Om en särskild satsning inför Skolval2024 med hjälp av Oxievångsskolans EU-elevambassadörer

Den 9 juni i år är det val till Europaparlamentet. Det är ett mycket viktigt val, då flera av våra globala mål är under press och Europeiska Unionen är en viktig mötesplats för att diskutera, hantera och lagstifta kring åtgärder för att vi ska kunna nå de globala målen.

När det 2019 var val till EU var det endast 55% procent av de svenska röstberättigade EU-medborgarna som gick till valurnorna. Det var endast 4,2 miljoner av närmare 7,6 miljoner som använde sin röst! Varför så lågt valdeltagande?

Det finns flera tänkbara anledningar till detta: Att Sverige geografiskt ligger norröver en bit från europeiska kontinenten och att många därmed kanske saknar samhörighet, samt att Sverige inte varit drabbad av krig på egen mark de senaste 200 åren är två. Ett tredje kan vara okunskap. Hur många känner till att Sverige sedan 1995 har två parlament, ett i Stockholm och ett i Bryssel/Strasbourg? Hur många känner till att EU är en lagstiftande makt och att beslut i EU påverkar Sveriges kommuner, regioner och riksdag på många olika plan?

Om det låga valdeltagandet beror på okunskap, så vill vi vara med att förändra detta. Vi tror på skolans kraft och på Oxievångsskolan gör vi nu en extra satsning inför EU-valet i hopp om att så många elever som möjligt går hem och lyfter frågor om hållbarhet, den europeiska dimensionen och vikten av att lägga sin röst den 9 juni.

I höstas var SO-lärarna på studiebesök på Europa Experience Copenhagen  för att få mer kunskap om EU. Vi fick lyssna till en inspirerande föreläsning om EU med fokus på demokrati och demokratiska dilemman,  och vi kände direkt att vi ville att våra elever skulle få möjlighet att ta del av detta – så vi började planera för en studieresa till Köpenhamn för våra elever, en studieresa som blev verklighet i början av mars och som föregicks av en del förberedelser:

En morgon fick jag möjlighet att kort informera all personal och elever på högstadiet om EU, samt presentera vår tanke om att rekrytera EU-elevambassadörer för att sprida kunskaper och inspirera inför Skolval2024 som vi planerar äga rum den 24 maj. Det löste vi genom en digital sändning för alla klasser under ”klasstiden” som finns på schemat på måndagar. Den digitala föredragningen avslutades med en fråga om: ”Vill du bli EU-elevambassadör?”

Vi fick tyvärr inte så många ansökningar från våra nior, men desto fler från engagerade sjuor och åttor. Den första mars åkte vi över sundet, delade upp oss i två grupper och hade följande följande program i vår hand:

Fler bilder och information från dagen finns på skolans instagramkonto: @globalamalenpaov

Föreläsningen som eleverna fick ta del av var på engelska och hade fokus på vårt klimat och vilken roll och betydelse EU har både för att motverka klimatförändringar – men även hur man arbetar för att hantera de konsekvenser som klimatförändringarna leder till.

Vi valde att besöka Frihedsmuseet för att få mer kunskap om hur det andra världskriget drabbade och påverkade människor i Danmark, i vårt närområde. När EU bildades, så var det för att främja fred, bygga broar och skapa samhörighet i stället för att splittra. Att besöka Frihedsmuseet kan bli en en ögonöppnare för hur Öresund var en vattendelare mellan krig och fred och vad det i praktiken innebar för enskilda individer i Köpenhamn att leva under tysk ockupation.

Vad tyckte våra elever som deltog? 25 elever av 32 fyllde i utvärderingen och jag kan inte låta bli att visa er (tyvärr otydliga) klipp från svaren:

Utvärderingen visar oss att eleverna upplevde studieresan till Köpenhamn som både rolig och meningsfull. Studiebesöken på Europa Experience Copenhagen och Frihedsmuseet var gratis och vi åt medhavd matsäck i parken. De kostnader dagen medförde var tågbiljetter och vissa vikariekostnader. Så vad får vi då för pengarna?

Häromdagen samlade vi våra EU-elevambassadörer och inventerade vad olika elever vill utföra för arbetsuppgifter inför våren. Många är entusiastiska och under vårterminen kommer elever att arbeta med att förbereda inför ”Skolval2024” med att lära om EU för elever på både högstadiet och mellanstadiet. Eleverna kommer att synliggöra EU-frågor med hjälp av affischer och TV-monitorer, de kommer att ge lärare tips till hur de kan uppmärksamma EU-dagen och hur lärarna kan få in den europeiska dimensionen i undervisningen.

Vi har ändrat datumet för när våra elever ska rösta. Den 24 maj genomför vi Skolval2024, då kommer våra EU-elevambassadörer att ha gjort ett schema för röstningen, e kommer att organisera för att bistå elever i vallokalen och att se till att valet sker enligt alla de demokratiska principer och riktlinjer som finns.

 

 

 

”Polska bokklubben” har fått stipendium av ”Natur & Kultur!”

”Polska bokklubbens” medlemmar består av sju lärare som är verksamma på tre olika skolor i Malmö. Vi lärde känna varandra för fyra år sedan och har sedan dess regelbundet träffats för att fortbilda oss, stötta varandra för olika projekt och utbildningsfrågor. Vi trivs bra tillsammans, och träffas regelbundet med vår bokklubb som utöver litterära samtal även bjuder på god mat, dryck, glada skratt och diskussioner och utbyten kring de utmaningar som finns i vår samtid. Polska bokklubben är tacksamma och stolta över att ha fått ett stipendium på 50 000 kronor av Natur & Kultur för att genomföra en studieresa:

https://www.nok.se/priser-stipendier-stod/stipendier/resestipendium/2023-ars-stipendiater/ :Heléne Nyrén, lärare i SO på Oxievångsskolan ska tillsammans med sex kollegor från tre olika skolor i Malmö stad besöka Utyöa och Voksenåsen i Norge, platser där arbete för demokrati och allas lika värde sker. Syftet är att lära mer om hur man arbetar för att främja demokrati och motverka antisemitism och rasism i vårt grannland, vilket kan användas i skolans arbete här i Sverige.”

För er som är intresserade av att veta mer om oss och ”Projekt Gränsland” får lov att läsa vidare nedan, där jag har saxat ut vår stipendieansökan:

”Våren 2020 fick vi, tre skolor och sju lärare, ynnesten att vara med på en utbildning samt resa för att fördjupa kunskapen om Förintelsen tillsammans med SKMA. Det var en resa och utbildning som berörde oss lärare och våra elever som deltog djupt. Denna utbildning och resa kom att bli oerhört viktig och för oss lärare förändrade det vårt sätt att undervisa om Förintelsen och hur vi såg på vårt uppdrag att värna om demokratin. Vi sa till varandra: Detta måste vi fortsätta med! Med stöd av SKMA tog vi, året efter, över stafettpinnen och ordnade utbildningen själva (med stöd av SKMA och Malmö stad). Detta gjorde vi även detta läsår, så sammanlagt har vi nu åkt på tre resor och utbildat över hundra elever som blir ambassadörer och som själva uppmuntras att fortsätta arbeta mot rasism och för demokrati när de kommer hem. Nu arbetar vi fram ett framtida lokalt projekt, som vi kallar ”Gränsland”. Det innebär att vi avser att samverka med lärare i Danmark och Norge kring frågor som berör Förintelsen i de nordiska länderna, samt att vi vill fördjupa oss i och anta de utmaningar som det innebär att leva i ”gränsland” idag. Om vi skulle få stipendiet skulle vi använda pengarna till att resa och besöka Voksenåsen i Norge för att fortbilda oss och fortsätta utarbeta vårt projekt ”Gränsland”. Vi är:

Annika Orsvall & Sara Svensson på Sorgenfriskolan, Malmö

Annika Jeppson & Martin Björnberg på Fågelbacksskolan, Malmö

Heléne Nyrén, Stina Holm & Alexander Bergquist på Oxievångsskolan, Malmö

Vi har goda kunskaper om Förintelsen och dess olika faser, men vi behöver fördjupa oss och få mer kunskaper om Förintelsen i det lokala perspektivet (Malmö) och i de nordiska grannländerna. Vilka spår av Förintelsen kan vi finna? Hur har man arbetat för att motarbeta antisemitism och främlingsfientlighet efter kriget? Hur arbetar man idag för att främja demokrati och motverka antisemitism och rasism i de olika länderna? Om vi får möjlighet att åka till Oslo, Voksenåsen och Utöya – så skulle vi få goda möjligheter att utarbeta utbildningsprojektet ”Gränsland” för våra elever.  Vi har tillsammans ett intresse att utveckla våra kunskaper för att stärka vårt demokratifrämjande arbete i skolan.

Vi är ju en grupp som söker detta stipendiet tillsammans, och vi är övertygade om att summan skulle ge oss som grupp en injektion till att arbeta vidare med vårt utbildningsprojekt ”Gränsland”. Det innebär att vi arbetar stärkta för demokrati, mot rasism och för integrationsfrågor i framtiden.”

Det som händer härnäst är att vi ska ta kontakt med Voksenåsen för att skapa oss ett program för vår studieresa som vi planerar ska äga rum i början av höstterminen 2024.

Om att undervisa om klimatet, klimatförändringar och hur man kan motverka klimatångest

I dag har jag roat mig med att läsa Skolinspektionens rapport: ”Skolors arbete med lärande för hållbar utveckling – Att ge elever handlingskompetens för de stora utmaningarna”.  Jag stannade upp vid ett stycke med rubriken  ”Klimatångest och likgiltighet”:

”Ett av de vanligaste dilemmana som lärarna uppmärksammar är svårigheter att undervisa om följderna av klimatförändringar utan att skuldbelägga eleverna och bidra till att de känner en hopplöshet inför framtiden.”

Det är ett dilemma jag känner igen, och det är ett dilemma jag även har reflekterat en del över under de senaste åren: Hur ska jag undervisa för att eleverna ska få kunskap om klimatet och klimatförändringarna på ett sätt som gör att de blir medvetna om allvaret och utmaningarna, utan att det leder till att oro och klimatångest – som i sin tur kan bidra till att de blir handlingsförlamade?

Jag googlade på orden klimatångest och ungdomar och fick fram en lång rad olika undersökningar som i rubriken visade på att alltför många ungdomar är drabbade av klimatångest:

Utan att ha undersökt undersökningarna, så funderade jag en stund på om det verkligen kan stämma att så många ungdomar lider av klimatångest. Och vad menar man egentligen med klimatångest? Och hur kan man skilja på klimatångest från vanlig ångest?  Undersökningarna är säkerligen vetenskapligt gjorda, till skillnad från den utvärdering som jag gjorde en vecka före jag skulle klippa navelsträngen av de nior, som jag undervisat i geografi, historia och samhällskunskap under tre års tid:

En av frågorna som jag ställde till tre av mina klasser, med en total svarsfrekvens på 55 elever var: ”Vi har arbetat mycket med hållbar utveckling och de globala målen. Hur ser du på framtiden?”

Svarsalternativen var:

Mörkt – blå färg

Ganska mörkt – röd färg

Jag ser problemen, men ser även att det går att förändra – orange färg

Ljust – grön färg

 

 

 

 

Om ni då tittar på cirkeldiagrammen så ser ni ingen av eleverna svarar ”mörkt”, många skriver ”ganska mörkt” – men de flesta eleverna uttrycker att de ser problemen, men även att de ser att det går att förändra.

Tycker ni att det är rörigt, så kan ni ta del av hela utvärderingen här!

Nu är inte detta någon vetenskaplig undersökning, men jag tycker ändå att mina kollegor och jag ska klappa oss själva lite på våra axlar. För kan man inte ana att vi tillsammans har bedrivit en undervisning som visar på att det finns möjligheter att förebygga och bemöta de stora utmaningar vi står inför, däribland klimatförändringarna?

Vad är det då för trix vi kan ha använt oss av i det vi kallar ”Lärande för Hållbar Utveckling?” Här listar jag några exempel:

  • Vi har arbetat med och synliggjort hur olika aktörer agerar och samverkar för att vi ska kunna nå de globala målen 2030: Individer, organisationer, företag, politiker, aktivister…
  • Eleverna har fått kunskaper om hur individen kan bidra genom att till exempel göra medvetna konsumtionsval, laga mat på ett klimatsmart sätt, ta vara på rester och källsortera, diskutera och ifrågasätta normer.
  • Att diskutera kontroversiella frågor och intressekonflikter på ett strukturerat sätt – det är viktigt att synliggöra att det finns olika åsikter och att olika hållbarhetsmål ibland står emot varandra. Det som verkar vara helt rätt idag och den enda lösningen, det kan faktiskt vara inaktuellt och passé om ett par år.
  • Vi har talat om yrken som försvunnit och spånat kring olika tänkbara yrken som kommer att behövas för att möta framtidens behov och utmaningar
  • Vi har tagit upp aktuella händelser i media, diskuterat händelserna och hur media framställer olika händelser för att locka och förstärka. Våra hjärnor absorberar lätt dystopiska bilder om skogsbränder i Kanada, men har svårt att registrera de positiva nyheterna. De senare måste vi lära oss att aktivt leta efter: Vi behöver synliggöra nyheter om hur man bygger hållbara städer och visa på olika forskningsframsteg. Etablerade medier visar detta, men vi måste aktivt söka oss till denna information och bli medvetna om den.
  • Vi har lärt oss om hur arbetet med att förändra kan gå till och hur vi alla kan vara en del av förändringen. Vi har även lärt oss att se att om våra vänner väljer att äta mer vegetariskt och göra hållbara konsumtionsval – då ökar vår benägenhet att försaka och bli en aktiv del för att möjliggöra en hållbar utveckling.

När jag skriver ”vi”, så menar jag i stort sett alla mina kollegor som har mött och undervisat den kull som nu lämnat oss. Jag vet att olika lärare i olika ämnen på min skola arbetar med Lärande för Hållbar Utveckling. Ibland arbetar man isolerat inom sitt ämne, ibland tillsammans med andra ämnen och andra lärare.

Det som är viktigt är att vi har blivit bra på att synliggöra vad vi gör för varandra, jag vet att man arbetar med klimatfrågor och klimatförändringar i samtliga ämnen på olika sätt – på så vis stärker vi lärandet hos våra elever med fakta, visar på olika perspektiv och utvecklar olika demokratiska förmågor som gör att eleverna förstår hur de kan agera för att vara en del av lösningen och hur de ska kunna bemöta framtidens utmaningar

”Vi ser problemen, men vi ser även att det går att förändra”, så tror jag inte elever med klimatångest uttrycker sig i en utvärdering. Och om det skulle vara så som jag tror, då borde Lärande för Hållbar Utveckling ges högre prioritet i skolans värld.

 

 

 

 

 

 

 

Instagram: @akademikerna

Om en ökad frånvaro i efterdyningarna av pandemin.

Lärare har analyserat i alla tider. Det som är nytt är att vi numera analyserar mera med hjälp av olika ”data”. Lärplattformar och andra mjukvaruprogram möjliggör detta. Något av det vi kommit fram till är att:

  • Alltför många elever har hög frånvaro.
  • Det finns samband mellan elevernas grad av närvaro och resultat och måluppfyllelse.

Det här måste vi självklart ta tag i.

Sedan flera år har vi en modell och en arbetsgång som vi arbetar efter, för att främja elevernas närvaro.  Modellen är omarbetad, och det är bra att ha något handfast att följa i de olika trappstegen – där jag som mentor och lärare kan samverka med och låta andra professioner ta vid, om det skulle behövas. Jag har arbetat efter den vid flera tillfällen, jag har sett att den fungerar och tycker att det är bra att den finns. Men nu är jag lite orolig för att lärarnas arbetstid åter ska fyllas till bredden av dokumentation, möten och administration – om vi stirrar alltför mycket och lägger vår ”planerings- och efterarbetningstid” på denna modell. Jag ska förklara hur jag menar:

Att vara en ordinarie ämneslärare och klasslärare innebär att man behöver planera för ”gruppen”, utforma en undervisning på gruppnivå, men som samtidigt ska fungera för varje individ. Det är en konst, det är vår profession och det är oftast görbart – under förutsättning att vi har tid till att planera, utvärdera och omforma.

Det är många arbetsuppgifter som numera konkurrerar med vår huvudsakliga syssla, undervisningen. I medarbetarenkäter framgår att lärarnas tid inte räcker till, att arbetsbelastningen är för hög. Samtidigt framgår det att lärarna upplever sitt arbete som väldigt meningsfullt. Men varje lärare lämnas ensamma inför varje arbetsvecka med att prioritera sin ”att göra lista”:

Vilken av mina arbetsuppgifter ska jag göra först?

Innan vi stirrar oss alltför blinda på att arbeta efter ”Frånvarotrappan”, modellen för arbetsgång och dokumentation, så bör vi lyfta blicken lite och fundera på vad den höga frånvaron kan bero på. Med all respekt för att varje elev är unik, och att det finns en mängd tänkbara orsaker som kan ligga bakom en elevs frånvaro – så vill jag lyfta något som är ett aktuellt dilemma, inte bara för skolan utan för hela samhället:

Har ni hört talas om pandemin som pågick och påverkade det svenska samhället under några år? Vi uppmanades att arbeta hemifrån om vi kunde, hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om vi var sjuka.

Mina elever går i nian idag, de började högstadiet när pandemin pågått ett halvår. Vi var tillsammans i klassrum och trånga korridorer varje dag. I skolans värld går det i praktiken inte att hålla avstånd, så det var väldigt viktigt att elever och lärare var hemma vid minsta symptom. Och det var vi! Den som råkade nysa eller hosta möttes av ”onda ögat”, och skyndade sig hem illa kvickt. Denna regel följde vi i nästan två år.

När eleverna skulle börja andra terminen i årskurs 7 i januari 2021 ökade antalet smittade av Covid 19 snabbt. För att bryta smittkedjorna kom nya restriktioner och för vår del infördes fjärrundervisning. Lärarna arbetade hemifrån, liksom eleverna. Vi var väl förberedda på vår skola med digital utrustning och var sedan tidigare vana vid att arbeta digitalt både med varandra och i vår undervisning. På ett litet kick blev alla lärare ännu bättre på att lägga upp lektionsplaneringar och arbetsuppgifter i Google Classroom. Mitt minne säger mig att det tog en vecka – därefter kunde lärarna hålla genomgångar med delade presentationer, de kunde organisera och ordna digitala grupprum i google-meet så att eleverna kunde samarbeta och diskutera. Lärarna införde nya gemensamma ”klassrumsrutiner”, efterhand som vi stötte på patrull.

Så snart ”smittkurvan” gick ner, möttes vi fysiskt igen och arbetade tillsammans i klassrummet. Det var bra för oss, men en förutsättning för att detta skulle vara möjligt var att alla följde uppmaningen: ”Stanna hemma vid minsta symptom!” För att få krassliga elever att inte komma till skolan med symptom, så fortsatte vi att använda de digitala resurserna och vår digitala kompetens.

Som ett komplement till undervisningen i klassrummet servade vi frånvarande elever med uppgifter, lektionsplaneringar och kommunicerade med dem via mail och google meet. Och så har det fortsatt av bara farten. Min och några av mina kollegors teori är att den höga frånvaron vi kan se bland ganska många elever idag är att de, liksom många andra i vårt samhälle, ser vinster med att då och då välja ”att jobba hemifrån”. Jag har full förståelse för att eleverna tycker och tänker att det fungerar ganska bra. Men elevernas lärare ser annat i sina analyser:

Vi ser samband mellan graden av närvaro på lektionerna och måluppfyllelse.

Liksom arbetsgivare i vårt land funderar över hur de ska motivera sina anställda till att arbeta på ”plats” och för en diskussion kring en eventuell balans: ”Två på kontoret, tre hemma? Tre på kontoret, två hemma?”, så behöver vi också fundera över hur vi ska möta detta dilemmat. Hur kan vi bättre motivera våra elever att komma i tid till lektionerna och att vara i skolan?

Och det är just det här jag skulle vilja lägga min tid på att diskutera med kollegor och övrig personal på min arbetsplats: Hur kan vi bättre kommunicera med våra elever och vårdnadshavare om betydelsen att vara närvarande? Vad är det jag gör i mitt klassrum som stärker elevernas lärande? Vilken nytta finns i att eleverna möts och arbetar tillsammans? Varje lektion behöver inte vara rolig, men den behöver upplevas som meningsfull för varje elev som vi kräver ska vara närvarande. Och för det krävs att vi får äga vår tid till att utforma våra lektioner, så att de håller hög kvalité och får effekt på elevernas lärande.

Avslutningsvis på detta långa inlägg vill jag lyfta några goda exempel som jag fått se av mina kollegors undervisning, jag vill härmed synliggöra sådant som eleverna missar när de inte är närvarande:

I franska spelar eleverna ibland brädspel tillsammans, något som upplevs som både roligt och lärorikt. I slöjd arbetar eleverna med att skapa barnbyxor och leksaker, samtidigt som det pågår samtal kring solidaritet och hållbar utveckling. Eleverna får möjlighet att skänka det de skapar till Stadsmissionen. För några veckor sedan bjöd musikeleverna på en uppskattad lunchkonsert. Under idrottslektionerna har elever skapat danser tillsammans som de har spelat in på film. När jag besökte mina SO-kollegor fick jag ta del av hur lärare bemötte frågor som berörde ämnet och lyfte vidare till diskussion, och i NO laborerar och undersöker eleverna tillsammans. För ett par dagar sedan var det Världspoesidagen, då fick eleverna promenera en slinga under idrottslektion och ta del av dikter som knöt an till de globala målen.

Jag hade kunnat fortsätta, göra listan längre. Men det här är min poäng: Om vi bättre kan arbeta för att synliggöra och visa värdet av mötet i skolans fysiska rum, visa på de vinster vi får när vi arbetar och lär tillsammans, utveckla vår förmåga att kommunicera sambandet mellan en elevs frånvaro och måluppfyllelse – då tror jag att vi kommer att få bättre utfall, än om vi dyker allt för djupt i arbetet med modeller som ”Frånvarotrappan” som slukar både energi och tid.

(Sedan behöver vi självklart också gemensamt lista ”så många möjliga tänkbara orsaker” till att allt för många elever har hög frånvaro. Och jag är övertygad om att en hel del av orsakerna kommer att bli svåra att lösa med en ännu stramare budget än den vi har idag).

 

 

 

Om hur en resa till Bryssel kom att generera embryon till framtida projekt

När jag gick på gymnasiet i Laholm i slutet på 1980-talet umgicks jag flitigt med Charlotte i samma klass. Vi blev snabbt tighta och lade ner tankar och tid på att planera och genomföra två interrailresor ut i Europa. Den första resan gjorde vi 1988 och den andra direkt efter vår helg med studentfirande 1989. Jag kan fortfarande minnas känslan, höra ljud och förnimma dofter av det ögonblick då vi en morgon i juni klev av tåget på Gare du Nord i Paris. Så stort och mäktigt – och tänk vad bra alla var på att prata franska! Nu började vårt äventyr och den första uppgiften var att söka upp ett riktigt billigt boende, eftersom vår dygnsbudget var 130 kr inklusive allt!

Efter gymnasiet flyttade vi åt olika håll, träffade våra blivande män och bildade familj – vi kom ifrån varandra och tappade kontakten, så som det ofta blir. För tre år sedan sökte Charlotte upp mig och tog kontakt med anledning av att vi båda skulle passera 50 under våren. Vi hittade snabbt tillbaka till varandra med samtal kring livet, döden, familj, arbete, politik – kryddat med samma sorts humor och fniss som för 35 år sedan.

Medan jag och min familj har flyttat mellan olika orter i södra Sverige, så har Charlotte och hennes familj stabilt bott i Bryssel de senaste 20 åren. När jag började planera den resa jag kom att genomföra i höstas – så blev det en självklarhet att resan skulle börja med ett par dagar i Bryssel och att Charlotte och jag sedan skulle åka tillsammans för en weekend i Paris – innan jag skulle luffa vidare på egen hand. Det var tänkt som en semesterresa fullt ut, men så dök det upp en möjlighet att omvandla dagarna i Bryssel till en studieresa.

Malmö stad hade precis lanserat ett Erasmus-projekt som gav möjlighet att ”skugga en lärare” i Europa. Jag tänkte att detta skulle jag kunna byta ut till att ”skugga en politiker eller en tjänsteman” och satsa allt på att utveckla mina kunskaper om Europeiska Unionen och hur beslutfattandet egentligen går till. Min kollega, Alexander Bergquist, hörde om mina planer och ville följa med, han blev beviljad detta – vilket jag blev glad över, då det är min erfarenhet att det oftast generar mer insikter och vidareprojekt om man är fler än en.

Vi skrev ihop en ansökan och formulerade syftet med studieresan: ”Fortbildning om EU för större förståelse och bättre undervisning, få förståelse för hur politiska aktörer arbetar för att motverka islamofobi och antisemitism.” Efter beviljande och klartecken, kryddat med lite tips och idéer från Charlotte och hennes man – postades några mail till politiker och tjänstemän i Bryssel.

I augusti hade vi ett gediget program som väntade oss:

20 september:  Resdag

21 september:  Besök på Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum & möte med Charlotte Kastö på HOME (Migration and home affairs)

22 september:  Möte med Katharina von Schnurbein (European Commission  Coordinator on combatting Antisemitism)

Det som från början egentligen var tänkt att vara ett trevligt avstamp inför min tågluff i Italien hade nu skissats om till dagar där vi skulle få möjligheter att representera Malmö stads arbete i att motverka antisemitism, samt att få utforska vilka möjligheter till stöd EU har att erbjuda oss som arbetar i skolans värld, till lärare som vill vara en viktig länk och kraft i att motverka antisemitism och rasism.

Alexander och jag var eniga om att göra vårt bästa för att få ut så mycket som möjligt av vår tid i Bryssel och och vi var noga med våra förberedelser, inte minst inför mötet med Katharina von Schnurbein. Vi träffade bland andra Lena Jersenius, Henrik Bachner och Mirjam Katzin för att få hjälp med fakta kring hur Malmö stad, SKMA och andra aktörer samverkar och arbetar för att motarbeta antisemitism och rasism. Vi fick även lite insikt och förkunskaper kring Katharina von Schnurbeins roll och arbete.

Några månader tidigare hade Pedagogisk Inspiration spelat in en informationsfilm med det årets Hågkomstelever från Oxievångsskolan. Inför vår resa lät PI texta till engelska, så att vi kunde använda den i det brev vi skickade till Katharina von Schnurbein inför vårt möte.  Rubriken för brevet blev:

A brief overview how teachers in the city of Malmö work together to strengthen skills and improve teaching in the aim of combating antisemitism and other forms of racism.’

Brevet finns att läsa i sin helhet här:  Brev till Katharina von Schnurbein

Vi fick två mycket lärorika och insiktsfulla dagar i Bryssel.  Parlamentarium var mycket pedagogiskt upplagd och gav oss en tydlig bild av hur Europeiska Unionen är organiserad, hur politiker och tjänstemän arbetar. Med starka och väl valda bilder som illustrerade Europas mycket blodiga historia med krig, intressekonflikter, splittringar, yttre och inre hot blev det tydligt för oss att EU är en institution som behövs för att vi ska kunna arbeta fredsfrämjande och tillsammans med olika aktörer nå de Globala målen 2030.

Under besöket på EU Kommissionens HOME (Migration and home affairs) hos Charlotte Kastö, fick vi bland annat lära oss hur man organiserat sig för att förbereda sig, koordinera och hantera de situationer som kan uppstå vid olika migrationsströmmar till EU.

Mötet med Katharina von Schnurbein gav oss en hel del uppslag till hur vi skulle kunna arbeta vidare med olika framtidsprojekt med stöd av EU. Det finns en hel del resurser att tillgå, så väl finansiella som olika nätverk – men vi kommer att behöva läsa på för att veta i vilka trådar just vi ska dra i. Katharina delade vår uppfattning att skolan är en viktig arena för att motarbeta antisemitism och rasism, att lärare och annan personal behöver stärka sin kompetens och få stöd i sitt arbete.

Vi har med vår studieresa fått en bättre insikt i hur olika aktörer möts i Bryssel och Luxembourg för att på olika sätt påverka, samverka och arbeta med att nå olika mål. Vi erkänner att vår undervisning kring EU inte varit något att skryta med, men har en ambition att ändra på det. I juni 2024 är det åter val till Europaparlamentet, inför det valet kommer våra elever vara förberedda och ha en tydlig uppfattning kring hur de ska rösta i Skolvalet. Vi har redan börjat spåna lite kring om detta skulle vara ett av våra kommande projekt med våra kollegor vi numera samarbetar med på andra skolor i Malmö.

När studieresan till Bryssel led mot sitt slut for Alexander norrut, tillbaka till Malmö och Oxievångsskolan. Charlotte och jag satte oss på tåget i riktning mot Paris. Au revoir!

Om detta må vi berätta, på olika sätt och med bred front

I mitt förra inlägg nämnde jag att vi hade stöd av Jan Hase från Berättargruppen Förintelsens efterlevare under vår demokratifrämjande föreläsning i augusti. Jan berättade om sina föräldrar och sin släkts historia, och gav oss insikt i vad det kan innebära att som ett litet barn leva gömd i en källare och att tur och tillfälligheter många gånger låg bakom liv eller död. Jans berättande grep tag i många lärare och det kom att bli en språngbräda till att ta gemensamma tag inför höstterminens ”demokratisatsning”.

På höstens agenda tätt in på varandra stod ”Skolvalet 2022” och en vecka senare studiebesök för samtliga åttor och nior på utställningen ”Auschwitz – Not long ago, not far away”. Vi är en skola med sju paralleller på högstadiet, vilket gör att aktiviteter utöver det vanliga schemat kräver en hel del förberedelser som planering av logistik och förändringar i schemat.

Man kan ju tänka att skolvalet och studiebesök på en utställning om Förintelsen är något som ska hamna i knät på oss SO-lärare och att vi ska rodda detta på egen hand. Men nu hände det något! Fler ämnen kom att stötta upp kring förberedelserna inför aktiviteterna: I ämnet svenska läste man bland annat om Förintelsen med hjälp av skönlitteratur och lät sjuorna bilda egna partier och skapa partiprogram. Bildläraren arbetade med propaganda genom att analysera valfilmer och musiklärarna arbetade på olika sätt för att främja demokratin  och visade hur musik kan påverka och hur musiken kan påverkas av politik.

Inför besöket på utställningen ”Auschwitz – Not long ago, Not far away” önskade vi att våra elever skulle kunna få besök från ”Berättargruppen Förintelsens efterlevande.” I god tid fick jag kontakt med gruppen och vi lyckades göra ett schema så att samtliga åttor och nior fick ett besök under samma vecka. Att det blev så koncentrerat vill jag mena är positivt, då det skapar nyfikenhet och på ett naturligt sätt mellanmänskliga samtal kring ämnet bland elever och lärare

Jag blev förvånad över hur känslokalla tyskarna var, att de var farliga och knäppa visste jag, men inte så känslokalla så att de kunde rada upp judiska barn på en rad framför en grav och bara skjuta alla barnen och sedan kunna gå hem och leka och gosa med sina egna barn är helt sjukt”, skrev en av eleverna i utvärderingen efter att hört Jan Marks berätta Stefan Zablockis historia om hur han överlevde Förintelsen.

Med detta i ryggen lät vi eleverna besöka utställningen, lite mer förberedda och i hopp om att ha väckt deras intresse för att få veta mer om Förintelsen och dess olika faser.

              I en utvärdering efter besöket skriver två olika elever:

”Jag har fått en mycket bättre bild om vad som egentligen hände och hur många som kom till skada. Man har fått en riktig inblick av det och nu känner jag mer medlidande än vad jag gjorde innan, eftersom jag inte visste så detaljerat vad som hände.”

”Jag har fått bättre koll, jag har lärt mig mer om vad som faktiskt hände och vilka som var ett hot för nazisterna, men även ungefär hur många som gick bort under Förintelsen. Jag tyckte att det var mer intressant än vad jag hade tänkt mig. Det väckte många känslor samtidigt. Jag har fått bättre kunskaper om Förintelsen.”

I fredags, på Förintelsens minnesdag, gick våra ”elevambassadörer” som deltar i Hågkomstutbildningen ut i årskurserna 8 och 9 för att berätta om överlevarna Lea Gleitman och Hedi Fried, samt för att läsa utdrag ur deras vittnesmål. De blev vänligt bemötta och även de elever som vanligtvis är livliga blev lugna, lyssnade och visade respekt inför eleverna som berättade och för det innehåll som framfördes. Samtidigt som eleverna var ute i klasserna, fick jag veta att lärarna i engelska också berörde Förintelsens minnesdag med hjälp av filmer och inslag från BBC Newsround.

Det är då jag tänker att vi på vår skola är på mycket god väg att tillsammans arbeta för att främja demokrati och stärka mänskliga rättigheter.  Jag som SO-lärare känner mig inte längre så ensam i arbetet med att stärka elevernas kunskaper kring Förintelsen, antisemitism och att bekämpa olika former av rasismer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Strålkastarljus på skolans arbete för demokratin.

Under uppstartsdagarna i augusti fick jag och två kollegor, Alexander och Stina, en förmiddag till vårt förfogande att samla skolans personal för att sätta strålkastaren på begreppet demokrati, samt den extra satsning vi planerade att göra under läsåret. Kanske har vi ett särskilt engagemang i frågan som SO-lärare, men faktum är att alla lärare och ämnen har ett demokratifrämjande uppdrag – och det är viktigt att vi är medvetna om att undervisningens inriktning och metoder spelar roll.

Även för den riktigt insatta kan det vara svårt att hänga med i svängarna kring de pågående förändringarna vad gäller det politiska landskapet, medieanvändande och medvetenhet om vad som påverkar våra värderingar och vad vi pratar om när vi påstår att ”demokratin står under hot”. Vi som är särskilt intresserade av demokratifrågor pratar om detta på något sätt flera gånger i veckan när vi ses – och ändå kan ämnet kännas svårt att greppa.  Därför måste vi helt enkelt hjälpas åt. Och med vi menar jag nu all personal inom skolans väggar.

Rubriken för vår föreläsning: Hur kan vi stärka vår demokrati?

Hållpunkterna för förmiddagen:

Det går inte att gå på djupet under en förmiddag, även om vi var tacksamma för den tid vi fick. Men vi kunde i alla fall belysa olika ämnen och iakttagelser som sedan kunde leda till vidare diskussioner i olika ämneslag. Utgångspunkten för vår demokratisatsning är arbetet med de globala målen: Vi har 17 olika mål att uppnå för att vi ska nå en hållbar utveckling, det är ett gediget arbete där varje mål i sig innehåller olika rörelser och krafter för eller emot förslag och åtgärder, vi har här intressekonflikter och många frågor som är kontroversiella.

Vidare fann vi det viktigt att betona Lgr 22 och den text som tydliggör att demokratifrämjande undervisning är hela skolans ansvar och att visa på bredden av demokratibegreppet, samt undervisningens betydelse för att demokratin ska kunna fungera. Med bräckliga ämneskunskaper och brist på demokratiska förmågor finns det risk för att vårt folkstyre försvagas.

Barnombudsmannens rapport ”Om barn och ungas utsatthet för rasism” innehåller en hel del matnyttigt som lärare och personal behöver uppmärksammas på: Dels att förstå att rasistiska uttryck har normaliserats och fått fotfäste i skolan, många barn utsätts för rasism tidigt och rasismen är utbredd i skolan, på sociala medier och offentliga platser. Denna rasism hotar barn och ungdomars utveckling, mående och möjlighet till att delta i samhället. Vi skummade på ytan, men rapporten finns att läsa här:

Om barns och ungas utsatthet för rasism

Lgr 22 har skärpt tonen en aning kring hur skolorna ska arbeta för att motverka rasism, och man önskar att vi arbetar mer med det förebyggande arbetet. I många år har skolans värld lagt fokus på dokumentation och att sätta in insatser när kränkningar och våld har skett.

Vi berättade om Förintelsens olika faser och vikten av att förstå dess mönster: Identifikation, Segregation, Koncentration, Deportation och Förintelse.

Det kan vara enkelt att vara källkritisk och immun mot propaganda i olika övningar där vi ofta tittar på ”klassiska skolexempel”. Men hur är det med propagandan i vår tid? Reagerar vi när vi möts i realtid och är vi medvetna om hur man arbetar för att påverka med vår tids medel? Våra kollegor fick en snabb kurs kring tankesmedjor, propaganda, filterbubblor och konspirationsteorier.

Därefter informerade vi våra kollegor om Skolvalet den 7 september, eftersom Skolvalet är hela skolans ansvar.

Ni märker så här långt att programmet var gediget och då fick vi efter pausen dessutom hjälp av Jan Hase från Berättargruppen Förintelsens efterlevande. Men detta är värt ett eget kapitel, så jag återkommer till det senare.

Jag väljer att runda av detta inlägg genom att skicka med de diskussionsfrågor som våra kollegor fick med sig till sina ämneslag:

  • Hur kan en särskild satsning på demokratifrämjande undervisning se ut i era ämnen inför ”Skolvalet 2022”, samt ”val till riksdag, kommun och region” (och efteråt). Ge konkreta exempel!
  • Vad skulle ni kunna göra utifrån ämne/undervisningen för att förebygga rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck? Vad kan ni redan se? Vad är det ni redan gör? Finns det hinder för att arbeta förebyggande?
  • Reflektera över hur era filterbubblor ser ut. Vilka fördelar och nackdelar finns med era filterbubblor? Vad kan du göra för att vidga bubblan, eller spräcka den?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En halv årskrönika i flera delar

 

Det har varit ett långt uppehåll för mig i mitt bloggande. Det är inte så att det har funnits brist på ämnen, händelser eller tanketrådar som jag har önskat att få bearbeta och dela med mig av. Tvärtom. Men kanske drabbades jag av lite skrivkramp och behövde helt enkelt ta en paus från tangentbordet.

Men nu tar jag nya tag och är tillbaka.

Jag skulle vilja börja med att skriva en halv årskrönika uppdelad i några akter, eftersom hösten som passerat har varit annorlunda och ganska händelserik. I skolan har vi gjort en särskild satsning på demokrati. Det skulle jag vilja skriva om. Jag var även på en studieresa till Bryssel i september och tog sedan tre veckors semester för att tågluffa i Italien. Det skulle jag också vilja skriva om.

Jag postar det här inledande inlägget och lovar mig själv och er som läser att det snart kommer att följa en halv årskrönika i flera delar.

 

Om Hedi Frieds lärarpris och en digital priceremoni

Den första februari i år tilldelades Annakarin Thorn, Konstantinos Gountas och jag Hedi Frieds lärarpris vid en ceremoni som i år var digital på grund av pandemin.

Det var i slutet av november som jag sent en lördag blev uppringd av min rektor som tillkännagav att jag skulle tilldelas priset. Jag blev förvånad, chockad och fullständigt överväldigad av känslor kring att jag skulle tilldelas priset och förstod inte hur jag skulle kunna bära upp detta pris. Men efter några dagar när det lugnat ner sig, så kunde jag faktiskt känna mig lite stolt över det faktum att någon sett mina ambitioner och undervisning, och ville nominera mig för detta.

Jag fick information om att Michael A Frieds stiftelse skulle offentliggöra priset först i slutet av januari, så jag fick hålla känslor och vetskap om priset inom mig och läcka det till en begränsad skara. Under tiden kunde jag både reflektera kring min undervisning, läsa ett par av Hedi Frieds böcker som jag ännu inte hade läst, samt lyssna ännu en gång på de radioprogram som jag tidigare hade lyssnat på.

Hedi Fried föddes 1924 i Sighet i Rumäninen. Under andra världskriget deporterades hon och hennes familj till Auschwitz, men Hedi lyckades tillsammans med sin lillasyster Livia överleva Förintelsen. Hedi har generöst delat med sig av sina erfarenheter och har i många år på olika sätt arbetat för att sprida kunskap om Förintelsen. Hon försöker bland annat lära oss att se mönster, samt ge oss verktyg för att motverka antisemitism och att förhindra att Förintelsen ska ske igen.

Att bli tilldelad Hedi Frieds lärarpris för min undervisning och hur jag arbetar med mitt läraruppdrag är därför djupt hedrande.

Prisceremonin skulle ske digitalt på grund av pandemin, och vi skulle alla komma att sitta uppkopplade mot Zoom ifrån en varsin kammare.

Under dagen, som för mig var en vanlig arbetsdag med fjärrundervisning från köksbordet, överraskades jag med blomsterbud från släkt, kollegor och vänner. Jag gick till Systembolaget och köpte en flaska bubbel som jag lade på kylning. En timme före ceremonin bytte jag från den gängse pandemidräkten mysbyxor till klänning och mina finaste örhängen – jag gjorde mig redo för den finaste prisceremoni, helt enkelt.

Klockan 19 klickade jag på zoomlänken och bekantade mig med deltagare från Michael A Frieds stiftelse och de andra två pristagarna, Konstantinos och Annakarin. Vi checkade teknik och programpunkter, innan de inbjudna gästerna (som stod och väntade i den digitala lobbyn) släpptes in. När jag såg mina gäster ansluta till mötet, så blev jag väldigt berörd. Jag kunde skymta min familj, nära släkt och vänner, samt några arbetskamrater med ett engagemang för att arbeta mot antisemitism, rasism och för främjande av demokrati. Hade ceremonin inte varit digital – så hade detta inte varit möjligt. Nu har jag kunnat dela upplevelsen med dem och det är jag väldigt tacksam för.


Under kvällen hälsade Eva Fried, som är ordförande för Michael A. Frieds stiftelse, oss välkomna. Hon berättade om priset och om prisets historia. Konstantinos, Annakarin och jag fick möjlighet att berätta om vad priset betyder för oss och om våra arbeten. Livia Fränkel, Hedis lillasyster, berättade bland annat om sina erfarenheter av möten med elever och besök på skolor, där hon som överlevande berättat och vittnat om Förintelsen. Universitetlektor Ylva Wibeus berättade bland annat om sin forskning kring undervisning av Förintelsen.

Jag hade blivit ombedd att ”tala i fem minuter om prisets betydelse” och ett par dagar före ceremonin visste jag exakt vad det var jag ville passa på att förmedla, mina tankar kom på pränt. Det är många som har önskat att få höra mitt tal igen, eller som har hört talas om det och vill ta del av det. Min rektor, Jenny Nyberg, filmade talet och det finns att lyssna på. Men jag tycker inte att det gör sig rättvist. Tal ska höras live, särskilt om det har ”filmats” vid ett köksbord med en skrivbordslampa som strålkastare. Men efter en tids funderade har jag bestämt mig för att publicera talet i skrift

Tal – Hedi Frieds prisceremoni

”Jag känner mig djupt hedrad över att få ta emot Hedi Frieds lärarpris, i min värld är det den finaste utmärkelsen en lärare kan få. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att läsa ett utdrag ur Lgr11, den läroplan som ska styra arbetet och lärandet i skolan.

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.”

Så står det i läroplanen för grundskolan.

För mig är det ett privilegium att få gå till min arbetsplats, en kommunal grundskola i Sverige, där dessa ord ligger till grund för mitt uppdrag. Jag vet att varje läroplan är en färskvara, den förändras med tiden – vilandes på de värderingar som ligger till grund för politiska beslut.  Därför känner jag ett stort ansvar för mitt uppdrag och stor respekt för mina elever som ska möta min undervisning.

Jag och mina kollegor pratar ofta om och visar varandra exempel på hur demokratin på olika sätt pressas och står under hot. Vi påminner varandra om hur lärarrollen på kort tid har förändrats och att vi måste testa och ompröva olika metoder för att möta eleverna där de befinner sig.  Elever kommer till skolan idag med olika erfarenheter och berättelser i sina ryggsäckar, de utvecklar sin omvärldsuppfattning på andra håll än i skolans klassrum. Därför är en lärares uppdrag i dag inte i första hand att föra över kunskap, utan att ge eleverna ord och verktyg så att de kan fortsätta att utveckla sina demokratiska förmågor och utveckla förståelse för andra människors situation och förmåga till inlevelse.

För ett år sedan hade jag förmånen att få åka på en Hågkomstresa till Krakow och Auschwitz, tillsammans med lärare och elever från olika skolor i Malmö. Utbildningen arrangerades av Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Malmö stad. Syftet med resan var att öka elevers kunskaper om Förintelsen, om innebörden och konsekvenserna av rasistiska och antidemokratiska idéer, att fördjupa förståelsen för demokratin och dess grundläggande värderingar. När vi kom hem har vi ”fortsatt denna resa” genom att arbeta fram ett nätverk.

”Skolnätverk mot Antisemitism” har sin första träff i morgon. Ett syfte med nätverket är att lärare från olika skolor i Malmö ska kunna mötas och stötta varandra i det svåra uppdrag vi har.  Ett annat syfte är att kunna säkerställa att vi får den fortbildning vi både efterfrågar och som är absolut nödvändig för att vi ska stå stärkta i våra klassrum. Vi ser också framemot att få samarbeta med andra aktörer i Malmö.  Grundskolenämnd och förvaltning i Malmö stad ger oss stöd för vårt arbete och vi har tät kontakt med Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Forum för Levande historia.

Hedi Frieds budskap är tydligt: Förintelsen började inte med Auschwitz. Det började långt tidigare med succesiva förändringar i värdegrunden, bit för bit…

Därför är det viktigt för oss att ta antisemitismen på största allvar, lära av Förintelsen och identifiera de krafter som arbetar för att bryta ner demokratin och sätta skolans värdegrund i gungning.

Jag vill tacka stiftelsen för att jag får ta emot Hedi Frieds lärarpris. Det är en bekräftelse på mitt arbete, min inre kompass. Det gör mig glad, det ger mig energi och stärker mig till att fortsätta mitt arbete att motarbeta antisemitism och rasism och för att stärka demokratin.

Detta vill jag fortsätta att göra tillsammans med mina kollegor och mina elever.

Tack”

Stiftelsens medarbetare lyckades med att få till en riktigt värdig och stämningsfull ceremoni i en tid av pandemi och isolering. Det är inte alltid så lätt med det tekniska, men med planering, lyhördhet och känsla så går det mesta!

Det kanske inte är brukligt att berätta om hur man spenderar sina prispengarna. Men för er som är nyfikna, så kan jag ändå berätta att jag har investerat i en finare golvlampa som jag använder varje morgon när jag läser dagens tidning. Den lampan kommer jag att kunna använda genom livet, jag har valt den för att den kan påminna mig om Hedis mod och kraft, hennes förmåga att reflektera över livets erfarenheter och omsätta de kunskaperna till att arbeta inför en hållbar framtid, för att motarbeta antisemitism, rasism och för att främja vår demokrati.

Förra veckan fick jag ett paket på posten. Paketet innehöll ett inramat diplom med orden för min nominering, ett diplom undertecknat av Eva Fried och Hedi Fried.

Jag är så stolt och tacksam.

”Heléne arbetar på ett systematiskt och outtröttligt sätt för att rusta sina elever att utvecklas till demokratiska medborgare. Genom sin tro på elever och deras kapacitet engagerar hon nya generationer att vilja förändra världen. 

Heléne har varit en drivande pedagog vad avser mobilisering av och engagemang i resor till Förintelsens platser i Polen. Tack vare Helénes engagemang finns det i Malmö stad en pedagogisk struktur och ett aktivt nätverk för arbete mot antisemitism och andra former av rasism.

Michael A. Frieds stiftelse vill på detta sätt uppmärksamma Helénes viktiga arbete där hon utifrån lärdomar från Förintelsen lär ut demokratiska värderingar.”

https://www.friedsstiftelse.se/

 

 

 

 

”Det är viktigt att arbeta framåt även i tider av kris.”

I morgon är vi ett gäng lärare i Malmö stad som har ”frigjorts” några timmar för att kunna arbeta vidare med förberedelserna inför ”Hågkomstprojektet”.

”Vi har gjort en ansvarsfördelning mellan oss lärare för att kunna fördjupa oss i det vi ska ansvara för under för- och efterseminarierna. Det är svårt att ersätta den specialkompetens som SKMA:s pedagog Niclas Blom har, men en god effekt av att vi axlar ansvaret tror jag blir att nivån generellt kommer att höjas för den ordinarie undervisningen om Förintelsen, antisemitism och rasism. Under arbetets gång kommer det att ske fördjupade pedagogiska och metodiska samtal oss lärare emellan, det är värdefulla möten – även om de inte är direkt mätbara i tabeller och diagram. För mig är det viktigt att arbeta och gå ”all in”, trots att pandemihotet finns över oss. Det är viktigt att arbeta framåt även i tider av kris.” 

Förra veckan publicerade SKMA:s nyhetsbrev en artikel som beskriver det konstruktiva arbete som sker på några av stadens skolor. Rubriken för artikeln är ”SKMA:s insats i Malmö har betytt mycket för oss”, och den sista meningen i artikeln har jag satt som rubrik för detta inlägg. Och texten i kursiv stil är en del av artikeln som jag länkar här:

https://skma.se/blogg/2021/03/skmas-insats-i-malmo-har-betytt-mycket-for-oss/