Det är roligt att arbeta i skolans värld. Lärare har ofta stort intresse av sina ämnen och har olika hobbies bredvid yrkeslivet. Många lärare är pratglada. Skolan är i stort en kreativ och bubblande arbetsplats.
På en och samma skola har vi lärare olika lärstilar och sätt att kommunicera. Det är något som är positivt för eleverna. Det är en skola i sig för eleverna att lära sig att tolka och prata med olika lärare, att utveckla kommunikativa förmågor och anpassa dem efter situation. Det är viktigt i möten med idrottstränare, arbetsgivare, servicepersonal på pågatåg och andra sammanhang där man behöver tolka in situationer och kommunicera för att ta sig fram.
Men även om jag tror på och vill att vi lärare ska ha olika lärstilar, så är min erfarenhet att en och samma lärare bör utarbeta sin stil och sitt sätt att kommunicera, en stil som varje lärare känner sig trygg och bekväm i och som håller över tid. När eleverna möter sin ämneslärare vet de då vad som väntar i stort.
En sak som jag har testat över tid och som jag håller fast vid är att bjuda på en ”Vad ska ni kunna?”-presentation inför den summativa bedömningen. Eleverna får presentationen en vecka före bedömningen.
(Jag tillhör den grupp av lärare som anser att summativ bedömning i stort ska ske vid tydliga tillfällen. Eleverna ska veta när det är ”skarpt läge” och när det är ”träning”. Själv skulle jag inte vilja bli bedömd av min rektor eller av mina elever varje lektion utefter lönekriterier och annat.)
Så här kan presentationerna se ut:
Lag och rätt: Vad ska ni kunna?
Stormaktstiden: Vad ska ni kunna?
Intressekonflikter: Vad ska ni kunna?
När eleverna har fått de här presentationerna ett par gånger och inser att träningsveckorna före bedömningen hör samman med de förmågor som ska tränas och bedömas vid ett givet tillfälle – ja då brukar lektionerna utnyttjas av de flesta, eleverna vet vad som förväntas och de når sucessivt högre måluppfyllelse.
Om jag inte har hunnit att göra dem i tid, då blir jag snabbt påmind. Det finns en efterfrågan!
Det här är inte den lokala pedagogiska planeringen, utan ett sätt för mig att förtydliga och kommunicera med eleverna inför bedömningen.
