarier talade man om vikten av skolans demokratiuppdrag och vilken stor betydelse lärarkåren har för det demokratifrämjande arbetet.
Daniel Poohl från tidningen Expo menade att lärarna har lättare för att förstå hur det svenska samhället ser ut. Han poängterade detta med att säga att:
Det är lärarna som möter elever från olika miljöer och bakgrund, det är lärarna som får ta del av elevernas verklighet och får ta del av diskussioner i klassrummet.
Klassrummets betydelse för diskussion och möten lyftes flera gånger. I klassrummen sker diskussioner på ett annat sätt än bland äldre traditionella politiker. När vi lämnar internet får vi diskussioner fria från algoritmer och nättroll. När vi lämnar internet har vi möjlighet att zooma ut från slutna rum och möta varandras åsikter och värderingar. I klassrummet konsumerar vi värderingar och åsikter genom att träna på att lyssna, argumentera och ompröva våra värderingar och åsikter.
När vi använder sociala medier för diskussion visar det sig att vi har lättare för att producera än att konsumera. Vi stärker de värderingar vi redan har genom att följa de som har liknande värderingar. Algoritmer styr oss till att klicka på det vi redan visat intresse för. Detta främjar inte demokratin.
Under dagen på Bokmässan fick jag vid upprepade tillfällen höra av kultur-, medie- och samhällsprofiler hur betydelsefulla vi lärare är och hur viktigt vårt arbete är. Jag kan inte minnas att jag upplevt den bekräftelsen av värdet av mitt yrkes innebörd tidigare. Tvärtom har jag arbetat under decennier då man rationaliserat och slimmat skolans organisation, lärarnas kunskaper och intresse för sina ämnen har tagits för givna och fick under en tid stå tillbaka så till den grad att det för tio år sedan behövdes göra nya satsningar på något man kallade för ”kunskap i fokus”.
Men samtidigt som man på mässan talade om lärarnas betydelsefulla arbete för att arbeta mot rasism, för demokrati och för en likvärdig skola – så talade man om de svårigheter och bekymmer som finns i skolans vardag.
Bland minnesanteckningar från dagen hittar jag två citat som belyser det ovan nämnda:
”Klassrummet har en viktig roll för att stärka de demokratiska värderingarna. För tjugo år sedan var alla elever för demokrati. Så är det inte idag. Det ställer läraren i klassrummet inför nya utmaningar.”
”Tiden för att se varje elev, att planera sin undervisning har blivit mindre. Därmed minskar lärarnas förutsättningar att bli kreativ och arbeta långsiktigt med demokratifrågor. Demokrati handlar om att man möter varandra och det kräver tid för lärare så att man kan ge det utrymme.”
När jag kom tillbaka till skolans vardag var jag stärkt, peppad och hade nya verktyg att arbeta med i min undervisning. Men samtidigt har jag känt mig bakbunden av förutsättningarna kring att klara mitt uppdrag. I oktober har jag haft svårt att hålla näsan över ytan i ”bedömningsträsket”. Jag har jagat tidstjuvar för att finna möjlighet till att arbeta mer med planering och bedömning under min arbetsförlagda tid och många gånger tänkt: Hur länge ska jag orka?
Samtidigt, när jag lyfter blicken och faktiskt funderar över mitt uppdrag och det jag, mina kollegor och elever försöker arbeta för att uppnå – ja, då orkar jag ändå lite till.
